Över Gula Havet

28 februari 2009

Efter att på förmiddagen först ha träffat företrädare för det 70-tal svenska företag som är verksamma här i Korea är det dags att sätta sig på ett flygplan över Gula Havet bort till Beijing och Kina.

Det är i morgon mina överläggningar med utrikesminister Yang Jiechi står på programmet. Även i Kina finns det någonting som heter söndag.

Men det ger mig möjlighet att i dag mer informellt sitta ner med olika bedömare av det väldiga landets politiska och ekonomiska utveckling just nu.


Än kallare vid kallaste gränsen

28 februari 2009

Så är jag tillbaka i Seoul igen efter en eftermiddag och kväll som tillbringats uppe vid Panmunjon och den demilitariserade zonen mellan de bägge Korea.

Här går det fortfarande att uppleva ett kallt krig som är en bra bit kallare än vad det någonsin var under det kalla krigets decennier i Europa.

Jag minns förvisso besök vid några av det delade Europas känsligaste platser. Checkpoint Charlie vid muren mitt i Berlin eller Point Alpha vid det s k Fulda-gapet för att nu nämna två exempel.

Men vid Panmunjon är spänningen än mer påtaglig, kontakterna ännu mycket mindre och beredskapen för omedelbar och massiv konfrontation påtagligt mycket större än vad den var vid dessa platser – de kritiska veckorna vid Checkpoint Charlie i början av 1960-talet undantagna.

Det var en vacker och klar dag och vi kunde se en bra bit in i det annars så tillslutna Nordkorea.

Strax norr om zonen ligger det industriella området Kaesong där i allt väsentligt sydkoreanska industrier under den striktaste av kontroller kan använda av myndigheterna tillhandahållen nordkoreansk arbetskraft.

Kostnaden för denna uppges till mindre än 70 dollar i månaden per person – men av denna summa är det sannolikt bara en bråkdel som kommer den enskilde personen till del. Ändå tillhör dessa få de mest lyckligt lottade i sitt utarmade land.

Den goda tanken var att detta liksom ett turistprojekt vid den västligaste delen av den demilitariserade zonen skulle bli början på en öppning av Nordkorea. En dag kanske det blir så – låt oss hoppas det  – men det senaste året har utvecklingen gått bakåt.

Trafiken över DMZ har begränsats kraftigt, kontrollerna har ökat och projekt i norr har lagts i malpåse.

Det har blivit än kallare vid denna redan så kalla gräns.

I ett av de små hus där vapenstilleståndsförhandlingar skall föras kunde vi faktiskt gå någon meter över den linje som skiljer de bägge staterna åt. Utanför fönstren stirrade nordkoreanska officerare stelt in. Stämningen var lika tät som den var stel med ritualer som var ägnade att signalera konfrontation.

Att svenska och schweiziska officerare finns här som en del av övervakningskommissionen har säkert sin betydelse. Sydkoreas säkerhet ligger till betydande del i händerna på de amerikanska stridskrafterna i landet, men den bredare internationella närvaron som ett led i FN-beslut och internationella överenskommelser skall man inte bortse från.

Att landskapet låg stilla längs den hårt militariserade zonen säger föga om vad framtiden kan innebära.

Just nu pågår febril diplomati med anledning av att Nordkorea förbereder en skjutning med en långdistansrobot – officiellt sägs det vara en satellituppskjutning – och sannolikheten för att detta kommer att inträffa under den kommande veckan är hög.

Men viktigare än då är frågan om de kärnvapen som Nordkorea – i mycket litet antal och med all sannolikhet i grov form -  besitter. Den hypermilitariserade regimen har satsat enormt på detta program.

Mycket tyder på att osäkerheten i denna säkerhetsfixerade regim nu håller på att öka. Att det kan ligga faror i detta säger sig självt.

Då är det viktigt att det finns en aktiv diplomatisk dialog mellan ansvariga stater om hur möjliga nya situationer kan hanteras.

När jag i morgon reser vidare till Kina och Beijing för samtal där under måndagen är det rätt självklart att dessa frågor tillhör dem jag därför kommer att diskutera.


Finns det hopp?

28 februari 2009

Just nu verkar det vara konkurrens mellan länder om att producera de värsta möjliga siffrorna över hur ekonomin störtdök under det sista kvartalet förra året.

Den svenska ekonomin gick ned mer över 4 % – och den amerikanska diton med över 6 %. Eländessiffror av dignitet.

Men i grunden visste vi redan att det blev tvärnit i den globala ekonomin – med USA i ledning – mot slutet av förra året. Och det krävs ingen större talang för att lista ut att exportberoende länder drabbades hårdast.

Intressantare är att försöka att blicka framåt.

Jag skrev nyligen om hur den koreanska exporten i januari minskade med 34 %. Men en intressantare siffra just nu är faktiskt att samma export under de första 20 dagarna av denna månad ökade med 0,4 % i förhållande till samma period förra året, och att man registrerade ett tydligt överskott i utrikeshandeln.

Enstaka siffror som dessa skall alltid tas med försiktighet. En stor del av den koreanska exporten är fartyg som beställts lång tid i förväg. Och vi skall inte glömma att den koreanska valutan haft ungefär samma dystra dykning i förhållande till dollarn som vår svenska krona.

Ingenting av detta hindrar att en kommande BNP-prognos för ekonomin här kommer att bli mycket dyster.

Men två faktorer bör kanske noteras.

Dels att det kanske är så att de exportorienterade ekonomier som dök snabbast i slutet av förra året kommer att bli de som känner av början till en uppgång först.

Dels att på samma sätt som Sverige genom 1990-talskrisen ställde sitt hus i ordning på viktiga punkter gjorde Korea samma sak genom den s k Asien-krisen i slutet av 1990-talet och bägge är vi därmed ekonomier med kanske lite större motståndskraft och marginaler i denna nedgång.

Detta bara som tankar en solig morgon i östra Asien


Sann fröjd

27 februari 2009

Det är en bra bit efter midnatt här i östra Asien, och en hektisk och spännande arbetsdag börjar nu faktiskt att gå mot sitt slut.

Arbetstidsreglering gäller för andra – och jag noterar detta utan att klaga.

Det finns åtskilligt att reflektera över efter denna dag, och möjligen får jag mer tid att göra det  i morgon eller på söndag.

Överläggningarna – avslutade med utrikesministerns middag i hans residens – var påfallande öppna och konstruktiva.

Tidigre på dagen var det en sann fröjd att vara med och inviga vårt nya ambassadkansli här i Seoul.

Solen strålade, blommorna var vackra, alla var entusiastiska och värmen från koreanska gäster och media alldeles påtaglig.

Det är alldeles uppenbart en effektivt fungerande ambassad som sörjer för att Sverige syns och hörs i detta dynamiska land i denna dynamiska del av världen. Inte minst just nu när vi tillsammans firar 50 år av diplomatiska relationer.

Det är sådana replipunkter vårt land behöver runt om i världen. Faktiskt bara tre s k utsända från Stockholm, till vilka då kommer sju entusiastiska och duktiga lokalanställda samt ett expanderande kontor för Exportrådet.

Inte så att vi behöver dem i varje stad i varje land – men väl i nyckelstäder där de kan knyta kontakter och bilda nätverk.

Och Korea och Seoul tillhör alldeles definitivt dessa platser.

I morgon bär det upp till Panmunjom och besök hos den s k neutrala övervakningskommissionen där.

Att Sverige gör en uppskattad insats i denna har alla jag träffat här talat om.


Invigning och samtal

26 februari 2009

Solen går upp över Seoul och Han-floden, och min andra dag här tar sin början.

I dag blir det samtal och överläggningar såväl med premiärminister Han Seung-soo som med utrikesminister Yu Myung-hwan – och med den senare dessutom middag.

Men innan dess skall vi hinna med den officiella öppningen av den svenska ambassadens nya lokaler här i den sydkoreanska huvudstaden.


Skillnad ger skillnad

26 februari 2009

Så är det dags att avsluta denna den första dagen av diskussioner här i Korea. Det blev bl a en intressant middag med olika internationella och inhemska bedömare av den vidare koreanska och regionala scenen.

Dialogen mellan de bägge Korea har helt stannat av, och från norr basuneras nu det ena konfrontatoriska uttalandet efter det andra ut.

Syftet?

Måhända delvis att påverka sydkoreansk opinion, men sannolikt än viktigare att få uppmärksamhet i Washington och måhända också att med ett yttre hot stärka inre sammanhållning i en period där det kanske råder osäkerhet om hur den framtida egna ledningen kommer att se ut.

Regimen i Nordkorea är i dag världens sista totalitära regim – och kanske dessutom den som i ett längre perspektiv gått allra längst i totalitära ambitioner. Individuella mänskliga rättigheter finns närmast per definition inte i ett samhälle som det nordkoreanska.

Det är två i dag synnerligen olika stater och samhällen som skiljs åt av den demilitariserade zon som i sin tur omges av massiva militära arsenaler.

I befolkning är Sydkorea ca dubbelt så stort som Nordkorea, men ser man på ekonomin representerar den  stagnerade nordkoreanska ekonomin planekonomin bara några enstaka procentenheter av den den dynamiska och öppna sydkoreanska.

Skillnaden i ekonomisk standard är mer än hundra gånger – men för lite mer än ett halvt sekel sedan var de på samma nivå.

Olika politik ger olika resultat!

Men frågan förblir hur länge detta kan vara – och hur en dag förändringen kan komma. Det finns scenarior av hopp – men det finns också mycket påtagliga scenarior av faror.

Kring dessa frågor har det resonerats åtskilligt under dagen – och kommer att fortsätta att göra det under mitt fortsatta besök i morgon.


Anlänt till Seoul

26 februari 2009

Efter en flygning från Helsingfors på lite mer än åtta timmar och landning på den imponerande nya Incheon-flygplatsen har jag nu anlänt till centrala Seoul och börjar snart serien av samtal och överläggningar här.

Det är väl ett decennium eller så sedan jag var här senast, och resultaten av den imponerande ekonomiska tillväxten sedan dess är inte att ta fel på. Seoul är i dag världens näst största storstadsregion – efter Tokyo – med en bit över 20 miljoner människor.

I media dominerar en kombination av den ekonomiska krisen – den koreanska exporten har minskat med ca 32 % – och en viss osäkerhet om vad som pågår norr om demarkationslinjen med spekulationer om robotskjutningar.

Men nu väntar lunch med ordföranden i parlamentets utrikesutskott.


Samtal med Abu Mazen

25 februari 2009

Medan president Abbas nu hastat vidare till lunch med Gunilla Carlsson och sedan överläggningar med Fredrik Reinfeldt – som dock måste hinna hem från Borås först – har jag hunnit till Arlanda för vidare befordran Helsingfors och Seoul.

I dessa dagar inleds de palestinska försoningssamtalen i Kairo, och det är bara att hoppas att de lyckas.

Någon form av samlingsregering – som kan ansvara för återuppbyggnaden av Gaza och leda fram till president- och parlamentsval senare detta år – ligger utan tvekan i palestiniernas intresse nu.

Att en sådan regering måste vara inriktad på en tvåstatslösning och respektera ingågna avtal och förpliktelser är lika självklart som att vi förväntar oss detta av den kommande israeliska regeringen.

Men vårt samtal handlade också om förberedelserna för det svenska EU-ordförandeskapet, där vi var överens om att intensifiera våra kontakter i olika frågor.


Efter Abu Mazen till Korea

25 februari 2009

Efter överläggningar med den palestinske presidenten Abu Mazen i dag på förmiddagen bär det på eftermiddagen via Helsinfors iväg till den sydkoreanska huvudstaden Seoul som inledning på mina dagar i Korea och Kina.

I Seoul är det självfallet allra främst överläggningar med utrikesminister Yu Myung-hwan som står på dagordningen. Jag träffar honom nu efter de samtal han de senaste dagarna haft med först USA:s och sedan Kinas utrikesminister.

Då har det varit den mer spända situationen kring Nordkorea som stått i centum, och den kommer att bli ett viktigt ämne också i mina samtal. Det finns ju oroande indikationer på ett förestående nordkoreanskt robotprov.

Agendan mellan Korea och Europa är dock vidare än så – förhandlingarna om ett frihandelsavtal befinner sig i slutskedet och jag hoppas innerligt att vi slutgiltigt skall kunna hjälpa till att föra den frågan i hamn under det svenska ordförandeskapet.

Men dessutom handlar det självfallet om att utveckla den i grunden mycket goda bilaterala relationen mellan Sverige och Korea .

Som statsminister var jag på officiellt besök i Sydkorea i början av 1990-talet och imponerades av landets utveckling. Sedan dess har man gått igenom den s k Asien-krisen i slutet av 1990-talet  – och drabbas nu påtagligt av dagens kris – men det förändrar inte bilden av en mycket imponerande tillväxtekonomi och ett framtidsinriktat kunskapssamhälle.

Korea gick ju från Korea-krigets förstörelse och elände, och långvarig diktatur, till demokrati och rekordsnabb ekonomisk utveckling under de senaste decennierna.

Och landet ligger mitt i ett Ostasien som tilldrar sig stort intresse.

Det var ingen tillfällighet att utrikesminister Clintons första resa gick hit. Och det är heller ingen tillfällighet att Japans premiärminister Aso är den första utländska ledare som president Obama tar emot i Vita Huset.

Även vi har all anledning att stärka våra – Sveriges och den övriga Europeiska Unionens – förbindelser med detta dynamiska land.


Utvidgningens fortsättning

24 februari 2009

Så småningom kom jag hem till Stockholm efter min dag i Bryssel med såväl trojka-överläggningar som diskussioner i Europaparlamentet.

En hel del informella diskussioner dessa dagar har kommit att handla om den fortsatta utvidgningspolitiken – inte minst när det gäller länderna på Balkan.

Montenegro har redan lämnat in sin ansökan om medlemsskap, och flera andra länder förbereder nu samma sak. Vad gäller Albanien – som vi ju hade omfattande diskussioner med i dag – är det bara en tidsfråga innan så sker.

Praxis hitintills har alltid varit att ansökningar rätt omgående skickas vidare till kommissionen som sedan har att utarbeta ett yttrande om landets möjligheter att faktiskt påbörja en process mot medlemsskap.

Att utarbeta ett sådant tar sin tid – i de fall som nu ligger på bordet alldeles säkert över ett år. Och vilka slutsatser kommissionen kommer fram till går inte att veta på förhand. Historiskt har det förekommit att kommissionen sagt att ett land inte är redo för medlemsskap.

Nu finns det de som är rädda för att ett beslut om att sända Montenegros ansökan vidare skulle uppfattas som ett politiskt ställningstagande som vi inte är redo för. Nervositeten är på sina håll påtaglig också inför valet till Europaparlamentet i juni.

Men att stoppa ett tekniskt beslut som detta vore ett politiskt ställningstagande som nog skulle riskera att ställa till åtskilliga problem.

Därför hoppas jag att vi inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att kunna sända Montenegros ansökan vidare – liksom den som jag är övertygad om att vi kommer att få från Albanien innan våren börjar att visa sig på allvar.

Att integrera dessa och andra länder i regionen fullt ut i Unionen kommer att ta mycket betydande tid. Oerhört mycket återstår att göra innan det slutgiltiga steget kan tas.

Men viktigt för oss alla är att processen rör sig framåt. Det ger ett fast stöd till den fortsatta reformpolitiken internt i dessa länder och till det så viktiga samarbetet mellan dem. I grunden handlar det om att lägga grunden för en varaktig fred i denna del av Europa.

Om detta diskuterades såväl på ministerrådet i går och på överläggningarna med Albanien och diskussionerna med Europaparlamentet i dag.

Och mer diskussioner kommer det med all säkerhet att bli.


Gratulerar!

24 februari 2009

Att jag var i Bryssel i dag innebar att jag dessvärre inte kunde vara närvarande vid det extra regeringssammanträde som gav sitt godkännande – i enlighet med bestämmelsen i successionsordningens femte paragraf – till kronprinsessan Victorias avsikt att gifta sig.

Men mina gratulationer är inte mindre hjärtliga för det.

Kronpinsessan Victoria tillhör utrikesförvaltningens absoluta favoriter efter att hon under åtskilliga år ha varit en mer eller mindre integrerad del av vårt arbete och då blivit en utomordentligt uppskattad medarbetare.

Bara för några dagar sedan var hon hos mig och vi ägnade en del tid åt att gå igenom dagens och morgondagens utmaningar i Afghanistan och den vidare regionen.

Det råder ingen tvekan om att hon med sitt engagemang, sin kunskap och sin personlighet är en betydande tillgång för Sverige – och jag är övertygad om att Daniel också kommer att bli det i den nya roll som han nu har att växa in i.


Grattis Stockholm!

24 februari 2009

Här nere i Bryssel noterar jag att Stockholm nu utnämnts till Europas miljöhuvudstad 2010.

Och borgarrådet Ulla Hamilton var nere och tog emot äran.

Man ber att gå gratulera – inte minst den politiska ledningen i Stockholms Stadshus.


Trojka och parlament

24 februari 2009

I dag fortsätter så mina olika möten i ett gråmulet Bryssel.

Först på förmiddagen är det s k trojka-möte med Albanien som sedan övergår i lunch. I går kväll var det motsvarande möte med Libanon.

Dessa bilaterala utrikespolitiska konsultationer mellan Union och olika länder och grupperingar i världen är en del av den allt tätare och intensivare utrikespolitiska aktiviteten av EU.

Och den i sin tur är en funktion av att Unionens betydelse på den globala arenan ökat högst märkbart.

Antalet trojka-möten av detta slag som hålls är betydande och innebär en stor icke minst tidsmässig belastning på ett ordförandeskap – även om vissa av dem kan skötas under ledning av Javier Solana.

Nåja, i morgon är det alltså Albanien som gäller. Det ger i alla fall tillfälle till ett informationsutbyte om utvecklingen i den delen av Europa.

Efter den lunchen styr jag över till Europaparlamentet för olika möten.

Först blir det ett möte med socialistgruppens ledare Martin Schulz. Jag har tidigare träffat den borgerliga gruppen EPP-ED’s ledning liksom den liberala gruppens dito, och nu är det socialisterna som gäller.

Och därefter går jag vidare för en diskussion med parlamentets viktiga utskott för utrikes- och säkerhetspolitik.

Allt som en del av förberedelserna för vårt ordförandeskap.

Så småningom bär det sedan tillbaka till Stockholm.


Signaler från Bryssel

23 februari 2009

Dagens möten i Bryssel förändrade kanske inte världen på något avgörande sätt, men gav oss goda möjligheter att informellt föra våra diskussioner i viktiga frågor vidare.

Viktigast under denna dag var det starka stödet i ministerkretsen för det Östliga Partnerskapet.

Det är inte så att vi gör för mycket – snarare skulle vi kunna anklagas för motsatsen. Det är viktigt att ge dem av dessa stater som så vill ett reellt samarbets- och integrationsperspektiv för framtiden.

Och det gäller inte minst i ljuset av den finansiella krisens framvällande politiska effekter.

Kontakter med media gav oss anledning att uttala viss oro för de effekter den pågående israeliska regeringsbildningen kan få på möjligheterna till en förnyad fredsprocess i regionen. Det kan inte skada.


Inför dagens möten

23 februari 2009

Mulen morgon i Bryssel inför dagens serier av olika möten i olika ärenden.

Traditionellt börjar dessa dagar med frukost i den nordisk-baltiska kretsen, men i dag är det Cecilia Malmström som går dit för att förbereda dagens diskussioner medan jag styr till frukostmöte med italienske utrikesministern Frattini och några kollegor i andra ärenden.

Sedan drar ministermötet igång vid 10-tiden, men det torde ta någon timma innan Cecilias del av mötet – förberedelserna för toppmötet i mitten av mars – är avklarat och man kommer in på det egentliga utrikesministermötet.

Uttalanden om den försiktigt hoppfulla situationen i Irak och den alarmerande situationen i Sri Lanka är redan färdigförhandlade. Kravet på humanitärt tillträde i det senare fallet är viktigt.

Och det ger oss möjlighet att fokusera på mer informella diskussioner om Afghanistan, Mellersta Östern och Balkan.

Viktigast blir dock lunchdiskussionen om det Östliga Partnerskapet.

Förhandlingar i ärendet här i Bryssel – avgörandet kommer ju vid toppmötet i mars – har ofta handlat om detaljer, och då är det viktigt att vi på politisk nivå kan syresätta den strategiska vision som ligger bakom detta förslag.

Icke minst i dessa dagar av tilltagande politiska konsekvenser av den allt djupare finansiella krisen tror jag att det är utomordentligt viktigt.


Till Bryssel och vidare…

22 februari 2009

Efter en vecka hemma i Sverige ter sig den närmaste tiden nu påtagligt annorlunda.

Nu på eftermiddagen flyger jag ner till Bryssel för de olika förberedande mötena inför morgondagens möte med EU:s utrikesministrar.

Väl framme i Bryssel går vi igenom de olika ärenden uppe på den svenska representationen.  Det är morgondagens diskussioner om det Östliga Partnerskapet vi har anledning att koncentrera oss på.

Och sedan skyndar jag iväg för middag med Olli Rehn. Han är ju den kommissionär som har ansvar för såväl Balkan som utvidgningspolitiken.

Sverige tillhör ju dem som tydligast argumenterar för en union som förblir öppen för nya medlemmar, även om erfarenheter från den senaste utvidgningen visar på betydelsen av att med viss noggrannhet se till att kandidatländer verkligen uppfyller de krav som måste ställas på en medlem.

Kommissionen har just presenterat sin utvärdering av den stora utvidgningen 2004, och den visar entydigt hur viktig denna var för unionen i dess helhet.

Och på samma sätt som tidigare utvidgningar – med alla sina utmaningar – stärkt unionen finns det all anledning att tro att kommande också skulle göra det. En större union har en större global vikt.

Olika engagemang i Bryssel fyller så såväl min måndag som min tisdag – med måndagen i ministerrådets rätt förfärliga byggnad Justus Lipsius och tisdagen i Europaparlamentets dock något bättre dito.

Men sedan bär det hem igen.

På onsdag har vi så i Stockholm besök av den palestinske presidenten Mahmoud Abbas för viktiga samtal.

Vi träffades ju för inte så länge sedan – det var mitt under Gaza-kriget – nere i Ramallah, men nu reser han till Oslo, Stockholm och Prag för diskussioner inte minst inför den stora konferens om  bl a återuppbyggnaden av Gaza som äger rum i Sharm el Sheik i början av nästa vecka.

Där kommer jag dock inte att finnas – det blir Gunilla Carlsson som för de svenska färgerna där – eftersom jag senare på onsdag styr kursen mot Ostasien för några dagar av intensiva överläggningar först i Seoul och senare i Beijing.

Den rutten har ju just beträtts av Hillary Clinton på hennes första utlandsresa som USA:s utrikesminister – vilket tydligt visar såväl områdets som dess frågeställningars stora betydelse just nu.

Men först är det Bryssel som gäller…


Prövning i Lettland

21 februari 2009

I går avgick den lettiska regeringen under premiärminister Ivars Godmanis. Trycket från den ekonomiska krisen blev för hårt, och till slut revolterade några av partierna i hans regeringskoalition.

Krisen slår nu med mycket stor styrka mot detta vårt grannland på andra sidan Östersjön. Under veckan kom prognoser som pekade mot att landets BNP kan komma att minska med upp mot 12 % under detta år.

När jag var över i Riga för någon vecka sedan var mitt syfte att säga att politisk stabilitet var en förutsättning för att med utsikt till framgång kunna genomföra det saneringspaket som ju såväl IMF som bl a Sverige stött och bidrar till finansieringen av.

Då var premiärminister Godmanis fast beslutet att stå fast vid kursen även om den självklart inte ger någon kortsiktig popularitet. Han såg sin uppgift nu som lika viktig som när han var det självständiga Lettlands förste premiärminister i en alls icke enkel situation i början av 1990-talet.

Nu ter sig situationen således mer osäker. Min förhoppning är att det snabbt skall gå att nybilda en måhända breddad regering som är fast förpliktad att fortsätta genomförandet av saneringspolitiken.

Förlängd osäkerhet – t ex genom ett nyval – skulle med all säkerhet leda till att den ekonomiska situationen ytterligare försämrades. I värsta fall kan utvecklingen skena bortom kontroll med oförutsebara också politiska konsekvenser.

Det vilar ett tungt ansvar på ledningarna i de olika politiska partierna i landet liksom på president Valdis Zatlers.

Sedan de dramatiska dagar då landet vann sin självständighet har man haft en i allt väsentligt mycket positiv och gynnsam utveckling. Det är nu det självständiga Lettlands politiska styrka för första gången testas på allvar.

Att utvecklingen har stor betydelse också för oss och andra grannländer i Östersjö-området säger sig självt.


Afghanistan och Pakistan

20 februari 2009

Till dagens ärenden hörde att utse ett särskilt sändebud för politiken gentemot Afghanistan och Pakistan.

Syftet är framför allt att förbereda en bättre koordinering av de samlade europeiska insatserna i regionen under det svenska EU-ordförandeskapet.

Det krävs inget större förutseende för att inse att dessa frågor kommer att bli stora då – den första omgången av det afghanska presidentvalet äger rum den 2o augusti.

Sändebud blir vår nuvarande ambassadör i Islamabad Anna Karin Eneström.

Hennes uppgift blir bl a att koordinera med det amerikanska sändebudet Richard Holbrooke, och den kontakten etablerades i förtid redan för någon vecka sedan.

Men redan på måndag i Bryssel kommer vi utrikesministrar att diskutera utvecklingen i främst Afghanistan. Den diskussionen blir dock sannolikt något tentativ – först in i mars börjar det klarna hur Washington avser att utforma sin politik.


Kommande östkris?

20 februari 2009

Jag fortsätter att oroas över hur finanskrisen nu slår hårt på ekonomierna och samhällena i de östliga delarna av Europa.

Katinka Barysch på Center for European Reform skriver sedvanligt sakkunnigt om frågan i dagens Financial Times.

I går var det Världsbankens chef Robert Zoellick som uppmanade Europeiska Unionen att ta möjliga kommande problem på större allvar.

Och jag har dessutom nåtts av ett antal privata budskap från personer med stor sakkunskap i dessa frågor.

För min del blir det åtskilliga samtal om hur vi kan finna vägar framåt i denna viktiga fråga. Stabiliteten i Europa är ett uppenbart intresse för oss alla.


Möten och möten

20 februari 2009

Fredag morgon och strax börjar dagen med en frukost med den del av UD:s personal som finns i Stockholm.

Och därefter bär det snabbt vidare till riksdagen för samråd med EU-nämnden inför måndagens möte i Bryssel.

Östliga partnerskapet, Afghanistan, Mellersta Östern och Bosnien tillhör de ämnen som kommer att diskuteras.

I den sista frågan kommer Slovakiens nye utrikesminister Miroslav Lajcak och jag att under dagen skicka ett gemensamt brev till våra kollegor. Han är den senaste Höge Representanten i Bosnien – jag var den förste.

Även i övrigt kommer några initiativ under dagen.

Därefter fortsätter dagen med genomgångar med UD:s olika enheter om planering inför ordförandeskapet i sommar och höst.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 327 andra följare