President Obama

Så har jag då suttit i radions Studio Ett för att lyssna på och kommentera president Obamas installationstal och sedan varit hos KG Bergström i hans TV-program och diskuterat samma sak.

Barack Obama tillträder som USA:s 44:e president med en unik moralisk trovärdighet som innebär att han under kommande veckor och månader också har unik politisk makt. Just ny lyssnar världen på Washington på ett sätt som sannolikt saknar historisk motsvarighet.

När jag följde installationstalet var det nog främst personen som var politiken – mer än orden och formuleringarna.

En färgad person från enkel bakgrund som avlägger eden med mellannamnet Hussein innebar en så radikal förändring som man gärna kan tänka sig. Och det är denna förändring mer än möjliga eller sannolika ändringar av den förda politiken som nu ger den amerikanska politiken nya möjligheter och ny kraft.

De sakpolitiska markeringarna i talet var – som brukligt – få. Endast Irak och Afghanistan nämndes explicit när det gällde världen i övrigt. Men kampen mot kärnvapen och klimatförändring fanns med bland prioriteringarna.

Det var viktigt och positivt.

Efter dagens och kvällens festligheter i Washington börjar verkligheten i morgon. Senaten väntas då konfirmera senator Hillary Clinton som utrikesminister. Och president Obama förväntas ge signaler inte minst på den ekonomiska politikens område.

Jag ser mycket fram mot att – tillsammans med mina EU-kollegor – arbeta med Obama-administrationen på en lång rad viktiga områden.

För det svenska EU-ordförandeskapet blir det en viktig uppgift att fortsätta det arbete som nu inleds under det tjeckiska ordförandeskapet att fördjupa och förbättra de transatlantiska förbindelserna.

Barack Obamas dag

I dag är det så den stora dagen borta i Washington.

Och det är ingen överdrift att hävda att hela världen kommer att blicka mot Capitolium när Barak Obama svär sin ed och med ett med enorma förväntningar emotsett tal försöker att lyfta sin nations och sin världs blickar.

Amerikanska installationstal tillhör den stora retorikens sista utposter i dagens värld, och Barack Obama har redan etablerat sig som en talare med en förmåga som få.

Det kommer säkert att jämföras med John F Kennedy, men sannolikt också med den än mer gudabenådade talaren Ronald Reagan.

Efter en dag fylld av mer prosaiska sysslor kommer självfallet också jag att noggrant lyssna till vad han har att säga – inte främst för den retoriska stilens skull, utan för den politiska substansen.

Jag säger det trots att historien lärt oss att dessa tal egentligen säger rätt lite om den politik som sedan kommer att dominera de följande fyra åren.

Men min förhoppning är självfallet att det – vid sidan av det alltid lika klassiska amerikanska budskapet om optimism och förmåga att uträtta allt – kommer att finnas ett konkret budskap om ett USA som i partnerskap med andra har viljan och förmågan att ge ledning när det gäller dagens och morgondagens utmaningar.

Just nu gäller det kanske allra främst Mellersta Östern.

Men ett budskap om frihet, fred och försoning – och amerikansk optimism – förtjänar mottagare på många håll.

Kväll med Västerbotten

Hemma rätt sent efter att ha avslutat med en fantastiaskt god Västerbottens-afton på Grand Hotel.

Min uppgift där var att berätta lite om Märkesåret – men den efterföljande middagen med delikatesser på bygdens rika råvaror var det alls inget fel på.

Också Maud Olofsson passade på att komma – dock efter mitt anförande. Jag antar hon hör tillräckligt av mig på regeringsmötena…

Strax innan hade Vuk Jeremic från Serbien och jag haft ett produktivt samtal om olika vägar framåt för landets europeiska integration.

Den är den serbiska ledningens viktigaste politiska prioritet, och processens betydelse för stabiliteten i den vidare regionen skall alls inte underskattas.

Utvecklingen kring Mellersta Östern fortsätter att generera samtal av olika slag.

Som det nu ser ut kommer EU:s utrikesministrar att träffas redan onsdag kväll i Bryssel för bl a samtal med Israels utrikesminister Livni.

Men kontakter med olika arabiska utrikesministrar komma att komma kort efter.

Måndag med besök

Måndag morgon med början på en ny arbetsvecka.

Många diskussioner under de kommande dagarna kommer att handla om uppföljningen av såväl Gaza- som gaskrisen och vilka slutsatser som måste dras för den kommande europeiska politiken.

Om en vecka träffas vi i krertsen av EU:s utrikesministrar i Bryssel för vårt första möte på det nya året.

Att dessa två frågor kommer att bli av stor betydelse där säger sig självt – och veckans diskussioner förbereder det mötet.

I anslutning till det mötet kommer vi också att ha ett s k trojka-möte för diaog med Serbien – och det är bl a mot den bakgrunden som den serbiske utrikesministern Vuk Jeremic kommer på snabbesök till Stockholm i dag.

Vi kommer att tala om den samlade europeiska integrationsstrategin för Balkan-regionen. Den måste diskuteras på ett nytt sätt under detta år.

Som lunchgäst i dag har jag Thorvald Stoltenberg – f d utrikes- och försvarsminister och mycket annat – från Norge för att diskutera den rapport om olika möjligheter att stärka det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet i Norden som han kommer att lägga fram i början av februari.

Tanken är sedan att vi mer konkret skall diskutera dess förslag vid ett nordiskt utrikesministermöte i Reykjavik i slutet av april.

Jag såg att ÖB Håkan Syrén uppe i Sälen talade – från rent försvarsekonomiska utgångspunkter – om nödvändigheten av delar av detta. Jag kan se behovet också från vidare politiska utgångspunkter.

Frampå kvällen blir det så ett lite annorlunda inslag i mitt liv – landshövding Chris Heister har inbjudit mig till en presentation i Stockholm av alla de olika läckerheter som Västerbotten har att göra.

Och eftersom ju Västerbotten kommer att ha aktualitet i samband med Märkesåret – slagen vid Sävar och Ratan avslutade ju  det s k Finska kriget 1808 – 1809 – kan ju det trots allt passa bra.

Att det dessutom borde ha förutsättningar att bli trevligt gör inte saken sämre.

Tillbaka med världen

Allt har sin tid, och denna dags viktigaste begivenhet var barnkalas hemma.

Kriserna i världen fick – åtminstone för min del – vika undan denna söndag.

Men nu har den orkanen dragit förbi, det mesta av ordning är återställt och det har blivit tid att fokusera på världen igen.

I TV:s Agenda senare i kväll kommer jag att vara med och kommentera den senaste utvecklingen kring Gaza.

Osäker väg mot fred

Att Barak Obama nu är på väg till Washington kan nog anses säkert, men att Gaza och Mellersta Östern skulle vara på väg mot fred är dock tyvärr något mindre så.

Självfallet har vi – såväl genom Fredrik Reinfeldt som EU-ordförandeskapet – haft anledning att välkomna Israels beslut i går kväll att inleda en vapenvila efter den offensiv man bedrivit sedan 27 december.

Men viktigt är att fortsatta steg tas. Att Hamas nu också förklarar vapenvila är utan tvekan positivt.

Och därmed bör det vara möjligt för Israel att relativt snabbt dra tillbaka sina trupper från Gaza-området och bryta områdets humanitära och ekonomiska isolering.

Det som nu behövs är en  mer konkret överenskommelse om hur Gazas gränsfrågor nu måste hanteras – såväl att bryta områdets isolering som att intensifiera åtgärder mot smuggling av bl a vapen och raketer.

Utan dubbla åtaganden i dessa bägge frågor har jag svårt att se att det går att komma fram till en mer stabil och för alla acceptabel situation.

Därför är det av yttersta vikt att ansträngningarna i dessa frågor nu intensifieras ytterligare. Och fortsatt är det -  vid sidan av Israel – Egypten som här spelar en nyckelroll.

Viktigt är också att arbetet med att förbereda återuppbyggnadshjälpen intensifieras. Jag kommer att återkomma till den saken.

Och när de stora stridshandlingarna nu upphört blir Israels argument för att fortsätta att vägra journalister tillträde till Gaza än mer ohållbara.

Hem från Kaliningrad

Så sitter jag då på den moderna flygplatsen i Riga och väntar på ett plan till Stockholm lite senare.

Den nybyggda internationella terminalen är en mycket märkbar kontrast mot den motsvarande jag lämnade i Kaliningrad för knappt en timme sedan.

Kaliningrad är en rysk stad med tysk historia och europeisk framtid – så tror jag att åtskilligt kan sammanfattas.

Och det blev en tur i historien i dag innan de mer politiska samtalen.

Av den gamla tyska staden är det i dag egentligen bara katedralen som är kvar. Dess ruin revs inte – sannolikt p g a Kants grav – och sedan 1990 har den restraurerats från ruin till dagens imponerande byggnad.

Vi bjöds på orgelkonsert från de enorma nyinstallerade orglarna.

Mer dystert var besöket i den bunker där den tyska militärledningen försökte försvara staden men den 9 april 1945 till slut kapitulerade.

Under striderna intill dess hade 42.000 tyska och 60.000 sovjetiska soldater förlorat livet, och 50 000 ytterligare tyska soldater marscherades iväg i fångenskap. De civila som fanns kvar i ruinerna fördrevs senare – en ny sovjetisk stad skulle skapas.

Jag frapperades av hur man gärna lyfte stadens tyska bakgrund. Vår guide betonade att man aldrig fick förväxla de korta naziåren med århundranden av blomstrande tysk kultur i staden och regionen.

Och den tyska anknytningen återspeglas också i tidningen Königsberger Express.

Från sovjettidens tillslutna militärenklav är nu Kaliningrad en region som strävar efter samarbete med det övriga Europa. Tillväxttakten har hitintills under detta decennium legar klart över det ryska snittet, och  bl a 14 svenska företag utnyttjar de skattefördelar som regionen har.

Det blev en lång och intressant lunch med regionens guvernör Georgyi Boos. Om handel, ekonomiska utsikter, Östersjösamarbete och energiförsörjning.

Han var påtagligt intresserad av vårt arbete med en Östersjöstrategi för den Europeiska Unionen, liksom för våra diskussioner om energisamarbete med bl a de baltiska staterna.

Men nu bär det alldeles strax av tillbaka över Östersjön.

Zum Ewigen Frieden

Efter min frukost med affärsmän här i Kaliningrad tänkte jag promenera över till den i övrigt nästan öde ö i centrala staden där vid katedralens sida Immanuel Kant ligger begravd.

Han är ett av den västerländska filosofins verkligt stora namn, och hans grav låg orörd här mitt i den enorma förstörelsen också under den mörkaste sovjetiska tiden.

Jag minns speciellt den lilla skrift Zum Ewigen Frieden som han författade, och som har sin relevans också i dag.

Starkt förenklat hävdade han att om alla stater och nationer blev vad han med dåtidens språk kallade republiker – och  vi skulle kalla rättstater med frihet och representativt styre – skulle mänskligheten kunna leva i en fred som t o m skulle kunna vara evig.

Det handlade – kort sagt – om sambandet mellan den inre friheten och den yttre freden.

Det gällde i den tidens Europa – och det gäller inte mindre i vår tids mer globaliserade värld. Det inre styret i olika länder har mycket stor betydelse för möjligheterna till varaktig fred.

Hans tysta grav vid katedralen i denna stad som så dramatiskt förändrats genom historiens brutalitet fortsätter än i dag att sända detta hans budskap.

Så jag går dit med vördnad för en mycket stor tänkare.

Nödvändig vapenvila

Äntligen förefaller det som om Israel inser att Gaza-kriget nu blivit en allvarlig blastning för landet och dess säkerhet.

Det skulle förvåna mig om inte dagens möten i Jerusalem leder till att man deklarerar en vapenvila.

Samtidigt som det kommer att finnas all anledning att välkomna detta kommer mycket betydande frågor att kvarstå.

Att hålla israeliska stridskrafter kvar inne i Gaza kommer inte att vara acceptabelt.

Och det återstår åtskilligt när det gäller de direkta eller indirekta överenskommelser som måste finnas om att öppna Gazas gränser för humanitär hjälp och vanlig handel och om att stoppa smuggloing av bl a vapen.

Viktigt är dessutom att hjälparbetet nu kan komma igång snabbt. Den internationella dialogen om hur detta kan ske har redan kommit en bit framåt.

Gaskonflikten fortsätter

Sen kväll i ett halvsnöigt Kaliningrad. I morgon är det dags att se lite mer av denna i tragisk bemärkelse historiska stad och att med lokala representanter diskutera dess framtid.

Ett stabilt och framgångsrikt ryskt Kaliningrad ligger i allas intresse.

Men den ekonomiska krisen kommer att slå även här. Det är lågsäsong, men att hotellets stora restaurang ligger helt öde visar vart utvecklingen är på väg.

Jag börjar morgondagen med frukost med de svenska företagare som investerat och har verksamhet här – det skall bli intressant att höra deras perspektiv.

Vi har ett intresse att hjälpa till även i andra avseenden. Den stora stadens samlade avlopp går orenat rakt ut i Östersjön, och ett stort europeiskt projekt för att ändra på den saken har ännu inte kommit till förverkligande.

På rysk TV i kväll är det den europeiska gaskonflikten som dominerar.

Att all skuld läggs på det Ukraina vars demokratiskt valda ledning premiärminister Putin – som för dagen varit i Berlin – nu kallat ”kriminell” ligger lite i saken natur.

Att Vladimir Putin inte tycker om den är ingen nyhet – men språkbruket är brutalare än på länge.

Men jag noterar dock att president Medvedev framträder och talar om att nu också Ryssland och Gazprom håller på att förlora och förlora stort på konflikten.

Så är det.

Man kan tro att man med tuff retorik och komplicerat spel vinner en och annan poäng mot Kiev, men den djupa trend som nu förstärks är en fördjupad skepsis mot dagens Rysslands förmåga att vara en pålitlig energileverantör.

Därmed inte sagt att det bara finns helgen i de ukrainska energistrukturerna. Alls icke. Korruptionen är utbrett i åtskilliga ex-sovjetiska strukturer.

Men det kan aldrig vara en ursäkt för denna typ av starkt politiserade konflikter – som leder till närmast katastrofliknande köldtillstånd i vissa europeiska länder.

I Ryssland vid Östersjön

Efter en nyttig dag i Vilnius och Trakai har jag nu anlänt till Kaliningrad, checkat in på hotellet och skall strax iväg på middag.

I Vilnius handlade samtalen – föga överraskande – huvudsakligen om energifrågor och den ekonomiska situationen.

Vi hoppas bägge att det under de kommande månader skall vara möjligt att göra framsteg i diskussionerna i den högnivågrupp om baltiska kraftförsörjningsfrågor som blev ett resultat av en middag i Bryssel i höstas.

Det handlar om att binda ihop dagens integrerade nordiska kraftmarknad med den integrerade baltiska kraftmarknad som vi hopppas snabbt skall kunna växa fram. Det skulle ge bättre effektivitet för oss alla – och större säkerhet för de baltiska länderna.

Men också den ekonomiska politiken diskuterades. Krisen biter på oss alla. Ett tufft saneringspaket från den nya regeringen ledde till protestdemonstrationer i Vilnius i dag – även om jag ser mer av dem på rysk TV här än vad jag såg i Vilnius.

Kraftiga momshöjningarna är sällan populära.

Men nu är det Kaliningrad som gäller. Ca 900. 000 männisor i en rysk exklav vid Östersjön – ca hälften av dem i den stad som under närmare 700 år var tyska Königsberg.

Själva staden förstördes så gott som helt av brittiska bombplan i det andra världskrigets slutskede, och det som sedan producerades av sovjetisk stadsplanering har inslag som gränsar till det direkt skräckinjagande.

Den gamla katedralen står ensam mitt i allt detta.

Till Vilnius och Kaliningrad

Efter gårdagens mycket lyckade inledning av Märkesåret – som avslutades med stor galamiddag på Slottet – bär det arla på morgonen i dag av till andra sidan Östersjön och diskussioner där som med all sannolikhet blir spännande.

Först styrs kursen mot  Vilnius i Litauen. Och där blir det omedelbart samtal med president Adamkus, statsminister Kubilis och utrikesminister Usackas.

Landet har ju nyligen fått en ny regering, och även om vi känner varandra väl är ett besök som detta av värde.

Och i gamla och vackra Trakai en bit från Vilnius fortsätter det sedan under dagen med diskussioner med också andra europeiska och amerikanska deltagare om det nya årets olika europeiska utmaningar.

Detta håller på att bli lite av en tradition som inledning till ett nytt år. Att gaskrisen och dess konsekvenser kommer att diskuteras är en rätt så säker gissning.

Mot slutet av eftermiddagen tar jag sedan det inte alltför långa skuttet från Vilnius till Kaliningrad för ett besök – främst under morgondagen – i denna den västligaste delen av Ryssland med dess alldeles speciella historia och alldeles speciella situation.

Östersjö- och närområdespolitiken är  viktig – också i en situation som dagens.

Helsingin Sanomat

Till dokumentationen av dagens inledning av Märkesåret 1809 skall läggas min artikel i dag i Helksingin Sanomat – Nordens största tidning.

Och för de som möjligen har lite svårigheter med finskan finns faktiskt också en svensk version.

Nu måste det bli slut!

Med sitt envisa fortsättande av sina militära operationer i Gaza riskerar Israel att snabbt förlora de sista resterna av den förståelse som trots allt fanns när man inledde sitt militära svar på Hamas raketattacker.

Dagens attack mot högkvarteret för FN:s hjälporganisation UNWRA i Gaza – som nu står i brand -  var säkert ett misstag, men ju längre detta krig pågor desto fler blir alla dessa ”misstag” med alla dessa offer och all den nya bitterhet som skapas.

Redan har mer än tusen personer dödats – och bara en liten del av dem kan beskrivas som engagerade i Hamas militära verksamhet. En krigsoperation där majoriteten av de som dödas är oskyldiga civila fölorar snabbt den legitimitet den en gång kan ha haft.

Det mesta tyder på att Hamas nu är berett att acceptera arrangemang som ligger nära de som vi från EU-trojkans sida diskuterade under i början på förra veckan och som sedan dess varit föremål för förhandlingar i främst Egypten.

Då är det hög tid för Israel att äntligen följa FN:s säkerhetsråds krav på en vapenvila.

Att fortsätta är att riskera än fler oskyldiga, än fler ”misstag” som dagens attack på FN-högkvarteret och än större skador på Israels möjligheter till långsiktig fred.

Minnesvärt – klassiskt! – anförande

Det blev bästa tänkbara start för Märkesåret 1809 i riksdagen i dag med den imponerande och unika gemensamma uppställningen av representanter för Finland och Sverige.

En höjdpunkt blev utan tvekan Horace Engdahls tal som nog kommer att kunna förtjäna beteckningen klassiskt.

Det förtjänar att läsas och begrundas av en betydligt bredare publik.

Men också gymnasisten Nanó Wallenius från Åbo hade saker att säga som det kan finnas anledning att reflektera över.

Nu inleds Märkesåret!

I morgon är det så dags för att ordentligt och offentligt inviga Märkesåret 2009 mellan Sverige och Finland.

Det blir pompa och fest i riksdagen när statschefer och statsministrar och mängder av andra från våra bägge länder samlas för den högtidliga invigningen av det viktiga året.

Finlands president Tarja Halonen är här på officiellt besök. Och vår egen Kung ger galamiddag på Slottet efter det att dagen i riksdagen är avslutad.

Också Finlands riksdags talman Sauli Niinistö kommer. Liksom statsminister Matti Vanhanen.

Jag tror faktiskt aldrig att det förekommit att vi fått besök av statschefen, talmannen och statsministern från ett och samma land på samma dag.

Det är en unik händelse för att manifestera en unik relation.

Mycket arbete ligger bakom förberedelserna för detta år.

Jag har haft äran och nöjet att vara ordförande i den svenska nationalkommittéen – en församling som förenat det mesta av Sverige – men en stor del av arbetet har skötts av landshövdingen i Stockholm Per Unckel i exekutivkommittén.

Mycket kommer att hända under detta år, och allt kommer att stå att finna på såväl den officiella svenska som på den officiella finska websidan om året.

Det handlar inte bara om att återvända till Fänrik Ståls Sägner - även om det tillhör de allra viktigaste av diktverk som författats på det svenska språket, och förvisso förtjänar att återvändas till – utan om att ytterligare stärka relationerna mellan två moderna nationer som i alla avseenden redan står varandra mycket nära.

I de globaliserade möjligheternas – och de globala problemens tid – finns det förvisso anledning för små nationer som våra att arbeta allt närmare tillsammans.

Just nu finslipar vi inför morgondagen…

Och att det då finns djupa och nära historiska band är självfallet ingen nackdel. Under ca 600 år var våra två länder delar av ett och samma rike.

Från kammarens debatt

Åter bakom skrivbordet på UD efter några timmar i riksdagens plenisal för att följa årets första partiledardebatt där.

Att den dominerades av ekonomin var naturligt. Men inne i kammaren lät debatten som om den ekonomiska krisen var någon typ av specifik svensk företeelse. Att det är en globakl kris med svenska effekter är nog annars uppenbart för de allra flesta.

Som sig bör kom också konflikten i Mellersta Östern upp. Fredrik Reinfeldt skisserade den svenska och europeiska politiken.

Egentlig avvikande mening stod bara Lars Ohly och vänsterpartiet för, men då handlade det mer om sedvanlig protest- och plakatpolitik än om vad som kan och måste göras för fred och försoning.

Och det är det som är regeringens fokus i detta arbete.

Säsongstart och partiledardebatt

I morgon bitti – på onsdagen – återsamlas riksdagen på allvar efter helgerna och startar med partiledardebatt.

Alliansen kommer att ställas mot den rödgröna röran i en rad olika frågor – och det kommer alldeles säkert att ha sitt intresse.

Även jag beger mig till riksdagens kammare för debatten, inte minst därför att det är ofrånkomligt att situationen i Mellersta Östern kommer att beröras.

Om jag undantar några som anser att Israel alltid har rätt i allt, och några som tycker att alla palestinska grupperingar alltid har rätt och Israel är roten till all ondska, råder det en bred samstämmighet i Sverige om synen på den aktuella konflikten.

Vi arbetar för en omedelbar och varaktig vapenvila enligt de riktlinjer jag skrivit om tidigare.

Vi kräver respekt för folkrätten och den humanitära rätten.

Och vi arbetar intensivt för en bredare fredspocess i regionen.

De samtal som nu centreras kring Kairo är i dagsläget inte utan hopp. Javier Solana kommer att komma till Israel i dag för fortsatta samtal med utgångspunkt i dessa. Och jag får ett intryck av att man i Jerusalem nu mer aktivt börjar att söka en väg ut.

Då är det än viktigare med ett enigt europeiskt och svenskt uppträdande.

Gaskrisen fortsätter

Förvecklingarna blir allt fler och allt värre i gaskrisen mellan Ukraina och Ryssland. Nu har Moskva stängt kranarna igen.

Till detaljerna i detta kommer det att finnas anledning att återkomma. Krisen kommer utan tvekan att få betydande inverkan på den långsiktiga europeiska energipolitiken.

Ukraina borde kunna få ett långsiktsavtal om gasleveranser med en delvis rörlig prisdel på samma sätt som en rad stater i västra Europa har.

Skälet till att detta inte varit möjligt kan man spekulera om.Från ukrainsk sida ses dessa regebundet återkommande kriser som ett sätt att försöka destabilisera landet.

Säkert är i alla fall att frågan om de mer långsiktiga politiska konsekvenserna av krisen kommer upp när vi utrikesministrar träffas i Bryssel inom kort.

One Big Thing

Till dagens angenäma uppgifter – mitt i eländet i övrigt – hör att ha en avskedslunch för USA:s ambassadör Michael Wood som – i sedvanlig ordning – lämnar Sverige i samband med att administrationen byts i Washington på tisdag nästa vecka.

Michael Wood bakgrund ligger alls icke i diplomatin, och när han blev tillfrågad om att bli ambassadör i Sverige kom han till slutsatsen att han borde koncentrera sig på en enda sak och försöka få framgång med den.

Det var detta som blev det han kallat One Big Thing – och sedan drivit med mycket betydande framgång.

Hans One Big Thing blev att försöka att dramatiskt förbättra relationerna mellan Sverige och USA när det gäller nya energiteknologier. Och med alla rimliga mått mätt har han lyckats med det.

Nya band har knutits mellan innovatörer, företagare och finansiärer när det gäller nya energiteknologier i USA och i Sverige.

Michael Wood har bokstavligen dammsugit Sverige på vad som finns, och sedan hjälpt till att marknadsföra detta på alla upptänkliga sätt i USA.

Så det har varit en ovanlig ambassadörsinsats – men också en ovanligt framgångsrik sådan.

Det innebär förvisso inte att den svensk-amerikanska relationen bara handlat om detta. Respektive ambassader i såväl Stockholm som Washington har sysslat också med åtskilligt annat under dessa år.

Men One Big Thing har kommit utöver allt det – och har bidraget till att fördjupa och förbättra relationen genom att visa på dess betydelse i dag och potential i morgon på ett område som i bägge våra länder ses som allt viktigare.

Ett bevis så gott som något på betydelsen av detta är att när Ny Teknik i höstas skulle utse de viktigaste individerna i Sverige för den framtida energipolitiken hamnade Michael Woods på fjärde plats.

Så det är bland annat därför Ewa Björling och jag i dag bjuder Michael Wood på lunch för att tacka för de insatser han gjort för Sverige i dessa avseenden under sin tid som USA:s ambassadör här.