Det stora demokratiska dramat

Trots oroande utvecklingar i olika delar av världen – förutom konflikten i Kaukasus inte minst utvecklingen i Afghanistan och Pakistan – vänds nu världens uppmärksamhet allt tydligare till dramatiken i den amerikanska demokratin.

Denna vecka har demokraterna sitt kröningskonvent av Barak Obama i Denver och nästa vecka kommer så republikanerna med sin motsvarighet av John McCain i St Paul.

Vi kommer i bägge fallen att få se politiska uppvisningar – ty det är det som dessa konvent är – i absolut världsklass.

Om den retorik vi kommer att få höra kommer att säga så mycket om hur den amerikanska administration som den 20 januari nästa år tar över kommer att agera är osäkert.

Men på det sätt som är naturligt och nödvändigt i en stor demokrati kommer den att visa hur man uppfattar de stämningar, förhoppningar och farhågor som kan leda fram till valseger den 4 november.

Det tillhör undantagen att man ens i USA vinner val på utrikespolitiken. Bekant är den affisch som hängde på Bill Clintons kampanjhögkvarter – ”It’s the Economy, Stupid!” – för att se till att hans kampanj mot den äldre president Bush – med imponerande utrikespolitiska kvalifikationer – höll sig fokuserad på det som skulle avgöra valet.

Men alldeles uppenbart spelar nu utrikespolitiken en viktigare roll än vad många tidigare kanske trott.

Kanske var det den ryska inmarschen i Georgien som slutgiltigt avgjorde valet av Joe Biden som den demokratiska vicepresidentkandidaten.

Hur som helst visar det valet att Obama-kampanjen är medveten om de utrikespolitiska frågornas betydelse. Man kanske inte kan vinna val enbart på dem – men man kan alldeles definitivt förlora om man uppfattas som för lättviktig och oerfaren.

Ingen kommer att kunna säga detta om Joe Biden. Han har varit med längre än de flesta och är påtagligt övertygad om att han kan det mesta på området.

Helt fel är det inte. Vi har träffats ett antal gånger i olika sammanhang, och han kan förvisso sina saker. Hans mångomtalade mångordighet tillhör också den bilden.

Han framträder nu som en skarp kritiker av Bush-administrationens utrikespolitik – men har under de gågna åtta åren knappast tillhört dem som avvikit alltför mycket från dess huvudfåra.

Det har funnits påtagligt mycket mer som förenat honom med John McCain än vad som skiljt dem åt i de olika frågorna under dessa år.

Bägge stödde Irak-kriget – och bägge har varit mycket kritiska till hur det skötts sedan dess. Men medan McCain stödde den s k surge – vilket visade sig rätt – tillhörde Biden dess kritiker. Bägge har krävt en starkare koncentration på Afghanistan. Bägge har varit måna om att stå nära Georgien under den senaste krisen.

Efter Denver kommer så McCains val av vicepresidentkandidat. Men då kommer tyngdpunkten knappast att ligga på utrikespolitiken – den uppfattas allmänt som en del av hans styrka.

Då är det nog tillbaka till de ekonomiska utmaningarna – och ytterst blir det nog de som kommer att vara de viktigaste när väljarna står framför sina maskiner den 4 november.