Fri med FRA 5

I sommarstiltjen fortsätter diskussionen om Sveriges möjligheter till teknikneutral signalspaning – det är det som det handlar om med den s k FRA-lagen.

I dag försöker FRA:s generaldirektör Ingvar Åkesson rätta till en del av de värsta av de missuppfattningar som frodas.

Tidigare har professorn och experten på underrättelsefrågor Wilhelm Agrell gjort försök i samma riktning.

En aspekt som Ingvar Åkesson berör men som knappast funnits i debatten är betydelsen av att ha ett fungerande försvar mot hela den infrastruktur för vårt samhälle som är beroende av inte minst internet.

Förr var de enda seriösa attacker som kunde komma mot vårt samhälle sådana som kom med soldater över våra gränser.

Men så är det inte längre.

Och då tänker jag inte främst på det terroristhot som ju förekommit en hel del i debatten – och som olika debattörer värderar lite olika.

För oss som ett teknologiskt avancerat samhälle finns det andra hot som på sikt kommer att vara långt allvarligare.

Som exemplet Estland för lite mer än ett år sedan visar kan attacker med förödande effekter för vårt samhälles sätt att fungera komma genom kablar från mer eller mindre avlägsna och mer eller mindre anonyma källor.

Och vi har sett flera exempel. I början av sommaren drabbades Litauen av IT-attacker som påminde om de som riktades mot Estland – om än mindre omfattande.

Till detta skall läggas de försök att med olika avsikter penetrera känsliga svenska ITsystem som vi mer eller mindre regelbundet kan observera.

Delar av dessa kan vara underrättelseoperationer – delar kan lika gärna vara förberedelser för att med regelrätt anfall kunna slå ut dessa system.

Att klara dessa utmaningar handlar inte bara om de spanings- och underrättelseinsatser som FRA står för. Det försvaret kräver – och har – flera olika inslag.

Men utan den möjlighet som den nya lagen skulle ge oss skulle våra möjligheter till försvar – och motåtgärder – mot ett av den moderna tidens snabbaste växande hot vara tydligt svagare.

Alla de mer avancerade länder som jag har någon kunskap om har därför dessa möjligheter. Och bygger dessutom ut dem kraftigt – dock utan större pressmeddelanden.

Möjligen skulle också detta förtjäna att uppmärksammas i debatten.

Förberedelser för Bryssel

Dagen är en dag med rätt mycket av förberedelser för mötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel på tisdag.

På förmiddagen har det varit telefonkonferens med olika medarbetare för att gå igenom dagordningen.

Det blir det första mötet under det franska ordförandeskapet, och det finns också en del idéer om hur vi skall förändra formerna för våra sammanträden.

Men det har också varit telefonöverläggningar med bl a mina kollegor från Italien, Storbritannien, Finland och Polen.

På tisdag kommer det säkert att bli uppföljningar av den senaste utvecklingen kring såväl Iran som Georgien. Javier Solana kommer att rapportera från morgondagens möte i Genève.

Dessutom kommer Tony Blair för en diskussion om läget i fredsprocessen i Mellersta Östern.

Viktigt – inte minst från svensk utgångspunkt – blir också utvärderingar av fredsinsatsen i Tchad och den Centralafrikanska Republiken.

Hitintills måste den betecknas som en klart framgångsrik insats – även om situationen i det vidare området knappast förbättrats.

Men också situationen i Somalia står på dagordningen. Hjälpinsatserna där hotas nu också av en omfattande piratverksamhet till sjöss. Statssammanbrottet leder till en accelererande humanitär katastrof.

Och självklart dessutom läget i Zimbabwe.

Försök i Kaukasus

En dag i juli utan större omedelbar dramatik.

Tysklands utrikesminister Frank-Walter Steinmeier är i Tbilisi och Batumi – och fortsätter till Sukhumi och Moskva – för att försöka att mildra spänningarna kring Georgien.

Vi talades vid i går inför hans resa. Avgörande blir hans samtal i Moskva i morgon och möjligen på lördag, men hitintills är det svårt att se några konstruktiva signaler från det hållet.

Vi får en möjlighet till avstämning när EU:s utrikesministrar möts i Bryssel på tisdag i nästa vecka.

Den iranska utmaningen

På lördag är det inte bara Javier Solana som åker till Genève för att träffa Irans representant Saeed Jalili, utan i sällskap har han också amerikanska UD:s politiske chef William Burns.

Och därmed sker en betydelsefull förändring i den allt viktigare diplomatiska dialogen med Iran.

När Javier Solana var i Teheran den 14 juni för att överlämna det nya förslaget var det uppenbart att man där var förvånad över att detta hade undertecknats också av Condoleezza Rice. Och det är inte osannolikt att det är den signaturen under pappret som nu lett till en antydan till förändring i det iranska tonläget.

Det brev som sedan dess inkommit från Teheran som svar kan tydas på flera sätt. Men de som upprätthåller mer konstanta förbindelser med landet säger att det nog bäst bör tydas som en önskan om en fördjupad dialog.

Och nu gör man samma tolkning i Washington och beslutar att skicka den skicklige William Burns till Genève.

För någon vecka sedan framträdde han i kongressen och gav en betydligt mindre alarmistisk bild av de iranska nukleära programmen än vad man brukar höra från andra håll.

Han talade om ”tidigare” försök att bygga ett kärnvapen, och sade att verkliga framsteg när det gäller bl a urananrikning har varit ”mera modesta” än vad den officiella retoriken anger.

När detta är sagt finns det all anledning att varna för tron på snabba framsteg. Irans utveckling är i hög grad en komplex fråga.

När EU:s utrikesministrar träffas i Bryssel på tisdag kommer frågan om Iran att diskuteras inte bara mot bakgrund av samtalen i Genève utan också mot bakgrund av den senaste resolutionen från FN:s säkerhetsråd om skärpta sanktioner mot landet.

Själv ser jag frågan om förbindelserna med och utvecklingen i Iran som en av de allra viktigaste och svåraste på den internationella dagsordningen under det kommande året.

Och det är ty följande en fråga som vi har anledning att ägna ökad uppmärksamhet åt.

Ytterst handlar det om fred eller krig i en synnerligen viktig del av världen.

Nya utmaningar i Sudan

Den redan mycket besvärliga situationen i Sudan kommer kortsiktigt knappast att bli bättre genom åklagarens vid den International Criminal Court beslut att söka åtal mot landets president Bashir för folkmord, brott mot mänskligheten och mot krigets lagar.

Alldeles självklart skall ICC bedriva sitt arbete utifrån de grunder på vilka den internationella domstolen satts upp.

Fortsättningen på den process som nu inletts är oviss. Närmast skall den s k förundersökningskammaren ta ställning till åklagarens framställan. Det kommer sannolikt att ta några månader.

Det bästa för alla borde självklart vara att de åtalspunkter som förts fram kunde prövas i en öppen och rättvis process där argument och fakta kunde mötas.

Men sannolikheten för att detta kommer att ske i det korta perspektivet är dessvärre inte speciellt stor.

Risken är i stället att motsättningarna i landet och gentemot det internationella samfundet kommer att skärpas, och att freds- och hjälparbetet i landet ställs inför nya utmaningar. Att viss FN-personal nu lämnat landet är ett tecken på detta.

Det är viktigt att ICC kan fortsätta sitt arbete – men det är också viktigt att freds- och hjälparbetet i Sudan i dess helhet kan föras vidare.

De utmaningar vi kommer att ställas inför i detta väldiga land under de närmaste åren är massiva.

Fransk säkerhetsdebatt

Jo, det var förvisso en ståtlig parad som Frankrike presterade denna dag.

Med insatser i FN:s och fredens tjänst i fokus marscherade det ena förbandet efter det andra från Triumfbågen ner längs Champs d’Elysée mot tribunen med presidenten och inbjudna gäster – bland dem FN:s generalsekreterare – på Place de la Concorde.

Men denna imponerande uppvisning till trots rasar i Frankrike en försvars- och säkerhetsdebatt som inte så lite påminner om den svenska.

En stor säkerhetspolitisk översyn resulterar i en omläggning som medför serier av nedläggningar i kombination med en betydande satsning inte minst på underrättelsesystem och olika specialförband. En större del av det franska försvaret skall kunna användas för olika internationella insatser – det är bortom det egna territoriet som hoten mot nationens säkerhet anses finnas.

Mot detta revolterar de som företräder en mer traditionell syn – och revolten från olika militära led tar sig uttryck som med franske mått mätt framstår som rätt unika.

Vart det lider får väl också Sverige en genuin säkerhetspolitisk diskussion som handlar om mer än försvarsekonomiska utmaningar och groteska felaktigheter om vår nationella underrättelsetjänst. Vi behöver en helhetssyn på nationell och europeisk säkerhet i en tid av såväl framgångsrik europeisk integration som tilltagande global osäkerhet.

Och det är inte osannolikt att vi kan hämta en del inspiration från Frankrike i den diskussionen.

Gripen över Paris

I dag är det 14 juli och därmed alldeles självklart Frankrikes nationaldag. I sann revolutionär tradition är det stormandet av Bastiljen 1789 som firas.

Solen strålar över staden, och snart blir det sedvanlig stor parad längs Champs d’Elysée.

Men man vill understryka det europeiska och det globala. Gatorna är klädda med såväl Frankrikes som Europeiska Unionens flagga.

Och först i den militära paraden kommer en kontingent av FN-soldater från fredsoperationen i Libanon. På tribunen finns FN:s generalsekreterare.

Men det jag kommer att titta speciellt på är vårt Gripen-flygplan i parad över Paris.

Dock flyger den inte i det svenska flygvapnets färger – utan det är det ungerska flygvapnet som deltar med ett av sina Gripen-flygplan.

Symboliskt är det ännu starkare.

Jag kommer att applådera.

Bronislaw Geremek

Mitt under mötet i Paris kom budet att Bronislav Geremek hade omkommit i en bilolycka i östra Polen.

Han var utan tvekan en av vår tids stora européer.

Han spelade en viktig roll under den polske frigörelsen från kommunismen, men kom sedan att tjäna sitt land och sina idéer som aktad utrikesminister och ledamot av Europaparlamentet.

Han var utan tvekan en viktig moralisk och politisk kompass för de många som under dessa år försökt att bygga ett nytt och bättre Europa.

Att han dessutom var en god vän gjorde inte dagens dystra besked mindre tungt.

Morgon i Paris

Tidig morgon i Paris och gårdagkvällens moln har gett vika för sol och sommar. Passande för ett möte som dagens.

En del blev det gjort redan i går. På flyget från Wien hade jag sällskap med Albaniens premiärminister Berisha, men viktigare var väl några timmar sent på kvällen tillsammans med Turkiets utrikesminister Ali Babacan.

Han var just tillbaka från såväl Kuala Lumpur som Baghdad – och väntade snart den iranske utrikesministern till Ankara. Den turkiska utrikespolitiken i viktiga områden har aktiverats högst avsevärt under den senaste tiden.

Men nu väntar strax utrikesministermöte fölt av lunch. Samtidigt anländer Fredrik Reinfeldt från Stockholm.

Och i eftermiddag lanseras så den nya unionen för Medelhavet – den reformerade och förstärkta Barcelona-processen – på toppmötet i Grand Palais.

Mare nostrum i Paris

I dag lämnar jag randen av Medelhavet för att via Wien flyga till Paris för att diskutera Medelhavs-områdets framtid.

Det är det formella mötet för att lansera den s k unionen för Medelhavet. Det är inte mindre än 43 stats- och regeringschefer som möts i Paris i morgon eftermiddag för att formellt starta detta delvis nya samarbetsprojekt.

Men innan dess träffas respektive utrikesministrar på söndag morgon. Tanken är att vi skall klara ut eventuella återstående oklarheter.

En gång var det Medelhavet – romarnas Mare nostrum – som närmast definierade Europa, och som förenade dess viktigaste områden. För de romerska, bysanska och osmanska imperierna var Medelhavet ingen gräns – utan det som i hög grad förenade.

Under senare decennier har Medelhavet blivit mer av en gräns. Och vi ser flyktingbåtarna med desperata människor från Afrika och Mellersta Östern försöka komma över och komma in i vårt Europa.

Men vår europeiska framtid är intimt förknippad med vad som händer i detta vidare område.

Under det kommande decenniet kommer befolkningen i Nordafrika och Mellersta Östern att öka med ca 160 miljoner individer. Det motsvarar två nya Egypten – inom en relativt kort tid.

Om ekonomier och samhällen öppnas upp kommer denna demografiska boom att bli en väldig ekonomisk tillgång för såväl regionen som för Europa. Men det som förutsätts är då ekonomiska tillväxttal av ostasiatisk klass.

Där är regionen förvisso inte – även om de senaste åren inneburit betydande framsteg när det gäller ekonomisk öppenhet och tillväxt.

Till detta kommer självfallet alla de politiska problemen internt i dessa länder. Ofta är regimerna såväl auktoritära som byråkratiserade. I t ex Egypten råder fortfarande undantagstillstånd.

Men även här finns försiktiga ljuspunkter.

De senaste 15 åren eller så har samarbetet mellan EU och denna region skett inom ramen för den s k Barcelona-processen. Målet har bl a varit att åstadkomma ett sammanhängande frihandelsområde till år 2010.

Nu är tanken att ge den processen en vitamininjektion.

Och denna nya Medelhavspolitik är bara ett inslag i EU:s allt mer betydelsefulla ”närområdespolitik”.

Tillsammans med Polen har vi ju tagit initiativ till ett s k Eastern Partnership som blickar österut. Men det kommer på allvar på dagordningen först nästa år.

Nu är det Medelshavspolitiken som gäller.

Och då lämnar jag Medelhavets strand och åker till Paris mer eller mindre gyllene salar.

Kosovos ekonomi

I dag samlas i Bryssel representanter för en rad länder för att diskutera bidrag under de kommande åren till Kosovos ekonomi.

På sina håll fanns det förväntningar om att förklaringen om självständighet – som nu på ett eller annat sätt erkänts av 43 länder – skulle ledas till en boom av investeringar och tillväxt.

Så har ännu så länge knappast blivit fallet – och sannolikheten för att det sker tror jag är påtagligt begränsad. Landets ekonomiska utmaningar är mer grundläggande.

Sannolikt kommer det i dag att komma åtaganden om hjälp på över miljarden Euro för de kommande åren.

Sverige tillhör de större bidragsgivarna, och vi kommer under de kommande tre åren sannolikt att bidraga med mer än 300 miljoner kr.

Men avgörande kommer att vara att dessa pengar investeras och används på ett riktigt sätt.

I dag ligger arbetslösheten kring 40 % och en tillväxt kring 3 % klarar inte av att hålla den siffran konstant när ca 30 000 personer läggs till arbetskraften varje år. Handelsbalansunderskottet är enormt, och klaras bara genom internationell hjälp och bidrag från kosovoalbaner i andra länder.

Jag har många gånger sagt att den verkliga utmaningen vad gäller Kosovo kommer att komma två eller tre år efter självständigheten.

Det är då det finns en risk att man kommer att se att den ekonomiska och sociala situationen inte förbättrats – eller i värsta fall t o m försämrats. Och det kan mycket snabbt komma att få politiska konsekvenser.

Det är därför det är så viktigt att nu få den ekonomiska utvecklingen på fötter.

Men det kräver mer än bara de pengar som kommer att utlovas i Bryssel i dag.

Kosovos framtida ekonomi är en funktion av dess förmåga att med konkurrenskraft integrera i regionen i dess helhet.

Jag kan bara hoppas att dess ledare fullt ut inser detta – och utformar sin politik efter den insikten.

Olika prioriteter

På avstånd följer jag i alla fall lite med vad som händer och sker kring Almedalen mitt i Östersjön i en annan del av Europa.

I går var det alliansens dag och regeringen ”presenterade ett konkurrenspaket som ett sätt att möta inflationen och de stigande priserna.”

Men att döma av Aftonbladets s k Almedalsblogg var detta inte en fråga som intresserade samlade media – ”entusiasmen bland de samlade journalisterna var inte enorm”.

Så var det säkert. Media har ofta sin egen dagordning.

Men entusiasmen runt om i världen för en allt allvarligare inflation och snabbt stigande priser på bl a livsmedel är nog än mer begränsad.

Hos de som drabbas av de stigande priserna är dagordningen en annan.

Illavarslande

Det är mycket anmärkningsvärt att Ryssland åter låtit sitt stridsflyg operera över Georgien – och det blir inte mindre anmärkningsvärt genom att man nu offentligt meddelar detta och därmed gör militära operationer över andra nationer till ett officiellt utrikespolitiskt instrument.

Det säger sig självt att detta är oförenligt med grundläggande regler för umgänget mellan suveräna stater.

Och ett ryskt agerande som detta kommer inte att undgå att få konsekvenser som går långt utöver bara den uttalade bristande respekten för Georgiens territoriella integritet.

Ett Ryssland som agerar så mot ett grannland kommer att få leva med misstanken att man är beredd att agera på samma sätt mot andra grannstater.

Och detta kommer ofrånkomligen att leda till ett politiskt klimat i Europa annorlunda än det vi skulle önska.

Var ansvaret för det i så fall ligger kommer att vara klart.

Frankrikes Europa-program

I dag har så Frankrikes president Nicolas Sarkozy inför Europaparlamentet presenterat de olika prioriteterna under den franska ordförandeperioden.

Bra var att han var så tydlig på att vårt arbete fortsätter med det digra program vi har – och att vi inte skall sjunka ner i någon ny ”institutionell såpopera”.

Det hindrar inte att han fortsätter med olika resonemang om utvidgningen som kan leda till frågetecken om den framtida kursen. I lite försiktigare ordalag säger han att det blir svårt med kommande utvidgningar om inte institutionerna kan reformeras.

I någon marginell mening är så fallet – men det är mer marginellt. Det är alls inte omöjligt att fortsätta utvidgningen med Nice-fördraget – om än något mer komplicerat.

Det stora värdet med Lissabon-fördraget ligger i de nya möjligheter det ger oss vad gäller dels den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och dels arbetet med att bekämpa brottsligheten.

I bägge fallen handlar det om områden där det finns ett starkt politiskt tryck för ett effektivare europeiskt samarbete.

Men även bortsett från dessa frågor är det mycket som skall uträttas under de kommande sex månaderna.

I oktober kommer migrationsfrågorna att stå i centrum. Parallellt energi- och klimatpolitiken. Och senare alldeles säkert den gemensamma fredspolitiken.

Det blir ett spännande franskt ordförandeskap.

Redan till helgen drar det igång på allvar med det stora Medelhavsmötet i Paris. Dit styr såväl Fredrik Reinfeldt som jag själv kosan.

Det väsentligaste?

Jag ser i media att Mona Sahlin avslutade sitt anförande i Almedalen i går med att med instämmande citera Olof Palme sägandets att ”den väsentligaste politiska uppgiften här i landet är att målmedvetet driva en utjämningspolitik”.

Den väsentligaste? Kan hon verkligen ha menat det?

Att vidga människors frihet – är det mindre viktigt? Att värna demokratin och det öppna samhället? Att ge utrymme för den kreativitet som ger oss möjlighet att utvecklas som framgångsrik nation också i framtiden? Att ge allt fler möjlighet till ett i genuin mening meningsfullt liv?

Är allt detta underordnat en s k utjämningspolitik?

Att sådant kunde sägas under de vänstervågens dagar då Palmes retorik flöt iväg i underliga riktningar är en sak – men att det kan upprepas i vår nu mer öppna tid är lite anmärkningsvärt.

Ty sanningen är ju att en politik som sätter en mekanisk utjämning före allt annat riskerar att bli en politik som äventyrar allt det andra som jag nämnt ovan.

Och det vore tror jag inte att den alldeles överväldigande majoriteten av människor i vårt land vill.

Bättre klimat från Hokkaido

Mötena med G8-länderna och andra på Hokkaido har resulterat i en del tentativa överenskommelser i klimatfrågan som är av värde.

Tillsammans säger nu G8-länderna – som svarar för ca 40 % av alla relevanta utsläpp – att de är beredda att medverka till att utsläppen till år 2050 reduceras med 50 %.

Bra i sig, men dels förutsätter detta att andra är med på vagnen, och dels skulle det tveklöst vinna i trovärdighet om man var beredd att ange mål på vägen. I bägge fallen finns frågetecken.

I ett möte tidigare i dag mellan G8 och Kina, Indien, Australien, Brasilien, Indonesien, Mexico, Sydafrika och Sydkorea var uppslutningen bakom 50%-målet mindre klar.

Och inte minst från USA:s sida har gjorts klart att åtagande från deras sida förutsätter att länder som Kina och Indien – som redan svarar för ca 25 % av alla utsläpp, och som dessutom ökar starkt – också är med.

Denna USA:s ståndpunkt tror jag kommer att gälla med samma kraft efter valen i november.

EU:s uttalade mål – fastlagt i mars 2007 – är ju att åstadkomma en begränsning av den globala utsläppen med 20 % till år 2020. Och i och med att det målet ligger närmare i tiden är det väsentligt mer krävande när det gäller den politik som faktiskt måste föras i dag.

Ett mål som ligger tolv år framåt är självfallet en bra bit mer förpliktande än ett som ligger 42 år framåt. Och klarar man det tror jag att accelererande teknikutveckling gör att sannolikheten för att man klarar det mer avlägsna målet ökar markant.

På så sätt kan man säga att 50/50- och 20/20-målen kompletterar varandra. Att G8-nationerna nu är redo för det förra målet är ett viktigt framsteg.

Men det gäller att få med också de snabbväxande ekonomierna på vagnen – och att få uppslutning bakom de mer näraliggande mål som ställer större krav på den politik som faktiskt förs i dag.

Det är här bl a Sverige kommer att ha en viktig roll att spela.

Det svenska ordförandeskapet i EU nästa år inramas av det kommande G8-mötet i Italien i juli och den avgörande klimatkonferensen i Köpenhamn i december.

Allvarliga tendenser kring Georgien

Det finns all anledning att känna oro för den stegvis upptrappade spänningen kring Georgien.

Konfliktens rötter ligger i det i denna region våldsamma uppbrottet från Sovjetunionen i början av 1990-talet. Sedan dess har konflikterna om Abchazien och Sydossetien vait s k frusna konflikter.

I Abchazien finns en begränsad FN-mission och därtill s k fredsbevarande ryska stridskrafter.

Men den akuta krisen leder sitt ursprung tillbaka till i april då president Putin förkunnade ett dekret som innebar en början på en gradvis annektering av området.

Motiven för detta var sannolikt flera. Man ville ”ge igen” för Kosovo. Man ville spärra Georgiens möjligheter att komma med i Nato. Och man ville sannolikt säkra området inför den viktiga vinterolympiaden i Sochi 2014.

Till de juridiska åtgärder som pekade mot en gradvis annektering kom så de direkt militära åtgärderna.

Plötsligt fördes rysk luftlandsättningstrupp in i området – sägs tillhöra de s k fredsbevarande trupperna men finns inte i det område där dessa skall finnas – och därefter fördes också rysk järnvägstrupp in för att förbättra förbindelserna.

I detta läge var risken för utbrott av öppen konflikt betydande. Den kunde ha inletts med en incident – det är många sådana – som plötsligt eskalerade, ett georgiskt försök att erövra vissa områden eller ett ryskt att eröva t ex det s k Kodori-området.

Efter intensiv diplomatisk aktivitet skedde sedan en viss dämpning, men min farhåga är att risken nu åter håller på att öka.

Antalet incidenter av olika slag – bombattentat, överfall m m – ligger på en unikt hög nivå med alla de risker detta för med sig. Och det finns inga tecken på att den ryska positionen tagit intryck av den kritik den varit utsatt för.

Med nuvarande tendenser är risken för att utvecklingen på ett eller annat sätt går mot en öppen konflikt högst betydande.

Det kan finnas de i Moskva som har ett intresse av att driva fram en sådan utveckling för att tvinga in president Medvedev i en mer konfrontatorisk position gentemot Väst. Och det kan finnas de i Tbilisi som – alldeles oavsett slutresultatet – helt enkelt inte stillatigande och stillastående kan acceptera vad som nu synes ske.

En sådan utveckling skulle vara mycket allvarlig med mycket allvarliga konsekvenser.

För ryskt vidkommande skulle utan tvivel framtiden för olympiaden i Sochi bli ytterligt tveksam – dess flygplats och viktiga installationer ligger bara enstaka kilometer från gränsen och kunde bli mycket svåra att säkra tillräckligt.

I ett läge som detta är det viktigt att signalerna från Väst till Moskva är mycket tydliga. Stora förväntningar knyts inte minst till förbundskansler Merkel vid mötet på Hokkaido.

Ryssland måste inse att en krypande annektering skapar en krypande krigsrisk som ytterst riskerar att drabba dem hårt. Stabiliteten i Kaukasus är skör som den är.

Allvarligt i Kabul

Attentatet mot den indiska ambassaden i Kabul – med 41 döda och över hundra skadade – är det allvarligaste i den afghanska huvudstaden sedan Taliban-regeringens fall 2001.

Sverige fördömer med största skärpa attentatet och de grupperingar som har ansvaret för det.

Att det riktas mot en ambassad – och därtill en ambassad för ett viktigt land i grannområdet – ger självfallet dådet en speciellt allvarlig karaktär.

Sammanbrott i Österrike

Så kom då beskedet att den österrikiska regeringskoalitionen brutit samman och att nyval kommer att hållas i september.

Det är det österrikiska socialdemokratiska partiet SPÖ:s kris som nu blivit regeringens kris och fall.

Manövrerna inom SPÖ har varit lika många som mystiska. För någon månad sedan avsattes förbundskanslern Gusenbauer helt sonika som partiordförande. Och för någon vecka sedan meddelades märkliga manövrer i Europapolitiken.

Och nu går det således inte längre. Borgerliga ÖVP vill inte göra SPÖ:s kris till Österrikes.

Med få undantag verkar det just nu stå eländigt till med Europas socialdemokrater.

Tyska SPD upplever de sämsta opinionssiffrorna i modern tid. Brittiska Labour går igenom en kris om dagen. Den franska vänstern har slagit sig själv i spillror. Den italienska arbetar på samma sak. I Norge, Danmark och Finland är det inte så imponerande heller.

Man klarar inte av att driva modern politik – mönstret är tydligt.

Ingen semester i världen

Hemma i Sverige är det sommar, semester och sedvanlig samling i Almedalen och Visby.

Men ute i huvuddelen av världen dröjer det till i augusti innan det blir semester. Den internationella aktiviteten är hög.

I kväll inleds det årliga toppmötet med G8-länderna som detta år äger rum på nordliga Hokkaido i avlägsna Japan.

Men det är inte bara G8-ländernas ledare som kommer dit. Inbjudna är också Indien och Kina. Och därtill kommer ledarna för sju afrikanska länder.

Med all sannolikhet kommer diskussionerna att domineras av den globala ekonomin och effekterna av de snabbt stigande priserna på mat och energi.

Men också situationen i Zimbabwe står på dagordningen. Jag hoppas att det blir klara och tydliga signaler om att Robert Mugabes välde saknar legitimitet och framtid.

Också EU-arbetet fortsätter för högtryck – och därmed vårt eget arbete med alla dess frågor.

På måndag och tisdag är Beatrice Ask på möte med EU:s justitieministrar i Frankrike. På tisdag är Anders Borg på finansministermöte i Bryssel. Och på fredag är det Sven-Otto Littorin som i Frankrike träffar sina kollegor.

På torsdag presenterar president Sarkozy programmet för såväl det franska ordförandeskapet som för den nya 18-månadersperioden för Europaparlamentet i Strasbourg. Och dagen efter åker han till Irland för att diskutera uppenbara frågor – vi kommer nog att höra mer om det besöket.

För min del är det dock inga nya möten förrän kommande helg – men mer om det längre fram.

Just nu är det diskussionerna borta i Hokkaido som står i centrum för den globala uppmärksamheten.