Hemma efter alla samtal

Äntligen tillbaka i Stockholm efter dagarna i Bahrain, Qatar och Pakistan – om än intressanta och betydelsefulla sådana.

Dagens diskussioner i Islamabad täckte såväl de bilaterala relationerna som de just nu något komplicerade relationerna mellan Indien och Pakistan.

Att säga att mitt besök kom vid en laddad tidpunkt är något av ett understatement.

Min uppgift var att försöka att – tillsammans med andra besökare – bidraga till att minska spänningen och öka förståelsen.

I vilken utsträckning det lyckas återstår att se.

Det osäkra läget

Efter nattens rejäla åskväder ser det ut att bli en vacker dag här i norra Pakistan.  En solig dag denna tid på året är angenämnt.

Nyhetsflödet hör fortsätter självfallet att domineras såväl av efterbörden av Mumbai som av konflikterna i gränsområdena mot Afghanistan.

Det allt mer osäkra läget i Peshawar innebär ett mycket påtagligt problem för försörjningen av de internationella styrkorna i Afghanistan. I går sade lastbilschaufförer som svarar för 60 – 70 procent av försörjningstransporterna att de inte längre vågar.

Och mina ursprungliga planer att besöka ockå Peshawar gick inte att förverkliga av säkerhetsskäl.

Gårdagens samtal här återspeglas också i regionens media denna morgon. Och under dagen fortsätter ju mina samtal i Islamabad.

Först på tur på morgonen står besök på svenska ambassaden. Det finns alla skäl att tacka personalen för de insatser de gör under förhållanden som ibland är mycket långt från lätta. I likhet med åtskilliga andra länder har vi gjort bedömningen att det inte är möjligt att ha familjer  med sig här, och det innebär självfallet en ytterligare börda.

Men mot slutet av eftermiddagen anträder jag återresan till Sverige och Stockholm.

I morgon är det – förutom regeringssammanträde och diverse annat – Köpenhamn som skll besökas.

Mötenas mångfald i Islamabad

Det har sannerligen inte varit många minuter över mellan mina olika samtal denna dag i den pakistanska huvudstaden.

Men det hör till bilden att den politiska situationen i landet och i regionen är ganska så laddad just nu.

Det är uppenbart att terrorattentatet i Mumbai utfördes av den i Pakistan förbjudna men trots detta baserade organisationen Lashkar-e-Taib.

Pakistan självt har ett självklart intresse av att tydligt och effektivt ingripa mot denna organisation och dem som på ett eller annat sätt var inblandade i attentatet i Mumbai.

Att det skall ske enligt rättsstatens regler är en nödvändighet – men knappast någon begränsning.

Men självklart är problemet mycket vidare än så. Pakistan är det land i världen som är hårdast drabbat av terrorism. Dess intresse av att ingripa mot den är uppenbart.

Dessa frågor har dominerat många av mina samtal under dagen

Och de kommer  säkert – vid sidan av vårt intresse att stödja landets demokratiska utveckling och förbättra relationerns mellan EU och Pakistan – att fortsätta att göra det i morgon när jag träffar bl a president Zardari och utrikesminister Qureshi.

Att besöka Islamabad år knappast att besöka Pakistan. Denna administrativa huvudstad har något artificiellt över sig i ett land som ju annars präglas av en så myllrande mångfald.

Men denna gång begränsas mitt besök tyvärr till de snabba och skyddade bilkaravanerna mellan de olika – i och för sig ofta imponerande – administrativa byggnaderna.

Dock hann jag med ett snabbt besök vid den imponerande moderna Faisal-moskéen – ett tag ansedd som världens största.

Att förstå ett land handlar inte bara om att förstå dess politiker och diplomater.

170 miljoner invånare

Morgon i Islamabad och början på ett digert program av samtal under dagen.

Till mina samtalspartners under dagen hör bl a premiärministern Yosuf Raza Gilani liksom ledaren för partiet PML-N Nawaz Sharif.

De utländdsk besökarnas antal i staden har varit betydande under den senaste tiden. I dag finns här också den amerikanske senatorn John Kerry som representant för blivande presidenten Obama.

Pakistan med sina ca 170 miljoner invånare och mycket betydande utmaningar på olika områden är i dessa dagar ett mycket viktigt land.

Montenegro söker medlemskap

Den Europeiska Unionens attraktionskraft har åter bekräftats när Montenegro i dag lämnat in sin formella ansökan om medlemskap.

Med betydande sannolikhet kommer denna ansökan under de kommande månaderna att följas av flera. Jag ser det som rimligt att vi nu tar upp hela frågan om hela denna regions fulla integration i den Europeiska Unionen till prövning.

Viktigt är att denna ansökan nu sänds vidare till Europakommissionen för att denna skall kunna avge sitt formella yttrande om Montenegros möjlighet att bli medlem.

Efter detta yttrande kan det mer konkreta ställningstagandet till Montenegros ansökan komma att ske under det svenska ordförandeskapet.

Framme i Pakistan

Efter en flygning som bl a passerade Muscat i Oman har jag nu kommit fram till den pakistanska huvudstaden i landets allra nordligaste delar.

Dagen i Doha var både spännande och inspirerande.

Det nyöppnade muséet för islamsk konst tillhör tveklöst världens allra mest sevärda muséer – såväl för byggnaden i sig som för de samlingar som inne i den visas på ett synnerligen smakfullt sätt.

Men också de politiska samtalen var spännande. Qatar lyckas att upprätthålla goda och diskreta förbindelser åt många håll, och det ger en möjlighet till fredsinsastser som är viktiga.

Just nu är det konflikten i Sudan som står högt upp på listan. Vi har all anledning att ge vårt stöd till de ansträngningar som man nu gör i Doha i denna viktiga fråga.

Åtskilliga av mina samtal kom självfallet också att handla om den ekonomika krisens olika effekter.

Men Qatar tillhör knappast de mest berörda. Inbromsningen är inte värre än att man räknar med en fortsatt tillväxt kring 10%. Nya mångmiljardkontrakt om investeringar i gasxporten sluts i dagarna.

Under de senaste åren har ekonomierna i dessa stater fördubblats vart femte år. Nu saktas takten sannolikt av, men det hindrar inte att detta är ett område där Sverige har alla skäl att vara mer närvarande i framtiden.

Men nu är det Pakistan som står på min dagordning.

Färden in till Islamabad gick smidigt. Mörkret har redasn sänkt sig.

Och nu väntar mer informell middag med några mer fristående bedömare av utvecklingen här.

Stöd till Palestina

Jag noterar på morgonen här i Doha att vad jag sade om stöd till palestinierna i Manama i går fått visst medialt genomslag.

Och det är bra så.

Från Doha till Islamabad

I dag måndag fortsätter mitt besök i Qatar – framför allt med spännande politiska överläggningar med stats- och utrikesministern.

Och innan dess blir det besök på det nyöppnade och spektakulära muséet för islamsk konst. Att lämna Qatar utan att ha sett det hade inte varit möjligt.

Men efter överläggningar och lunch bär det sedan av till flygplatsen och flygning till Pakistan och dess huvudstad Islamabad.

Resan tar sin tid, så i dag blir det inte mer än informell middag efter ankomst.

Besöken i denna del av världen är just nu rätt omfattande.

USA:s president Bush har varit i Irak och är nu i Afghanistan, och Storbritanniens premiärminister Brown var i går i Pakistan efter tidigare besök i Afghanistan och Indien.

Men Pakistan blir allt viktigare och viktigare. Det var inte minst tydligt under de senaste dagarnas diskussioner i Manama. Dess demokratiska stabilitet, finansiella utveckling och inre ordning är av den yttersta betydelse för den fortsatta utvecklingen i en betydligt vidare region.

Terrorattentatet i Mumbai är en illustration till detta. Det ökade våldet i östra Afghanistan ett annat. Men också terrordåd i Europa har ofta tentakler till utvecklingen i Pakistan

Allt detta kan förefalla fjärran från Sverige och våra omedelbara intressen.

Men i dagens värld är det en alldeles för snäv tolkning av Sveriges både intressen och möjligheter.

Och till det kommer ju att vi under det kommande året kommer att företräda Europa i dess helhet.

De kommande dagarnas besök i Pakistan skall inte minst ses i det perspektivet.

Afton i Qatar

Efter dagens avslutande diskussioner i Manama i Bahrein var det ett ganska kort skutt över till huvudstaden Doha i Qatar.

Efter en intervju med Aljazeera – i allt väsentligt om Sverige – blev det mer informell middag med bl a svenskar som i olika positioner är verksamma här i Doha.

Den ekonomiska nedgången i världen kommer säkert på ett eller annat sätt att märkas här också – men avsevärt mindre än annorstädes.

Qatars ekonomi bygger på olja och gas – i synnerhet på gas. Lägger man samman de två är detta lilla land – där antalet medborgare sannolikt ligger väl under en kvarts niljon – världens största energiexportör.

Det gigantiska gasfält man delar med Iran är världens största, och Qatar har satsar mycket stort på att bygga upp en export av gas som LNG med speciella fartyg. Länder som Japan, Korea, Indien och Kina är mycket stora kunder. Qatar är världens största exportör av LNG.

Det innebär rimligen att ekonomin är ganska robust. Den nedgång i fastighetsmarknaden som kan få betydande effekter i t ex Dubai kommer inte att ha samma effekter här. De gigantiska investeringsprogrammen för de närmaste åren – mycket i energisektorn – rullar på.

På besök här dessa dagar är också Filippinernas president Arroyo.

Många filippinska medborgare arbetar i den omfattande servicesektorn här, och skall man tro media efterfrågas nu ytterligare ca 37.000 filippinska gästarbetare.

Till de gäster som lär vara på väg hör också Sudans president Bashir.

Qatar har investerat mycket stora belopp i jordbrukssektorn i Sudan. Med en ökande efterfrågan på livsmedel har Sudan betydande tillgångar av intressanta jordar.

Men det gör att man också har ett mer direkt intresse i en fredsprocess i detta det största av afrikanska länder – och ett eventuellt besök skall alldeles säkert ses också i det ljuset.

Så det kommer inte att saknas intressanta samtalsämnen under morgondagens mer formella överläggningar här.

Vidare till Qatar

Morgonen i Manama. Den stora säkerhetskonferensen här avslutas under dagen.

Tillsammans med bl a den nationelle säkerhetsrådgivaren i Afghanistan Zalmai Rassoul och den amerikanske befälhavaren för regionen David Petreus förväntas jag tala om den möjliga framtida säkerhetsarkitekturen i regionen.

Naturligt nog kommer jag att understryka betydelsen av att vi gör framsteg också i fredsprocessen i Mellersta Östern, men också betona vikten av det utbyggda samarbetet i Gulf Cooperation Council och länken mellan detta och vad vi gör i Europa.

Men på eftermiddagen flyger jag sedan den inte alltför långa distansen till Qatar för ett besök där i kväll och i morgon.

Jag ser i statistiken att Qatar nu räknas som världens rikaste land – räknat som BNP per capita. Med en befolkning kring miljonen individer sitter man på världens tredje största reserver av naturgas.

Landet spelar en intressant politisk roll också i den vidare regionen.

Den senaste fredsuppgörelsen i Libanon slöts här. Just nu arbetar man med ett fredsinitiativ i Sudan. Israel har ett kontor i Doha, och den palestinske presidenten Abu Mazen är medborgare i Qatar.

Förutom mer officiella samtal – om dessa frågor och andra frågor – kommer jag att besöka TV-stationen Aljazeera och det alldeles nyöppnade och omskrivna muséet för islamsk konst.

Men i mångt och mycket handlar det självfallet om att tydligare visa Sveriges flagga i denna starkt expansiva del av världen.

Dialoger i Manama

Tidigt på morgonen i dag landade jag på flygplatsen i Manama – huvudstaden i Bahrain.

Jag är här för att delta i de olika diskussionerna och samtalen vid IISS årliga möte med olika beslutsfattare i den vidare regionen – och för åtskilliga bilaterala kontakter.

Jag hann precis fram för diskussionen med USA:s försvarsminister Robert Gates som just kommit från Afghanistan och som några timmar senare lämnade i riktning Irak.

Att Barack Obama bett honom sitta kvar på sin post uppfattas nog av de alla flesta som ett klokt steg. Trots tal om förändring är det viktigt med betydande kontinuitet och tillförlitlighet i den amerikanska politiken.

Gates beskrivning av utmaningen i Afghanistan var påfallande ”europeisk”.

Det handlade – sade han – om politisk stabilisering och ekonomiska framsteg mer än om bara en tro på militära medel. Och han ville att alla skulle ge ett starkare stöd till FN:s Kai Eide.

I dag har den internationella koalitionen ca 60.000 soldater i Afghanistan, och den siffran kommer att öka tydligt under detta år inte minst för att säkra de kommande valen. Men Robert Gates gjorde det mycket nyktra påpekandet att Sovjet hade 120.000 soldater i landet men förlorade i alla fall. Det handlar om att bibehålla det grundläggande politiska stödet i landet.

Att den regionala diskussionen – inte minst utvecklingen i Pakistan – är av största vikt illustrerades tydligt av de fortsatta diskussionerna. Ahmed Rashid ställde skarpa frågor till Gates om situationen i Pakistan, men denne vek diplomatiskt undan. Men i mer informella diskussioner gjordes inga hemligheter av den mycket djupa oro man har för utvecklingen i landet.

Men dagens diskussioner har sträckt sig över betydligt vidare områden.

Irans skugga finns ständigt i dessa små länder – liksom osäkerheten kring den palestinska frågan. Bägge var mycket närvarande vid den informella lunchdiskussionen med åtskilliga av regionens utrikesministrar.

Eftermiddagen bjöd på fortsatta diskussioner om de utmaningar regionen står för – delar av dessa direktsändes i den regionala TV-kanalen Al Arabiya.

På kvällen bjöd så Bahrains kronprins på lite mer formell middag, men fortfarande med möjlighet till informella diskussioner. Själv hamnade jag mellan Omans utrikesminister och Iraks biträdande premiärminister.

Det blev diskussioner om det planerade mötet i Oman i vår mellan EU och Gulf-staterna och om hur vi mer konkret skall följa upp det framgångsrika Irak-mötet i Upplands  Väsby i våras.

Allt medan fullmånen lyste över oss från den klara natthimmeln.

Europa som den gröna kraften

Det är faktiskt smått historiskt att Europeiska Unionen nu lyckats att ena sig också om detaljerna i vad som är världens särklassigt mest omfattande klimatsatsning.

Överenskommelsen fördes i hamn av det franska ordförandeskapet vid ett-tiden på toppmötet här i Bryssel i dag.

Att resultatet är tillfredsställande från svenskt perspektiv är självklart.

Det borde öka möjligheterna inför den stora klimatkonferensen i Köpenhamn om ett år – även om det blir avgörande att nu också USA, Kina, Indien och andra är beredda att ansluta sig till de europeiska ambitionerna.

Mycket av diskussionen handlade om olika modaliteter och kontrollstationer och annat. Det är knappast onaturligt mot bakgrund av att detta är ett både komplicerat och ambitiöst arbete.

Men viktigt är att ingenting av detta rubbar på avsikten att nå 20/20/20-målet.

Det är viktigt för oss.

Men jag tror också det är viktigt för världen i övrigt att Europa nu då tydligt träder fram som den starka gröna kraften.

Nu bär det snabbt av till Stockholm.

Brysselmorgon

Så börjar då strax toppmötets andra dag.

Som vanligt börjar vi med att i den svenska delegationen noggrant gå igenom de nya förslag till slutsatser som distribuerats under natten.

När Fredrik och jag sätter oss runt border i Justus Lipsus klockan tio har vi därmed en solid position att utgå från.

Sedan får vi se vad som händer. Vi tycker på det stora hela taget att det vi kommit fram till så här långt är bra – man andra länder kan ha andra intressen och bedömningar.

Hur lång diskussionen blir har betydelse för mina planer.

Jag står värd för en middag för fredspristagaren Martti Ahtisaari på UD i Stockholm i kväll. Och då är det bra om jag hinner hem innan den börjar.

Till råga på eländet skall jag omedelbart efter den middagen hasta iväg genom natten för att i morgon bitti kunna vara i Bahrain.

Efter kvällens middagar

En bra bit efter midnatt börjar det att bli dags att slå ihop butiken för dagen på toppmötet här i Bryssel.

Utrikesministermiddagen förlöpte väl.

Vårt fokus låg vid vad som kan göras för att möjligen syresätta den haltande fredsprocessen i Mellersta Östern.

Vissa tankar finns – och vi kommer med ett uttalande från stats- och regeringscheferna under morgondagen.

Men vi fortsatte också diskussionen om situationen i östra Kongo. Jag upprepade att jag tycker att vi måste värdera vad våra stridsgrupper skulle kunna göra – sedan återstår det att göra den mer politiska värderingen.

Under tiden satt Fredrik Reinfeldt med statsministrarna och diskuterade framför allt de finansiella och ekonomiska frågorna.

Och mitt i natten har det nu kommit nya texter om klimat- och energipolitiken. Förändringarna i förhållande till det ursprungliga franska kompromissförslaget är – som väntat – rätt marginella.

Viktigt är att alla står fast vid 20/20/20-målet – diskussionen handlar om vägarna dit.

Men nu blir det natt – och lite vila inför morgondagen.

Samtalspaus i Bryssel

Efter eftermiddagens diskussioner på toppmötet här i Bryssel har det nu utbrutit en paus för bilaterala diskussioner.

Men strax är  det  dags för sedvanligt s k familjefoto och därefter separata middagar för stats- respektive utrikesministrarna.

Allt talar för att vi går i hamn med texterna om Lissabon och att Irland därmed med stor sannolikhet går mot en ny folkomröstning nästa höst – även om viktigt arbete återstår för det tjeckiska ordförandeskapet.

Och när det gäller klimat- och energipaketet slåss president Sarkozy nu för ett kompromisspaket som visserligen bär ett sådants prägel men ändå ligger inom ramen för en ansvarig och realistisk politik för att förverkliga 20/20/20-ambitionen.

Min prognos från tidigare om att detta på ett eller annat sätt kommer att föras i mål står sig nog, men det blir lite revideringar under kvällen och det blir avgörande diskussioner i morgon förmiddag.

För min del har eftermiddagen också inneburit möjligheten till lite mer utförliga samtal med nya utrikesministerkollegor från Litauen, Österrike och Slovanien.

Men också kontakter åt olika håll relaterade till så skilda saker som våra ansträngningar att få i hamn ett internationellt stödpaket till Lettland och den pågående regeringsbildningen i Ukraina.

Till Bryssel för toppmötet

När jag skriver detta på torsdagens morgon skulle jag egentligen ha varit på klimatkonferensen i Poznan tillsammans med Fredrik Reinfeldt och Andreas Carlgren.

Dess s k högnivåsegment inleds ju i dag med deltagande också av FN:s Ban Ki-moon.

Men planeras ändrades.

I stället åker jag strax direkt till Bryssel för att företräda den svenska flaggan där när det viktiga EU-toppmötet öppnas klockan tre i eftermiddag – det finns nämligen en betydande risk för att Fredrik inte kommer att hinna från sina möten i Poznan.

Och vi kommer att börja att diskutera Lissabon-fördraget.

Med stor sannolikhet kommer den diskussionen att sluta med att det indikeras en väg framåt som kan komma att leda till ett nytt irländskt ställningstagande – och förhoppningsvis ratificering – under det svenska EU-ordförandeskapet nästa höst.

Bra för Europa – men inte utan sina komplikationer för ett redan ytterligt komplicerat ordförandeskap.

I klimat- och energifrågan har president Sarkozy arbetat intensivt för att bereda marken för en konkret överenskommelse om hur det s k 20/20/20-beslutet från mars 2007 skall omsättas i praktisk politik i de olika EU-länderna.

Och jag skulle tro att han också kommer att lyckas att föra frågan i hamn – även om vi alldeles säkert kommer att få se förhandlingsdramstik in i den sista minuten under morgondagen.

För oss utrikesministrar innbär kvällens middag fortsatta diskussioner om ett antal av de frågor vi började att diskutera i måndags – situationen i östra Kongo och förutsättningarna för en fortsatt fredsprocess i Mellersta Östern högt upp på listan över samtalsämnen.

Det blir ännu en sen kväll i Bryssel.

Frihet och Nobel

I dag är det Nobeldag i Stockholm och Oslo men över världen i stort är det 60-årsdagen av undertecknandet av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Betydelsen av detta dokument kan knappast överskattas.

Friheten förklarades som grundvärdering för arbetet med att bygga bättre samhällen och en fungerande fred.

Att det var en reaktion mot totalitära ideologiers övergrepp mot folk och individer är alldeles klart. Men det representerade också resultatet av en längre idépolitisk utveckling i de västerländska samhällena – och en accept av dennas betydelse av världen i övrigt.

I Stockholm högtidlighåller riksdagen denna dag med en kort ceremoni klockan 09.00. Det blir korta anföranden av talmannen Per Westerberg, socialdemokraternas Mona Sahlin och mig själv.

Och jag har också publicerat mig i ämnet i Aftonbladet i dag.

Efter ceremonin i riksdagen vidtar för Fredrik Reinfeldts och min – och Cecilia Malmströms – del sedvanligt öppet sammanträde med riksdagens EU-nämnd för att informera och diskutera inför det europeiska toppmöte som ju börjar i Bryssel i morgon eftermiddafg.

Det återstår att se om det finns något intresse på det mötet för utrikesfrågorna – även om såväl östra Kongo som Zimbabwe skulle förtjäna att diskuteras mer misstänker jag att det blir finansproblemen liksom klimat- och energipolitiken som kommer att vara i centrum.

Men sedan dröjer det inte länge denna dag innan det blir Nobel-festligheterna som kommer att ta över.

I år kommer jag att sätta på mig fracken redan mitt på eftermiddagen för att också vara med om prisceremonin i Konserthuset. Bortsett från det högtidliga innebär ju det en god möjlighet att få en någorlunda populärt upplagd snabbkurs i de vetenskapliga landvinningar som nu belönas.

Och sedan bär det av till Stadshuset för den magnifika galamiddag som kommit att tillhöra varumärket Sverige över världen.

Jag ser i morgontidningarna att jag kommer att sitta med bl a den franska kulturministern – så jag får nog ta på mig hederslegionutmärkelse.

Så värst sent i kväll får det dock inte bli – det är en mycket tidig dag i morgon.

Stabilitet för Ukraina

I dessa finansiellt mycket besvärliga tider behöver Ukraina politisk stabilitet, och det är därför tillfredsställande att enighet nu förefaller att ha uppnåtts om en ny regering.

Därmed är ett nyval icke längre nödvändigt, och den nybildade regeringen kan ta sig an den viktiga uppgiften att hantera den finansiella och ekonomiska krisen.

Och det behövs sannerligen.

Global Zero

Till dagens viktigare begivenheter på den internationella scenen hör lanseringen i Paris av det nya initiativet för kärnvapennedrustning med namnet Global Zero.

Jag var inbjuden att tala, men hade dessvärre inte möjlighet.

Dock tillhör jag  – i privat kapacitet – de som redan i förväg undertecknat denna viktiga appell.

Stockholmstisdag

Så blir det då en arbetsdag i Stockholm.

Diskussion om en vissa kommande utmaningar i Mellersta Östern kommer att uppta en betydande del av dagen. Utrikespolitik bedrivs bäst med viss framförhålling.

Men det blir också interpellationsdebatt i riksdagen och överläggningar om inriktningen vad gäller kommande statsbesök.

Att dessa statsbesök är viktiga behöver knappast poängteras. Nästa år blir det utgående statsbesök till Italien och Nederländerna – det är åren därefter vi skall diskutera.

Och därtill blir det under dagen uppföljning av gårdagens diskussioner i Bryssel i olika frågor liksom förberedelser för torsdagens fortsätting av dem.