Tidiga resultat i Israel

När bara ca 3% av rösterna är räknade en bra bit efter midnatt Moskva-tid i det israeliska valet är det alleles för tidigt att göra någon mer bestämd kommentar till valresultatet.

Alla vallokalundersökningar tyder dock på att utrikesminister Tzipi Livis parti Kadima har gjort ett bättre val än väntat och sannolikt blir största parti.

Det borde öka förutsättningarna för en regering i Israel som vill föra fredsprocessen vidare.

Men än återstår det att räkna alla rösterna, och därefter återstår det att se om det finns några realistiska möjligheter att bilda en fredspolitiskt trovärdig regering.

Krisen kommer

På mitt fjärde besök i Ryssland under det senaste halvåret är det tydligt att man – om än lite sent – börjar att komma till insikt om den både kortsiktiga ekonomiska och mer långsiktigt strukturella kris man nu är på väg in i.

För inte så länge sedan var tal om ekonomisk kris bannlyst. Sådant ägde rum i andra länder – alls icke här.

Men verkligheten har en obehaglig förmåga att tränga sig på, och i dagens utgåva av Moscow Times står att läsa om en bister studie som en tankesmedja med ingen mindre än president Medvedev som styrelseordförande i går publicerade.

Att man inte är ensam om den ekonomiska krisen är alldeles klart. I Vitryssland har president Lukasjunko fått gå till IMF för att få stora lån. Och utvecklingen i Ukraina är i dessa avseenden mycket bekymmersam.

Men den lätt retoriska frågan här blir ofrånkomligen om den ekonomiska krisen kommer att få politiska konsekvenser – och vilka de i så fall blir.

Och kring detta diskuteras det självfallet synnerligen flitigt här i den ryska huvudstaden.

I morgon sätter vi oss i alla fall ner för att ha utrikespolitiska överläggningar mellan EU och Ryssland.

Att de är viktiga säger sig självt.

Det finns viktiga frågor där vi ligger nära varandra – synen på fredsprocessen i Mellersta Östern är ett viktigt exempel – och det finns sådana där vi är på tydlig kontrakurs – synen på territoriell integritet i Kaukasus är ett rätt uppenbart fall.

Att rädda banker

I Washington Post i fredags gjorde Anders Åslund en läsvärd genomgång av erfarenheter från den svenska bankkrisen i början av 1990-talet.

Det vi nu ser är ju att Obama-administrationen rör sig mot denna svenska modell i sin nya politik.

Och inte minst mot den bakgrunden är artikeln läsvärd.

Till Moskva och middag

I dag bär det så av till Moskva för middag och förberedelser för onsdagens trojka-möte mellan den Europeiska Unionen och Ryssland.

Dessa möten ingår i schemat för konsultationer, och min roll vid morgondagens möte – liksom vid mötet i förra veckan med Ukraina – är först och främst att understödja det sittande tjeckiska ordförandeskapet.

Morgondagens möte kommer efter mötet i slutet av förra veckan mellan Europakommissionen och Ryssland. Och det mötet kom väl att illustrera de svårigheter vi har i dag.

Mellan USA och Ryssland skulle jag tro att vi går mot gradvis förbättrade förbindelser. Bägge borde t ex ha ett intresse av att reducera sina kärnvapenarsenaler. Och vi har alla ett intresse av att så sker.

Mellan Europeiska Unionen och Ryssland är förhållandet betydligt mycket bredare och därmed mer komplicerat. Här kommer skiljda meningar om t ex handelsfrågor och energipolitik att spela en viktigare roll. Det var tydligt inte minst vid förra veckans överläggningar i Moskva.

Och till detta kommer de för den långsiktiga förbindelsen avgörande problem som ligger i Rysslands ofta spända förhållande till sina olika grannländer. Ofta är det problemen i dessa relationer som leder till de vidare problemen.

Det är först när Ryssland helt och genuint kommit att ses som en vän och en partner av alla sina grannländer som vi kan se fram mot en genuint problemfri relation mellan Ryssland och det övriga Europa.

Men inte sällan får jag intrycket att man i Moskva knappt ens insett att det är detta som är problemets kärna.

Efter en serie olika sammanträden under förmiddagen i dag sätter jag mig på eftermiddagsplanet till Moskva, tar mig genom den mördande moskvatrafiken och inriktar mig på en intressant middag med olika ryska vänner på Sveriges Ambassad.

Men med all säkerhet kommer jag under kvällen också att hålla ett öga också på rapporterna om hur resultatet av dagens viktiga val i Israel har utfallit. Detr förefaller att luta mot en mycket komplicerad regeringsbildning – men det blir siffrorna i kväll som ger utgångspunkten för den processen.

Under tiden fortsätter Fredrik Reinfeldt sina samtal i Bryssel. Fredrik åt middag i går kväll med kommissionspresidenten Barroso och fortsätter i dag med bl a lunch med Javier Solana.

Detta är verkligen Sveriges europeiska år.

Tagit mot rapporten

Det var betagande vykortsvackert väder i Oslo i dag och det var inte alldeles lätt att slita sig från den betagande utsikten uppe från Voksenåsen för först ett bilateralt möte med min norske kollega och därefter nordiskt utrikesministermöte som tog emot Thorvald Stoltenbergs rapport.

Nu hoppas jag att hans tretton olika förslag kommer att bli föremål för bred debatt.

Sedan kan vi senare under detta år börja att ta mer konkret ställning till de olika förslagen.

De allmänna reaktionerna från samtliga utrikesministrar var positiva. Ingen ville utesluta något av förslagen från de kommande diskussionerna.

Och under tiden har jag hunnit ta mig tillbaka till Stockholm för middag här.

Ett starkare Norden

I dag presenterar f d norske utrikes- och försvarsminister Thorvald Stoltenberg sin idérapport om möjligheter att ytterligare fördjupa det nordiska utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet.

Rapporten överlämnas till oss nordiska utrikesministrar i Oslo senare i dag, och i samband med detta är det självfallet också presskonferens.

Själv hoppas jag att det skall bli bred debatt om de olika idéer som finns i rapporten.

Det är också viktigt för att ge underlag inför det att vi senare mer konkret skall börja att ta ställning till rapportens olika idéer.

Det handlar knappast om att i grunden förändra de säkerhetspolitiska vägar våra länder valt. Norges och Danmarks fasta anknytning i Nato ligger ju t ex också entydigt i Sveriges intresse.

Men det handlar om att komplettera med ett på alla områden förstärkt nordiskt samarbete. Vi får se vad idérapporten innehåller, men jag ser ju betydande fördelar med ett utvidgat samarbete i såväl Östersjö- som Arktis-områdena.

Historia och Afghanistan

Så är jag då åter i Stockhoim efter den stora säkerhetskonferensen i Munchen under de senaste dagarna.

I mångt och mycket handlade den om den nya amerikanka administrationens första större entré på den europeiska – och vidare internationella – scenen.

Vicepresidenten Joe Biden slog an alla de riktiga strängarna i sitt anförande i går. Han var också generös med sin tid och sin närvaro på konferensen och dess olika arrangemang. Och samma sak gällde säkerhetsrådgivaren general Jones.

Det gavs många tillfällen till informella bilaterala samtal i olika frågor. Till mina många dylika hörde med den ryske vice premiärminister Sergej Ivanov.

Det var den 45:e konferensen av denna typ som ordnades i Munchen, och i går kväll hyllades en av dem som varit talare på den allra första konferensen 1962, nämligen Henry Kissinger.

Ocb den som hyllade honom var konferensseriens initiativtagare och inspirator under många år – den 89-årige Ewald von Kleis. En fortfarande vital talare är han i dag den siste av de överlevande från attentatet mot Hitler den 20 juni 1944.

I sitt svarstal berättade Kissinger om sina tankar när han återkom till sitt födelseland som ung amerikansk soldat 1944. Och konstaterade att det var de band som man därefter knutit mellan Amerika och ett nytt demokratiskt Tyskland som hade förändrat Europa och världen till det bättre.

Till orda vid middagen i den mäktiga Kaisersaal på slottet tog också vicepresident Joe Biden som mindes sin första Munchen-konferens 1973, och generöst sade att ingen enskild individ hade betytt så mycket för honom i dessa frågor som just Kissinger.

Det visade gemensamt kontinuiteten och kraften i den långsiktiga amerikanska allians- och säkerhetspolitiken.

Men trots återblickar som dessa var det framtidsfrågorna som dominerade diskussionerna, och just i dag var det Afghanistan och Pakistan som var i centrum.

President Karzai beskrev både framgångar och bakslag, och de olika amerikanska representanterna angav lite av utgångspunkter för den prövning av politiken som nu inletts.

Efter det att Irak nu börjar att stabiliseras – den gågna veckans provinsval var ett viktigt led i den processen – är det nu den bekymmersamma situationen i Afghanistan som framstår som en av de största utmaningarna för Washington.

Det är här som Richard Holbrooke nu kallats in under fanorna igen. Och han är väl medveten om vidden av den utmaning han står inför.

Men här måste det – som den polske utrikesministern Radek Sikorski framhöll – också handla om vad Europa kan göra bättre.

Det som behövs är ju inte bara en militär ”surge” för att säkra valen i Afghanistan den 20 augusti, utan i lika hög grad en civil och politisk sådan för att säkra statsbyggnad och stabilitet därefter.

Här tror jag en av de viktigare uppgifterna för vårt kommande ordförandeskap i den Europeiska Unionen ligger.

Och det börjar vi nu att förbereda oss för.

Den svenska modellen

Det fortsätter att skrivas rätt mycket runt om i världen om den svenska modellen – och det som då avses är vår räddning av banksystemet i den finansiella krisen i början av 1990-talet.

Men åtminstone här i Tyskland – där jag är just nu – skrivs det nu om den svenska modellen när det gäller allianspartiernas överenskommelse om energipolitiken inklusiva kärnkraften.

Det är den andra svenska modell som nu mycket tydligt påverkar debatten här.

Så vi förblir ett modelland – i en ny verklighet

Stjärnspäckat och jäktigt

Det har sannerligen varit bråda timmar på säkerhetskonferensen här under dagen.

Vi började stjärnspäckat dagen med förbundskansler Merkel, president Sarkozy och premiärminister Tusk, och fortsatte sedan med den nye amerikanske vicepresidenten Biden.

Och under eftermiddagen – efter en lunch med kommissionspresidenten Barroso och president Obamas säkerhetsrådgivare Jones – har vi kastat oss över lite mer jordnära utmaningar på Balkan och i södra Kaukasus.

Samtidigt har de bilaterala mötena avlöst varandra på de olika hotellen i Munchens innerstad.

Till mina dylika hörde ett med Bayerns nyblivne ministerpresident Seehofer – och nu är det dags att störta iväg till den middag han ger för konferens mer celebra deltagare från olika delar av världen.

Till mer politiska analyser av vad som gjorts får jag återkomma…

Kan vi bemästra elden?

De första diskussionerna här i Munchen handlade om hur vi skall förhindra fortsatt spridning av kärnvapen och dess teknologier – ett av vår tids allra mest brännande ämnen.

Henry Kissinger var – i sedvanlig ordning – den som formulerade problematiken skarpast.

Our age have stolen the fire from the Gods – can we confine it to peaceful purposes before it consumes us?

På den frågan gavs det väl inte ett alldeles kristallklart svar – men den hängde likväl kvar över diskussionen.

De  iranske talmannen Larijani föreföll mest upptagen av att leverera anföranden för hemmapubliken – presidentvalet närmar sig – men stängde likväl inga dörrar inför en kommande diskussion om den nukleära frågan.

Möjligen kunde det anföras på det positiva kontot.

Annars var det IAEA:s El Baradei som vältaligt pläderade såväl för det vansinniga i en värld med ca 27.000 kärnvapen som som för diplomatiska överenskommelsers möjligheter att ta sig an också den iranska frågan.

Henry Kissingers fråga bär vi med oss – som en uppmaning till handling.

Till Munich Security Conference

Det blev en bra bit efter midnatt innan jag lyckades att komma hem i går kväll, men så blir det när flera länder står på programmet samma dag.

Medan jag efter Prag åkte till Riga och Stockholm fortsätter kommissionens Benita Ferrero-Waldner i dag till Moskva för att vara en del av överläggningarna mellan Europakommissionen och Kreml i dag.

Det kommer med all säkerhet inte att bli enkla samtal. Inte minst när det gäller energipolitik är motsättningarna betydande.

Nästa vecka blir det så mer utrikespolitiskt orienterade samtal mellan EU och Ryssland när vi har ett trojkamöte där under onsdagen. Också på det området finns det som bekant mycket att diskutera.

Men till dess är det långt…

Själv åker jag i eftermiddag till Munchen för att vara med om den stora årliga säkerhetskonferensen där.

Från att under gågna år ha varit en rätt exklusivt Nato- och försvarsinriktad konferens har denna årliga tilldragelse utvecklats till något av den bredare säkerhetspolitikens Davos. Jag kommer att finna åtskilliga av mina kollegor där.

Och den kommer i år att domineras av olika framträdanden av företrädare för den nya amerikanska administrationen med vicepresidenten Joe Biden i spetsen.  På plats finns också president Obamas säkerhetsrådgivare Jones och speciella sändebudet för Afghanistan och Pakistan Richard Holbrooke.

Inte minst med den senare skall jag ha separata överläggningar. Vi är ju gamla kombattanter från det bosniska fredsarbetets mer krävande dagar.

Det kommer att ställas krav på Europa att engagera sig tydligare i försöken att stabilisera denna region, och min avsikt är att dessa frågor skall komma högt upp på dagordningen under hösten.

Då har vi också det viktiga presidentvalet i Afghanistan.

Innan jag sätter mig på planet till Munchen får jag i dag besök av chefen för FN:s byrå för narkotika och organisarad brottslighet Antonio Maria Costa som vill diskutera de nya rapporter om utvecklingen i Afghanistan som nu är klara. Det finns intressanta tendenser i utvecklingen.

En europeisk dag mot sitt slut

Sitter på flygplatsen i Riga, väntar på att ett flygplan skall avisas och att hemfärden till Stockholm kan inledas.

Med intensiva möten i först Prag och sedan Riga har det varit en produktiv europeisk dag – fokuserad på vikten av politisk stabilitet och europeisk sammanhållning i tider av tilltagande ekonomiska utmaningar.

Trojkamötet med Ukraina gick i allt väsentligt bra.

Vi konstaterade gemensamt att Ukraina anslutit sig till ca 95 % av de utrikespolitiska uttalanden som Europeiska Unionen gjort – vi ligger tydligt och klart på samma våglängd.

Dock hade vi anledning att ge tydliga signaler om vikten av verkliga framsteg i förhandlingarna om associeringsavtalet. Skall det vara möjligt att bli klar i år krävs det en tydligare vilja till konkreta kompromisser och tydliga beslut.

Här i Riga blev det bra möten rakt igenom. Det är viktigt att vi i tider som dessa kan ha täta och förtroendefulla kontakter.

Den lettiska ekonomin kommer att gå bakåt rejält under detta år. Anpassningen efter bubblornas år kommer inte att bli smärtfri. Påfrestningarna på det politiska systemet kommer att vara påtagliga.

Då är det viktigt att ha det längre perspektivet på nödvändigheten av sanering, reformer och samarbete. Vi diskuterade en hel del olika samarbetsinitiativ i Östersjö-området- inte minst när det gäller energi.

Under våra möten började snön att falla vackert över Riga – därav förseningen här på flygplatsen.

Till Prag och Riga

Efter en kväll hemma – trevligt, trevligt – bär det tidigt denna morgon iväg igen. Första destination är Prag.

Och anledningen är att EU har ett s k trojka-möte för dialog med Ukraina. Det är det tjeckiska ordförandeskapet med Karel Schwarzenberg som leder mötet, men också det inkommande svenska ordförandeskapet finns med på det sätt som är brukligt.

På oss kommer ju sannolikt att ligga uppgiften att föra förhandlingarna om ett associationsavtal med Ukraina i hamn mot slutet av detta år. Mötet i Prag är en bra möjlighet också att värdera framsteg och återstående utmaningar i den viktiga förhandlingen.

Från Prag reser jag sent på eftermiddagen vidare till Riga i Lettland för en kväll av överläggningar.

I den lettiska huvudstaden blir det självklart överläggningar med min kollega utrikesminister Maris Riekstins, men dessutom arbetsmiddag med president Valdis Zalters och sent kvällsmöte med premiärminister Ivars Godmanis.

Och efter det bär det tillbaka till Stockholm med hemkomst någon gång efter midnatt.

Vi har nära och viktiga förbindelser med Lettland, och det är naturligt att vi vill visa stöd för landets ansträngningar att komma tillrätta med sina ekonomiska svårigheter. Vi lämnar ju dessutom direkta finansiella bidrag till det arbetet.

Men också mycket annat finns att diskutera. Samarbetet inom Östersjö-området är viktigt för bägge våra länder.

Frågetecken i Israels val

Så är jag då åter bakom skrivbordet i Arvfurstens Palats i Stockholm.

Kallare men lugnare i denna del av världen – Mellersta Östern var varmt i de flesta tänkbara hänseenden.

Gårdagkvällen i Tel Aviv bjöd på bra och öppna samtal och också med israeliska företrädare. Jag framförde tydligt vår europeiska ståndpunkt bl a om vikten av att nu öppna upp Gaza och kunde ge konkreta exempel för att visa hur viktigt detta är.

Det gjorde jag bl a i ett längre samtal med den ansvarige ministern Herzog – tiden tillät inte ett direkt möte.

Hur det kommer att gå återstår att se. Vi kommer med all säkerhet att ha anledning att återkomma till frågan.

Den israeliska scenen domineras nu av frågetecknen i slutspurten inför valet till parlamentet Knesset de  10 februari.

Att Gaza-kriget med alla sina utrops- och frågetecken gett en valör åt debatten som inger bekymmer för dem som hoppas på ett snart återupptagande av en konstruktiv fredsprocess är dock dessvärre mycket uppenbart. Man talar mycket gärna om det iranska problemet – mindre gärna om det mer näraliggande palestinska.

Från Washington meddelas att George Mitchell kommer att återvända till regionen inom relativt kort tid. Själv skulle jag se det som klokt om Obama-administrationen började att lägga sina kort i frågan redan innan en ny israelisk regering hunnit stelna i sina former och i sin politik.

Under tiden fortsätter samtalen i Kairo med inriktning på någon form av palestinsk regering och en konferens om Gaza-frågans framtid den 2 mars. Att det finns ett mycket starkt tryck för palestinsk försoning har jag kunnat konstatera i varje samtal under denna min senaste resa i regionen.

Nu vidtar arbete med andra frågor. Den nordiska och nordiska säkerhetspolitiken tillhör de ämnen som tränger sig på.

Men timmarna är få innan det bär iväg igen i morgon bitti.

Det är Prag och Riga som står på morgondagens program.

En dag i Gaza

Det blev en osedvanligt lång dag denna tisdag.

Att komma in i Gaza via kontrollstationen vid Erez tog en timme eller så. Och efter upplevelsen av den maximala kontrollen kom upplevelsen av det förödda och förstörda landskapet alldeles på andra sidan av de enorma betongbarriärerna.

Just den förödelsen var dock inte ett resultatet av det senaste av krigen. Och mycket av eländet med Gaza handlar ju om år av isolering, hopplöshet och förfall.

Men av det senaste krigets förödelse fanns åtskilligt att se för den som var intresserad. Hela områden i stademn Gazas utkant var förstörda. Berättelserna om vad som hänt var delvis hjärtskärande.

Jag var dock inte främst där för att se döda hus utan för att träffa levande människor.

Tvåhundratusen barn går i FN:s skolor. Närmare en miljon flyktingar försörjs av UNWRA:s olika program – närmare halva miljonen andra av andra hjälpprogram.

Ändå lever Gaza på något underligt sätt. Affärer försökte vara öppna och sälja det lilla som man – ofta genom de berömda tunnlarna – lyckats att få in. Det fanns mindre av vrede mot omvärlden än vad jag kanske hade väntat.

Jag såg föga av segerparoller av Hamas – även om det var tydligt att dess makt på intet sätt var bruten. Men det är tydligt att detta var ett krig där såväl Israel som Hamas förlorat – och detta utan att någon annan hade vunnit.

Det tog mer än två timmar att därefter komma ut genom Erez. Och det trots att raketattacker på morgon gjorts att övergången stängs för nästan alla andra förutom vi och en FN-grupp från New York.

Stridsflygplan gjorde sina snäva svängar över staden när vi såg på det skadade sjukhuset. Och när vi kommit ut ur Gaza slog de till med attacker nere vid Rafah. Den s k vapenvilan är intill ytterlighet skör.

I Tel Aviv blev det senare samtal med olika israeliska företrädare – inte minst för säkerhetssektorn. Jag redovisade mina intryck – och min bestämda mening att det finns ingen lösning om inte isoleringspolitiken av Gaza överges.

Sent sent kom jag så tillbaka till hotellet uppe i Jerusalem. Och tidigt tidigt i morgon bitti bär det av till flygplatsen och – så småningom – Stockholm.

Till Gaza och lidandet

Efter en bilresa på lite mer än en timme sitter jag nu vid gränskorsningen Erez på väg från Israel in i Gaza.

Alla tillstånd för resan skall vara klara, men jag vet av erfarenhet från situationer som denna att man aldrig skall ta någonting för givet.

Konflikten om Gaza är inte avslutad – den är för dagen nedtrappad till en lägre våldsnivå.

Men syftet med mitt besök i Gaza är att få en bättre bild av situationen och att besöka olika humanitära organisationer som arbetar här. Det är FN:s hjälporganisation UNWRA som är min värd, men jag kommer också att besöka andra under dagen

Dessutom vill jag gärna visa mitt stöd för dem som arbetar med dessa svåra frågor under mycket svåra omstänsigheter.

Jag är den första utrikesminister som besöker Gaza på mycket lång tid – FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon var dock här efter konflikten.

Det är ett rätt omfattande program jag har, även om det naturligt nog huvudsakligen omfattar Gazas norra delar i och kring Gaza stad.

Bostadsområden. Sjukhus. Kliniker. F d industriområden. Hjälporganisationer.

Och fram mot kvällen skall jag vara i Tel Aviv för olika samtal med israeliska företrädare.

Då – liksom senare – kommer mina intryck från dagen i Gaza att vara viktiga.

Till gammal koloni

Efter förmiddagens fascinerande samtal med riksbankschefen samt energi- och industriministrarna i Ryiadh har jag nu lyckats att ta mig till Jerusalem och checkat in på hotellet.

Snart väntar samtal med den palestinske premiärministern Salam Fayyad här i östra Jerusalem.

Det finns mycket att tala om – parallellt med en del av de samtal som nu förs i Kairo.

American Colony Hotel i Jerusalem har sin alldeles speciella historia.

Selma Lagerlöfs roman Jerusalem – som hon fick Nobelpriset i litteratur för 1909 – handlar ju om hur religiös väckelse fick den lilla byn Nås i Dalarna att utvandra till Det Heliga Landet.

Och det var dessa pilgrimer från Nås som slog sig ner här i denna lilla koloni som sedan dess utvecklats till ett av Jerusalems mest välkända hotell.

På hotellet finns också en liten utställning om utvandrarna från Nås och deras historia, och hotellets direktör berättade just för mig att hotellet fortfarande har en svensk delägare och styrelseledamot.

Men mitt besök här handlar förhoppningsvis mer om framtid än om historia.

Den israeliska valrörelsen går in i sitt slutskede – den 10:e februari faller avgörandet. Samtidigt börjar det nog bli uppenbart att Gaza-kriget löst få men skapat många problem när det gäller freden och säkerheten i detta område.

Alldeles säkert är det detta som kommer att stå i centrum för mitt samtal med premiärminister Fayyad alldeles strax.

Och senare i kväll träffar jag en rad av de internationella humanitära organisationer som är verksamma inte minst i Gaza.

Riktning Jerusalem lite senare

Möjligen finns det lite sand i luften men annars är det så klart det gärna kan bli denna morgon i den saudiska huvudstaden.

Gårdagen bjöd på en serie intressanta överläggningar där fokus självfallet låg på de politiska utmaningarna i regionen men där vi också diskuterade möjligheterna att stärka relationerna mellan EU och länderna i Gulf Cooperation Council.

Att vi ännu inte kunnat föra förhandlingarna om ett frihandelsavtal i mål är ett misslyckande av den art som vi i dessa dagar inte borde ha råd med.

Samtidigt som jag är här påverkas dynamiken i regionen av dels intensiva samtal i Kairo – dit den palestinske presidenten Abu Mazen kom i går – och dels olika utspel från Teheran – där Hamas politiska ledare infann sig under gårdagen.

I centrum står möjligheterna till någon form av palestinsk försoning. Och Saudiarabien spelar en självklar och viktig pådrivande roll.

Hur det går? Ja, det sänds en del optimistiska signaler från Kairo. Men svårigheterna skall alls inte underskattas.

Kvällen här i Ryiadh tillbringade jag i diskussion med ett trettiotal företrädare för olika delar av det mer öppna saudiska samhället.  En diskussion av den arten hade knappast varitr möjlig för några år sedan.

Detta är ett djupt traditionellt samhälle där motståndet mot t o m enkla steg som att tillåta kvinnor att köra bil inte skall underskattas.

Men samtidigt finns det allt fler som allt mer öppet driver på för en snabbare öppning – med ca 58 % av alla studenter på universiteten varande kvinnor kommer det i det längre perspektivet inte att vara möjligt att stå emot.

Och gårdagkvällen diskussion visade på en öppenhet som knappast hade tolererats i ett tidigare skede.

Nu fortsätter jag med några samtal här i Ryiadh innan det senare under dagen bär vidare.

Efter visst trixande hoppas jag framåt kvällen kunna vara i Jerusalem.

Samtal i sommarvärme

I går kväll landade jag så i Riyadh för två dagar av samtal och möten här.

Temperaturen var som en behaglig svensk sommarkväll – det är alldeles uppenbart på vintern som man skall komma hit. Senast jag var här var det sommar och över 50 grader varmt…

Eftersom planet var försenat bar det direkt till middag i det svenska residenset för samtal med olika saudiska företrädare om den aktuella situationen.

Den globala ekonomiska krisen påverkar självfallet situationen även hör.

Förra året kunde man sälja olja till ett pris som i snitt blev 90 dollar per fat, men i år räknar med med en något lägre produktion och ett pris som kommer att ligger under hälften av fjolårets ekonomi.

Och så gott som hela inkomstsidan av statsbudgeten kommer direkt från oljan – inkomstskatter och sådant är påfund man funnit helt onödiga hör.

Men även om jag också kommer att diskutera det saudiska samhällets utveckling i olika avseende ligger fokus i mina diskussioner här självfallet på de politiska utmaningarna i regionen.

När jag senare i dag träffar utrikesministern prins Saud Al Faisal kommer samtalen alldeles säkert att handla om förutsättningarna för en fredsprocess i Mellersta Östern.

Under förmiddagen har han då träffat amerikanska sändebudet George Mitchell i samma ärende, och efter möte och lunch med mig står arabförbundets generalsekreterare Amr Moussa på hans program.

Det diplomatiska aktiviteten i regionen är hög just nu.

I Kairo fortsätter olika samtal som syftar till palestinsk försoning, även om  utmaningarna i det avseendet inte skall underskattas. Samtidigt pågår förberedelserna för en internationell konferens om den nödvändiga återuppbyggnaden av Gaza.

Att Gaza-kriget skapat stora politiska sår i regionen är alldeles uppenbart.

Och även om det nu finns förväntningar på den nya Obama-administrationen är skepsisen också djup – en artikel i dagens Arab News kan tjäna som illustration på detta.

Men också på den Europeiska Unionen är förväntningarna stora.