Konsulärt och annat

En arbetsdag på UD i Stockholm med konflikten i Mellersta Östern i självklart centrum.

På UD – främst på generalkonsulatet i Jerusalem, men också här i Stockholm – jobbas det för högtryck med att hjälpa personer med svensk anknytning att komma ut ur Gaza.

Under delvis svåra omständigheter görs ett närmast heroiskt arbete.

Det hjälp gäller självfallet svenska medborgare i Gaza, men av tradition har vi en icke oväsentligt vidare definition på de vi hjälper, vilket på ett mycket påtagligt sätt ökar belastningen. Därtill kommer att det självklart är svårare att få tillstånd för personer som inte är svenska medborgare.

Dock finns det nog anledning att erinra om att UD utfärdar rekommendationer om områden som man skall undvika.

Men förutom de konsulära frågorna försöker vi också få en bild av hur olika hjälpprojekt som vi eller andra svenska intressenter har påverkats av krigshandlingarna. Hittills vet vi om två som har drabbats av israeliska attacker.

I morgon samlar Gunilla Carlsson olika svenska organiosationer engahgerade i humanitärt arbete i Gaza, och då får vi säkert en än bättre bild av situationen.

Att det humanitära läget är mycket svårt säger sig självt. Nu uppgår antalet döda till över 900 personer.

Politiskt avvaktar vi först och främst de olika samtal som nu pågår i Kairo, samtidigt som vi från EU-sidan fortsätter att kräva ett omedelbart eld-upphör och upprepar vår beredskap att på de sätt som kan komma att erfordras bidraga med resurser till att genomföra olika delar av FN:s säkerhetsråds resolution 1860.

Söndag eftermiddag

Söndag eftermiddag med förberedelser inför den kommande veckans olika uppgifter.

Den fortsatta konflikten i Mellersta Östern kommer med all sannolikhet att dominera mina dagar under veckan som kommer.

Under morgondagen kommer det att bli åtskilliga kontakter med mina utrikesministerkollegor för att värdera vad vi mera kan göra.

Att samtalen i Kairo – såväl mellan Egypten och Hamas som mellan Egypten och Israel – nu fortsätter är viktigt. Det är ur dessa som de mer konkreta åtgärder som måste följa en vapenvila med all sannolikhet kommer att växa fram.

Men när samhällert i övrigt nu återkommer efter de utdragna helgerna blir det åtskilligt annat som kommer upp på dagordningen också.

På onsdag återsamlas riksdagen med sedvanlig partiledardebatt, och på torsdag sker den officiella öppningen av Märkesåret 1809 i samband med officiellt besök av Finlands president Tarja Halonen.

Och mot slutet av veckan avser jag – om inte saker och ting har förändrats intill dess – att kort bege mig till Vilnius i Litauen. Det är dels för att träffa den nya regeringen där, men dels för en del diskussioner i en lite vidare krets om läget i Europa.

Under veckan kommer vi också att märka hur skiftet i Washington – det är tisdag veckan efter som gäller – kommer allt närmare.

Det förefaller som om alla de för oss viktiga utnämningarna på det utrikes- och säkerhetspolitiska området har beslutats, även om det sedan kommer att ta en viss tid att få dem alla genom den formella processen av konfirmering.

Viktigt är att Barak Obama nu klart och tydligt sagt att Mellersta Östern kommer att stå högt på dagordningen från den första dagen.

Frustrerande lördag

Lördag hemma i Stockholm. I alla fall lite tid med familjen – delar av helgerna försvann ju i intensivt arbete.

Massiva demonstrationer i många länder – alls icke bara  i Sverige – mot att kriget i och kring Gaza fortsätter. Och i grunden är det ett hälsosamt tecken i våra demokratier att människor reagerar mot krig och lidande.

Samtidigt är det svårt att undvika intrycket att den internationella diplomatin på ett eller annat sätt står och stampar efter det att såväl Israel som Hamas förklarat att de inte tänker respektera FN:s säkerhersråds beslut om vapenvilan.

Det känns utan tvekan lite frustrerande.

De närmaste dygnen måste vi på nytt aktivera ansträngningarna. Ingen väg får lämnas oprövad.

Till mina samtalspartners i dag hörde – lite mindre vanligt – Irans utrikesminister Mottaki. Han försäkrade mig att även Iran vill bidra till en fredlig lösning i enlighet med det som anges i resolutionen från säkerhetsrådet.

Men tyngdpunkten just nu ligger på de egyptiska ansträngningar som ju har ett starkt stöd inte minst av Europeiska Unionen.

Statsmannaskap efterlyses

Så sitter jag fredag kväll och reflekterar kring situationen efter en vecka som helt och hållet dominerats av konflikten kring Gaza och dess allt större och allt allvarligare konsekvenser.

Den europeiska diplomatin i regionen under veckans första hälft – på sitt sätt framgångsrik – ledde fram till arbetet i FN i New York som resulterade i allmän enighet om hur en lösning skall se ut och som i går kväll resulterade i resolutionen 1850 med dess krav på omedelbar vapenvila.

Försiktigt, försiktigt utvecklades situationen åt ett håll som gav hopp om ett slut på striderna och lidandet.

Men nu är situationen annorlunda. Såväl Israel som Hamas förefaller anse att de har mer att vinna på fortsatta strider.

Hamas noterar säkert hur de vinner sympati runt om i den islamska världen i takt med att allt fler vänder sig mot den israeliska politiken. Det finns säkert de cyniker i dess ledning och bland dem som stöder dem som ser detta som ett skäl att fortsätta konflikten.

Det vi inte vet är hur stora förluster som de har lidit genom de israeliska angreppen i Gaza. Min tro är dock att de förluster de led kom under de allra första dygnen, medan det är sannolikt att de sedan dess har kunnat dra sig undan och skydda sig bättre.

Även israeliska uppgifter talar nu om att de allra flesta döda och skadade är oskyldiga civila. Att bomba poliser uppställda till parad är inte mycket till prestation.

Jag får intrycket att Hamas har undvikit mer betydande strider med de israeliska stridskrafterna. Dessa tycks i stället rycka fram i olika förorter med betydande eldkraft och betydande civila offer – men utan direkt och avgörande konfrontation med Hamas.

Om så är fallet är situationen utan tvekan mycket besvärlig för Israel. Deras politiska kostnader för operationen ökar lavinartat samtidigt som de förefaller att rent militärt uppnå allt mindre och mindre.

De kan förvisso besluta att gå in i de täta städerna och röja upp hus efter hus. I strikt teknisk mening är det möjligt, men de humanitära konsekvenserna skulle bli oerhörda och det politiska priset skulle riskera att bli skyhögt.

Att Israels långsiktiga säkerhet skulle förbättras av en sådan politik förefaller mig att vara en farlig illusion.

Att helt knäcka varje form av civil och politisk administration av Gaza – och sannolikt ligger det inte långt borta – är att riskera att Gaza utvecklas i riktning mot ett Somalia-scenario av totalt samhälleligt sammanbrott. Det kan mycket väl bereda vägen för grupperingar som får Hamas att framstå som relativt hanterligt.

I ett sådant läge kan det mycket väl bli aktuellt att avbryta all internationell hjälpverksamhet i Gaza och överlåta det fulla ansvaret för det fulla sammanbrottets konsekvenser på Israel. Jag undrar om man har insett vad detta kommer att innebära.

Min innerliga förhoppning – trots dagens uppenbara misslyckande att få respekt för beslutet i FN:s säkerhetsråd – är att det inte skall behöva gå så långt.

Ett snabbt israeliskt beslut att acceptera FN:s resolution, avbryta de militära operationerna och öppna Gazas gränser skulle leda till ett enormt tryck på Hamas – med all sannolikhet inte minst från Gazas befolkning – att sluta med sin terrorbeskjutning av Israel. Och till snabba internationella insatser för att förhindra smuggling av vapen till Gaza.

Och var det inte det som var Israels mål?

Statsmannaskap är inte att starta krig. Historien visar att det ofta är alldeles för enkelt. Sant statsmannaskap är att inse när det är dags att avsluta dem.

Och det är det som nu krävs.

Att vi i det avseendet ställer högre krav på Israel ligger i sakens natur.

Stort intresse

Till eftermiddagens arbete hörde också att chatta med Aftonbladets läsare och försöka att ge svar på de många frågor som nu finns om konflikten kring Gaza.

Och möjligen kan det vara av intresse även för läsare av denna blogg.

Välkommet från FN

Jag välkomnar starkt den resolution som FN:s säkerhetsråd kunde enas om i natt efter närmare tre dygn av intensiva förhandlingar.

Resolutionen kräver en omedelbar, varaktig och fullt respekterad vapenvila i Gaza. Det är min starka förhoppningar att alla nu kommer att vara beredda att hörsamma denna viktiga resolution.

De riktlinjer den anger för hur frågan skall lösas är i stort identiska med dem vi förde fram under EU-resan i regionen och som jag presenterade på min pressträff här i Stockholm i går.

Fredag hemma

Ännu en arbetsdag i Stockholm. Men mycket att göra.

Jag hoppas få tid under dagen att koordinera olika frågor med Fredrik Reinfeldt.

Vi har självfallet hållit nära kontakt under den senaste tiden om krisen i Mellersta Östern – men det finns mycket annat som också står på dagordningen.

Jag skall dessutom försöka få tag på Cecilia Malmström för att följa upp de olika diskussioner hon hade på europaministermötet i Prag i går. Det handlade ju bl a om gaskrisen mellan Ukraina och Ryssland och dess konsekvenser.

Den första veckan för det tjeckiska ordförandeskapet har ju åter visat att ett EU-ordförandeskap numera till mycket stor del handlar om krishantering. Det är ett memento för också oss.

Under dagen skall vi också ha en första diskussion om vad vi skall säga i regeringens utrikespolitiska deklaration den 11 februari.

Det brukar vara rätt hopplösa dokument att författa – man börjar alltid med ett försök att prioritera och koncentrera, men sedan börjar den process som tenderar mot ett lapptäcke av kommentarer om det mesta som kan kommenteras…

Vi skall – i sedvanlig ordning – göra ett försök att undvika det.

2009 är vårt Europaår. Det är inte orimligt att det kommer att dominera även detta dokument.

I väntan på New York – och att läsa Carter

Även om det fanns åtskilligt att göra på de interna linjerna – efter några dagar på resande fot tenderar pappershögarna hemma att växa – kom dagen att fortsatt dominerav Gaza-konflikten och dess hantering.

I New York fortsätter diskussionerna i säkerhetsrådet.

Jag har inte varit i kontakt med Benard Kouchner eller David Miliband sedan de kom dit, men jag är säker på att de arbetar energiskt för att få en enighet om en snabb och varaktig vapenvila.

I dagens Washington Post ger president Carter - från sin personliga utgångspunkt – sin syn på det som nu händer.

Även om jag inte alltid delar alla Jimmy Carters bedömningar har jag den största respekt för honom.

Vi tillbringade två fascinerande veckor tillsammans 2005 och 2006 i samband med först president- och därefter parlamentsvalen på Västbanken och i Gaza, och jag lärde mig mycket av kvällar med honom i diskussioner om decennier av förhandlings- och fredsförsök.

Det skall inte glömmas att det var han som på Camp David 1978 förhandlade fram freden mellan Israel och Egypten.

Och jag glömmer inte hur han 2005 fortfarande kunde ringa direkt till premiärminister Ariel Sharon – trots djupgående meningsskiljaktligheter – och omedelbart lösa upp än det ena och än det andra lokala problemet.

Respekten mellan de två satt mycket djupt.

Att han senare fick Nobels fredspris var i hög grad motiverat. Då och då hör han eller hans medarbetare på Carter Center av sig med olika – värdefulla – synpunkter.

Jag såg att han i dag åt lunch i Vita Huset med George Bush 43, Bill Clinton, George Bush 41 och tillträdande Barak Obama.

Man kan nog lugnt utgå från att situationen i Mellersta Östern diskuterades och att Jimmy Carter inte gjorde någon hemlighet av sin bedömning.

Också mot den bakgrunden är hans artikel värd att ta del av.

Men nu väntar jag på nyheter om hur diskussionerna i New York går.

Att motsättningarna är hårda är alldeles uppenbart. Men säkerhertsrådets medlemsstater får inte svika sitt ansvar i en situation som denna.

Från pressträff i dag

Efter regeringens sammanträde på förmiddagen i dag – det första reguljära sammanträdet efter helgerna – hade jag möjlighet att på en pressträff mer utförligt redogöra för fredsarbetet i Mellersta Östern och hur vi ser en möjlig lösning.

Det  viktigaste nu är att fortsätta de ansträngningar som EU på olika sätt bedriver för att få en lösning, och som i allt väsentligt sker enligt de riktlinjer som jag presenterade.

Samtidigt går det inte att undvika att reagera med skärpa mot de övergrepp som vi nu ser allt fler av.

Gårdagens israeliska attack mot en skola – som resulterade i ett 40-tal döda – motiverades först med att beskjutning kommit från denna. Det har nu klargjorts att så inte var fallet.

I dag har transporter för FN-organet UNWRA kommit under attack på ett sätt som gör att man tvingats att suspendera sin hjälpverksamhet.

Hamas raketattacker förblir lika oacceptabla som tidigare, men just nu är det tyvärr ingen tvekan om att det är Israels militära operationer som orsakar oskyldiga människors död och lidande i en alldeles oacceptabel omfattning.

PS.

För den som är intresserad finns det jag sade på pressträffen i dag också tillgängligt på engelska.

Fortsatt fredsarbete

Efter hemkomsten är det arbetet med en  möjlig fredsplan för Gaza som fortsatt att dominera.

Javier Solana ringde från Kairo för att informera mer i detalj om samtalen där under främst gårdagen. Han åker vidare först till Jerusalem och sedan till Ankara för att fortsätta de mer detaljerade diskussionerna.

I media ser jag att det talas om en fransk-egyptisk fredsplan.

Nåja. President Sarkozy har gjort viktiga och konstruktiva insatser, men att definiera bort hela det övriga EU-arbetet som pågått sedan i söndags och fortfarande fortsätter är lite djärvt.

Men förr eller senare måste det bli en egyptisk-israelsk fredsplan – med stöd av Europeiska Unionen, förankring i den bredare regionen och legitimitet genom FN:s säkerhetsråd.

Nu reser den israeliske generalen Gilad till Kairo för detaljdiskussioner. Det är positivt. Vi hade detaljerade diskussioner med honom i Tel Aviv i måndags kväll. Han kommer att föra direkta samtal med den egyptiske generalen och underrättelsechefen Suleiman.

Men sedan måste det till direkta kontakter mellan president Mubarak och premiärminister Olmert. Och de arrangemang som kommer ur dessa samtal kommer att innehålla också olika internationella insatser.

I morgon bitti skall jag informera regeringen i dess helhet om vårt arbete med dessa frågor.

Och sedan har jag en pressträff för att lite vidare informera om de möjliga vägarna framåt.

Men i kväll hoppas jag intensivt att det skall vara möjligt att lösa upp motsättningarna i frågan i FN:s säkerhetsråd. De rapporter jag fått allra senast visar på svårigheterna.

Hem igen – men fredsarbetet fortsätter

Kontrasten mellan värmen och solen i Jordanien och den kalla vintern i Prag var rätt påfallande i går.

Men att det blev en paus här hade den oplanerade fördelen att det gav en möjlighet att utynyttja den sena kvällstimmen för en del koordinering inför det kommande svenska ordförandeskapet.

Via någon förbindelse över Göteborg – som jag misstänker kommer att ha med sig Cecilia Malmström hit för möten – bär det under förmiddagen nu hemåt efter avslutad EU-resa i Mellersta Östern.

Och det finns åtskilligt att ta itu med på hemmaplan också.

Men arbetet för en snabb vapenvila fortsätter under dagen.

Dels i FN:s säkerhetsråd i New York.

Det är viktigt att man i överläggningarna där har möjlighet att komma till någon slutsats. Tidigare gjorde säkerhetsrådets ordförande ett uttalande – med stöd av dess medlemmnar – som krävde omedelbar vapenvila.

Jag har svårt att se att någon skulle kunna försvara mindre i dag.

Dels i direkta samtal i regionen.

Fokus ligger på gräns- och tillträdesfrågorna kring Gaza. Att de inte kan fortsätta på det sätt som varit fallet under de senaste åren borde vara uppenbart för alla och envar.

Det handlar inte bara om att bekämpa smuggling. Att stopp för vapensmuggling är viktigt för Israel är naturligt, men det handlar minst lika mycket om att framöver öppna upp Gaza för humanitär hjälp och vanlig handel.

Den tidigare avspärrningspolitiken har inte varit vare sig moraliskt försvarbar eller politiskt produktiv.

Att tro att man varaktigt och effektit kan bekämpa all smuggling samtidigt som man fortsätter med en strikt avspärrningspolitik är bara naivt.

Men allt detta är en bra bit lättare sagt än gjort. Djävulen finns – som vanligt – i detaljerna.

Och det gäller att få politiken rätt – annars kommer problemen bara tillbaka.

Det blev Prag

Det blev Prag för mig i kväll.

Efter en intensiv dag i först Jerusalem och därefter Amman förde det tjeckiska regeringsplanet oss hit, men utan möjlighet att komma vidare hem i kväll.

Det blir till att tråckla sig hem under morgondagen.

Under tiden har läget i Gaza blivit än värre genom de fortsatta striderna. Rapporterna om attacker mot FN-drivna skolor är speciellt upprörande.

Samtidigt förflyttas nu fokus i det diplomatiska arbetet till New York och FN:s säkerhetsråd. Om någon timma framträder den palestinske presidenten Abbas där, och utrikesministrarna från alla europeiska länder som sitter i säkerhetsrådet kommer att finnas på plats.

Det europeiska engagemanget och arbetet för fred i denna konflikt går knappast att ta fel på.

Under våra dygn i regionen tror jag vi identifierat några trådar som det nu arbetas intensivt vidare på för att få en så snabb och så hållbar vapenvila som möjligt.

Det var ju också så vi – förutom de omedelbara humanitära uppgifterna – definierade vår ambition.

Och det är också därför vi lämnar kvar Javier Solana för fortsatta samtal i regionen. Han började också sin dag i Jerusalem, men har sedan varit i Damaskus och borde nu ha anlänt till Egypten.

Parallellt med diskussionerna i New York diskuterar vi nu vilka ytterligare steg som kan och måste tas.

Morgon över Jerusalem

Solen går upp över det land som måhända alltför många betraktar som heligt. Snart når solstrålarna den gyllene kupolen påp klippmoskén.

Från mitt rum högt uppe i Kung David Hotel blickar jag ut över Jerusalems gamla stad – och ner mot Jordan-dalen och upp mot bergen i Jordanien på andra sidan. Snart kommer jag att vara där.

Det är förödande vackert. Och på ytan alldeles fredligt.

Men inte långt härifrån är verkligheten dramatiskt annorlunda. Media talar om gatustrider i utkanterna av Gaza under natten.

Hur många har dött? Hur många har skadats? Hur mycket har förstörts? Och varför?

Strax fortsätter våra samtal – först skall jag dock iväg till BBC:s TV-studio för en intervju.

Finns det några öppningar? Ibland verkar det så – ibland inte alls. Den politiska dynamiken i denna konflikt har många dimensioner.

Men allvaret skall inte underskattas. Antalet döda och skadade på den palestinska sidan är nu högre än någon gång tidigare efter det att sexdagarskriget 1967 ledde Israel in i ockupationspolitiken.

Och skulle det hela rulla vidare till en ockupation av hela Gaza-remsan kan allt bli mycket, mycket värre.

Israel har aldrig tidigare militärt tagit sig in i städerna på Gaza-remsan.

Det ser förförande vackert ut från mitt fönster denna morgon. Allt är så nära. Men under vykortsblicken skakar nu hela denna känsliga region.

Sent i säng – och morgondagen väntar

En milt sagt jäktad och laddad dag går nu mot sitt slut i Jerusalem.

Dagen började i Kairo, fortsatte i Shaem el Sheik, fokuserades sedan på Jerusalem, fördes senare vidare till Ramallah, tog sedan vägen till Tel Aviv och har nu åter kommit upp till Jerusalem.

I Ramallah samordnade vi EU-delegationen med Frankrikes president Sarkozy, som varit efter oss i Sharm el Sheik och som efter samtalen här i kväll i morgon fortsätter till Damaskus.

Gemensamt diskuterade vi uppläggningen av våra gemensamma ansträngningar. Europeisk diplomati när den är som bäst – dock dessvärre utan att det med automatik innebär någon garanti för framgång.

Möjligen tyckte vi oss dock se vissa antydningar till möjligheter och öppningar. Vi får se.

Viktigt var att vi i Ramallah visade stöd för president Abbas och premiärminister Fayyad. Deras situation dessa dagar är – milt uttryckt – svår. Men fredens långsiktiga möjligheter hänger inte minst på dem.

Sedan bar det för vissa av oss av till Tel Aviv och en längre diskussion med försvarsminister Barak och några av hans närmste medarbetare. Vi var tydliga i vad vi tyckte – såväl vad gäller omedelbara åtgärder för att underlätts humanitära ansträngningar som i frågan om vapenvila.

Parallellt träffade president Sarkozy premiärminister Olmert med samma budskap.

I morgon bitti bär det iväg igen vid sjutiden. Nu träffar vi premiärminister Olmert för att följa upp de olika diskussionerna.

Utrikesminister Kouchner har dock redan tagit planet riktning New York för FN:s säkerhetsråds möte i morgon. Och Storbritanniens David Miiband ringde och sade att han nu också åker dit.

Kvarvarande delar av EU-delegationen – jag skulle tro att Javier Solana också beger sig till Damaskus – åker i morgon över Allenby-bron till Amman i Jordanien för samtal där.

Mitt huvudalternativ är att därefter via Prag återvänd till Stockholm – men i en dynamisk situation går ingenting att alldeles utesluta.

Läget är svårt – t o m farligt. Lidandet är enormt. Spänningarna bygger upp. Osäkerheterna ökar.

Men ingen kan säga att vi inte gör vad som kan göras.

Från Kairo till Sharm, Jerusalem och Ramallah

Timmarna efter det att jag vid 18-tiden  landade med EU-trojkan här i Kairo har tillbringats i utdragna överläggningar med Egyptens utrikesminister Ahmed Aboul Gheit och hans olika medarbetare.

Och tidigt i morgon bitti fortsätter vi från Kairo till Sharm El Sheik för att träffa den egyptiske presidenten Hosni Mubarak.

Det är – av lätt insedda skäl – inte mycket jag kan säga offentligt i överläggningarna här i kväll.

Den israeliska markoffensiven har dramatiskt komplicerat såväl den politiska som den humanitära situationen. I denna delvis nya situation fruktar jag att det inte kommer att vara möjligt att uppnå någon vapenvila under de närmaste 48 timmarna – den tid som EU-trojkan arbetar intensivt med olika kontakter.

Vårt arbete inriktas nu på att identifiera de olika element och inslag som kan bli beståndsdelarna i det paket som därefter blir den lösning som – i det mest optimistiska av scenarier – skulle kunna godkännas av FN:s säkerhetsråd under onsdagen.

Men därtill fokuserar vi också på den katastrofala humanitära situationen i Gaza – såväl den akuta situationen mitt i konflikten som den situation som man tillåtit utvecklas under det gågna året. I bägge dessa avseenden måste det bli en ändring.

Efter morgondagens överläggningar i Sharm El Sheik bär det av till Jerusalem för möten med bl a premiärminister Olmert och utrikesminister Livni, och därifrån till Ramallah för möten med bl a president Abbas och premiärminister Fayyad.

På kvällen bär det senare tillbaka till Jerusalem för övernattning.

Viktigt under morgondagen blir också kontakt med främst de FN-organisationer som i detalj kan bedöma den humanitära situationen. Att vi kommer att ta upp den med kraft med den israeliska ledningen behöver jag knappast påpeka särskilt.

Att det är en upprörd arabvärld i dag var mycket tydligt under den korta pressträff vi hade här i Kairo i kväll. Ilskan och upprördheten var inte att ta fel på.

Och jag tror att det är farligt att underskatta den politiska effekten i olika delar av den muslimska världen av de TV-bilder som nu timma efter timma sänds ut från Gaza.

Jäktiga dagar

Arla denna morgon ger jag mig så iväg med destination konfliktens Mellersta Östern.

Först skall jag till Prag, och därifrån flyger vi i det tjeckiska statsplanet – en liten Airbus med god potential i situationer som denna.

Dagens destination är Kairo för middag med utrikesministern där. Ett möte med president Mubarak står på dagordningen i morgon bitti.

Om det kommer att bli tid för uppdateringar här på bloggen återstår att se. Det kommer att bli jäktiga dagar.

Markoffensiv inledd

Israel har nu inlett en markoperation in i olika delar av Gaza med allt vad detta kommer att innebära.

I strikt mening innebär detta ett erkännande av att man med den gågna veckans anfall från luften inte har lyckats att uppnå det man hade hoppats på.

Men i stället för att – om möjligt – söka en politisk lösning efter detta misslyckande har man nu valt att på ett dramatiskt sätt eskalera konflikten genom en markoffensiv.

Att detta kommer att göra en lösning på den akuta konflikten än svårare är alldeles uppenbart. Och risken för at konflikten får allvarliga återverkningar i regionen i dess helhet har ökat dramatiskt.

Utsikten för att de närmaste dygnens diplomatiska ansträngningar skall kunna leda till några framsteg har minskat dramatiskt. Med all sannolikhet inleddes operationen för att den skulle vara igång innan det diplomatiska trycket för en snabb vapenvila skärptes.

Men förr eller senare måste vapnen trots allt tysta – och de som arbetar för fred och försoning har en skyldighet att aldrig ge upp.

Inför resan

Dagen har fortsatt med förberedelser för morgondagens resa med Kairo som första anhalt.

Till dem har tillhört olika mediaframträdanden, och en längre version av en intervju jag gav för TV:s Rapport har nu lagts ut på deras web för den som möjligen skulle vara intresserad.

Men i övrigt har det varit telefonsamtal med bl a USA:s Condoleezza Rice och Storbritanniens David Miliband för att diskutera hur en möjlig uppgörelse kring en mer varaktig vapenvila kring Gaza enligt ungefär de riktlinjer jag tidigare angett skulle kunna se ut.

Problemen är betydande – och saker och ting skulle kompliceras avsevärt om Israel inleder en markoffensiv in i Gaza.

Viktigt är i alla fall att Europa och USA har i huvudsak samma inriktning i fredsansträngningarna just nu.

Med Gaza i fokus

Lördag förmiddag i Stockholm med kriget kring Gaza i ett allt tydligare fokus.

På TV4:s Nyhetsmorgon diskuterade jag de faror som ligger i den fortsatta utveckligen, och samma sak finns i en intervju med mig i SvD denna morgon.

Att Israel hade en rätt att svara på Hamas raketbeskjutning efter det att de sagt upp vapenvilan tycker jag knappast kan ifrågasättas, men det gör det inte automatiskt rätt av dem att agera på det sätt man nu gör.

Jag har tidigare sagt att denna konflikt – efter den inledande massiva överraskningen – relativt snart kommer att övergå till att vara kontraproduktiv från Israels egen utgångspunkt. Och jag skulle tro att den punkten nu har passerats.

Fortsatta luftangrepp kommer ensamma knappast att kunna leda till ett avgörande. Och en markoffensiv kan mycket väl utvecklas till en politisk mardröm med en dramatisk ökning av antalet civila offer och en stark reaktion i hela arabvärlden. Situationen för president Abu Mazen kommer att bli mycket besvärlig.

Det som måste uppnås är en relativt snabb och tydligt förbättrad vapenvila, och därtill en accelererad fredsprocess i regionen i dess helhet. Men detta är betydligt lättare sagt än gjort – det israeliska valet den 10 februari och regeringsbildningen därefter är en uppenbart betydelsefull faktor.

Jag skulle tro att den förbättrade vapenvilan kommer att kräva en förstärkt internationell närvaro för att fungera, och jag skulle tro att det kommer att ställas ökade krav på EU i det sammanhanget. Detta är frågor som tillhör de som kommer att diskuteras under resan i regionen under de närmaste dagarna.

Det handlar inte bara om att stoppa raketbeskjutningar, utan det handlar självklart också om att öppna upp Gaza. Den israeliska isoleringspolitiken har varit moraliskt oförsvarbar och politiskt kontraproduktiv.

För min del blir det en dag av fortsatta telefonsamtal med olika kollegor som förberedelse för den resa som börjar i morgon.

Till konflikten

På söndag tar den tjeckiske utrikesministern Karl Schwarzenberg med sig såväl Frankrikes utrikesminister Bernard Kouchner som mig själv på en snabb mission till Mellersta Östern för att fortsätta arbetet för en snabb vapenvila.

Vi kommer att komma till Kairo för överläggningar söndag kväll och sedan fortsätta på måndagen först till Jerusalem för samtal där och därefter vidare till Ramallah för att träffa delar av den palestinska ledningen.

Det exakta schemat för resan kommer säkert att förändras.

President Abbas planerar t ex att åka till New York för möte där med FN:s säkerhetsråd, och det sannolika är därför att vi kommer att träffa honom i Amman i Jordanien när han under tisdagen återvänder därifrån.

I regionen kommer också Frankrikes president Sarkozy att befinna sig – han kommer till Libanon på måndag – och vi planerar också att sammanträffa med honom.