Alldeles för sent

Alldeles för sent för att skriva någonting mera utförligt om eftermiddagens och kvällens diskussioner här i Bryssel.

Klockan är kvart i två och det kan finnas skäl att prioritera sömn. Klockan åtta i morgon bitti skall jag vara i BBC för att kommentera.

Så det får bli kommenterar här efter det.

OK för FRA

Så antogs då den s k FRA-lagen till slut av riksdagen. Eftersom UD är en av de absolut största mottagarna av information som kommer från FRA kan jag inte annat än känna tillfredsställelse över detta.

Ett pressmeddelande från f d försvarsminister Mikael Odenberg – som var den som lade fram propositionen – ger lite perspektiv på det hela:

- Med den nya lagen får FRA möjlighet att fortsätta sin signalspaning mot utlandet oavsett med vilken teknik signalerna överförs. Samtidigt stärks skyddet för den personliga integriteten genom att en tidigare oreglerad verksamhet nu lagregleras.

- Den nya lagen handlar inte om övervakning eller om att läsa medborgarnas epost. Däremot får FRA nu med automatiska sökbegrepp en möjlighet att scanna den trafik som går över våra gränser i syfte att hitta, filtrera ut, dechiffrera och tolka den rännil av information som kan kartlägga yttre hot mot svenska medborgare och svenska intressen.

- Beslutet är inte ett hafsverk och beredningen har inte varit kuppartad. Propositionen var grundad på två offentliga utredningar och en departementspromemoria – alla vederbörligen remissbehandlade. Remissinstanser med särskilt intresse för integritetsaspekter – t ex JO, JK och Amnesty – var i huvudsak positiva. Därefter fann Lagrådet avvägningen mellan underättelseintresse och integritetshänsyn godtagbar.

- Integritetsskyddet har därtill stärkts i flera steg. I arbetet med lagrådsremissen gjorde jag 12 olika förbättringar. Efter lagrådets yttrande tillfördes ytterligare nio förändringar i syfte att förstärka integritetsskyddet. Och slutligen gjorde försvarsutskottet redan för ett år sedan ytterligare fem tillägg. Nu har ytterligare sådana mekanismer tillförts.

Så är det.

Gemensam ambassad och alla flygplatsers moder

En dag som börjar i den del av Berlin som för inte så länge sedan bara var en västlig enklav mitt i en sovjetisk garnisionsstat på tyskt territorium. Nu ligger stadens centrum i de historiska delar som tidigare låg bakom den mur som så brutalt delade en stad, ett land och en kontinent.

Jag tänkte varandra bort till det nordiska ambassadkomplexet här och dricka förmiddagskaffe med dem på dem alla som följer den politiska och ekonomiska utvecklingen i detta viktiga land.

Det gemensamma ambassadkomplexet här var ett experiment som blivit en succé och som jag tror i framtiden kan komma att få efterföljare i andra delar av världen.

Nu samarbetar ju våra länder nära utrikespolitiskt, och jag tycker det därför är rätt naturligt att ha förmiddagskaffe med dem alla.

Sedan bär det av till Tempelhof och därifrån till Bryssel och EU-toppmötet.

Tempelhof har kallats ”alla flygplatsers moder” och har spelat en betydande roll i den europeiska historien. Till detta kommer att det ju är en rent arkitektoniskt imponerande skapelse.

Jag kan bara beklaga att den kommer att läggas ned. Kanske blir detta min sista flygning från denna klassiska flygplats.

Men sedan blir det en milt sagt fulltecknad dag i Bryssel. Det formella mötet börjar framåt kvällen – senare separata middagar för dels stats- och regeringscheferna och dels utrikesministrarna – men innan dess har jag en serie förberedande sådana.

Populism och Berlin

Särdeles dramatiskt blev knappast EU-nämndens sammanträde i dag. I de flesta stora frågor fanns det en betydande enighet.

Den socialdemokratiska oppositionen känner sig uppenbarligen tvingad till en del konstiga krumelurer, men så länge de fortfarandee är kvar i huvudfåran är väl dety någonting som det politiska livet kan leva med.

Samma sak gäller faktiskt i fråga om den nya FRA-lag som nu i allt väsentligt antagits av riksdagen.

Arbetet med denna inleddes under socialdemokratiska regeringar, men man saknade kraften att ta saken till riksdagen.

Och socialdemokraternas röstning i dag handlar inte alls om ett avvisande av förslaget – bara om mer av utredningar och uppskov. I själva verket är jag övertygad om att man i tysthet känner tacksamhet över att denna regering förmådde det som regeringen Persson aldrig klarade av.

Men populism är en frestelse som oppositionspartier alltför ofta faller för.

Själv har jag nu tagit mig till ett varmt Berlin och talat på den stora ekonomiska konferensen här. Något tusental tyska företagare fick finna sig i att höra mina tankar om den globala ekonomin och Europas allt mer betydelsefulla roll.

Annars är den politiska situationen här tämligen komplicerad.

Angela Merkel är – på goda grunder – den tyska politikens rockstar, men för koalitionspartnern SPD går det i opinionsundersökningarna sämre än i mannaminne och vänsterkrafterna förefaller att utvecklas till ett allt allvarligare hot mot dem.

Och valen kommer strax att börja dugga tätt – först olika viktiga regionalval och sedan nästa år Europaval i juni och förbundsdagsval i september. Tyskland tvingas att vända sig allt mer inåt under denna period.

Om allt detta diskuterades mycket på middagen efter mitt anförande. Det har alltid sitt intresse att lära sig mer om andra viktiga länders inre demokratiska liv.

Mer nordiskt kommer

Ett förstärkt nordiskt samarbete också i utrikes- och säkerhetspolitiken står som bekant högt upp på denna regerings dagsordning.

I förgår åt vi nordiska utrikesministrar en gemensam middag i Luxembourg och kom överens om att be Thorvald Stoltenberg tänka fritt och högt om hur man kan tänka sig att detta samarbete kan utvecklas på något decenniums sikt eller så.

Och detta resulterade i ett pressmeddelande om detta i går eftermiddag – som jag i jäktet i övrigt skulle ha nämnt redan i går.

Thorvald är en gammal vän inte minst från dagar på Balkan men har ju dessutom efter en mycket lång tid i politiken en synnerligen gedigen erfarenhet av nordiska frågor liksom av utrikes- och säkerhetspolitik.

Och vår tanke är att han skall presentera ett papper mot slutet av året som kan stimulera debatten i dessa viktiga frågor.

Det handlar inte om att diskutera huruvida Norge och Island bör gå med i EU eller Sverige och Finland i Nato. De debatterna får föras separat. Det handlar om vad som möjligen skulle kunna göras på den bas som vi i dag har.

Som genom en tillfällighet ser jag att de militära överbefälhavarna i Norge, Finland och Sverige i dag publilicerat en gemensam artikel i ett antal nordiska tidningar om just detta. Och det är ju alldeles utmärkt.

Svårbegriplig upphetsning

Jag noterar att tumultet är stort över förslaget att FRA skall få möjlighet att inhämta information inte bara genom inhämtning i luften – där det finns mycket, och där man gör mycket – utan också i kablar.

Själv tillhör jag dem som har lite svårt att förstå delar av upphetsningen.

Fram till början av 1990-talet inhämtade FRA fritt all den information man ville också ur kabeltrafiken mellan Sverige och utlandet. Mig veterligt fanns det inga begränsningar alls.

Det var en ordning som hade bestått sedan andra världskriget. Då hade den levererat åtskillig information av stort intresse – liksom faktiskt under decennierna därefter.

Men när Televerket gick från att vara statligt verk till att så småningom bli aktiebolaget Telia förändrades allt. För ett aktiebolag gick det inte att utan någon form av lagstöd fortsätta att leverera till FRA det son gamla Televerket hade levererat som rutin i decennier.

Och så började man arbeta med en lag för att kunna fortsätta – och faktiskt också definiera begränsningar och kontroll.

Regeringen Persson förberedde lagen – men det var regeringen Reinfeldt som lade fram den.

Jag tror knappast att det som den kommer att tillåta avviker från vare sig hur det var i Sverige förr eller hur det faktiskt är i större delen av världen i övrigt.

Någon mindre informerad person på Google cirkulerar i media med ett osedvanligt oinformerat uttalande om att man inte kommer att placera några servrar i Sverige om en lag av denna typ antas.

Skulle man ta honom på orden innebär det att Google per omgående kommer att flytta alla sina servrar bort från USA.

Frågan är bara vart man skall flytta dem. Sanningen är att vi lever i en värld där statlig underrättelsetjänst av denna art snarast är standard. Och sanningen är att den citerade talesmannen för Google mest demonstrerar sin egen okunnighet.

Sverige behöver en avancerad underrättelsetjänst.

Vi är ett litet land med anspråk på att också med egna resurser kunna värna vår säkerhet. Och vi har under de decennier som gått utvecklat en betydande kompetens på dessa områden.

Då behöver vi samma möjligheter som förr – och samma möjligheter som större delen av världen i övrigt.

Det är det som det handlar om.

Jäktigt före sommaren

På något sätt verkar det vara en naturlag att allt blir en bra bit mycket jäktigare när sommaren – och därmed semestern – börjar att närma sig.

Allt skall hinnas med – men timglaset rinner obönhörligen, och allt mer adderas ständigt till listan av allt det som helt enkelt MÅSTE klaras av innan sommaren riktigt ordentligt tar sin början.

I dag hanns förvisso en del med – och i morgon väntar mera.

Först regeringssammanträde. Ovanligt att detta är på onsdag i stället för på torsdag.

Skälet är att vår statsminister har för avsikt att innan han på torsdag skall vara i Bryssel för förberedelserna till och så småningom inledningen på EU-toppmötet avser att flänga iväg till Österrike för att titta på fotboll.

Han råkar vara passionerat intresserad av detta.

Jag vet – härom dagen råkade jag ringa honom mitt i en match. Det var ytterligt korthuggna svar jag fick på mina reflektioner om tillståndet i världen.

Nåja, det blir för hans del också en middag med Österrikes förbundskansler Gusenbauer. Nyttigt i dessa lite osäkra tider.

Efter det arla regeringsmötet är det så dags för sammanträde med riksdagens EU-nämnd inför toppmötet.

Det är Fredrik som föredrar och berättar om de olika ärenden som kommer upp och den svenska linjen. Men både Cecilia och jag finns där för att svara på de frågor som kan finnnas. Så skall det vara.

Sannolikt kommer åtskilligt att handla om vad som händer med vårt arbete att göra EU-samarbetet bättre genom bl a Lissabobn-fördraget.

Men Fredrik kommer att upprepa att vi åker till Bryssel för att främst lyssna till vad våra irländska kollegor har att säga – och att det är självklart att också Sverige måste säga sitt.

Direkt därefter bär det för min del av i riktning mot Arlanda och flyg till Berlin.

Det handlar för min del inte om fotboll – även om samtalsämnet dessa dagar är oundvikligt – utan om att hålla anförande på en stor konferens om Europas ekonomiska utveckling i sällskap med bl a förbundskansler Merkel och kommissionspresidenten Barroso.

Jag skall tala om den efterfrågan som finns runt om i världen på en tydligare europeisk röst och roll i olika frågor.

Och sedan blir det så en middag och kväll i Berlin – en av Europas just nu mest dynamiska städer.

Torsdag morgon så snabbt iväg till Bryssel för toppmöte och mycket annat.

Besök från Ungern

En dag hemma i Stockholm skadar inte, men den fylls snabbt upp av utländska besökare.

Främst i dagens rad står Ungerns utrikesminister Kinga Gönz.

Det var inte så värst länge sedan vi sågs senast – i går, för att vara alldeles exakt.

Men ett besök som detta ger bra möjligheter att lite mer i lugn och ro diskutera igenom såväl den bilaterala relationen som de olika frågor som vi har på den gemensamma europeiska agendan.

Stilla framgång i Tchad

Helt och hållet bortom rapporteringen i media har de senaste dygnen uppvisat nya dramatik nere i Tchad.

En betydande rebellattack har riktats mot östra Tchad med sannolik avsikt att också slå till mot huvudstaden N’Djamena.

Med all sannolikhet handlade det om ett svar på den attack mot den sudanesiska huvudstaden Khartoum som den också i Tchad förankrade rebellrörelsen JEM från Darfur genomförde förra månaden.

Viktigt denna gång var att EUFOR-styrkan med också sitt svenska bidrag effektivt skyddade både flyktingläger och humanitära organisationer från att påverkas av striderna. Och det är ju just för att åstadkomma detta som den sändes dit.

I Goz Beida i östra Tchad kom det tydligen till sporadisk strid. Rebeller intog orten, men irländska soldater i EUFOR spärrade vägen till de stora flyktingläger som ligger strax utanför.

Och staden Abeche – där de svenska soldaterna främst finns – drogs inte alls in i striderna. Under åren innan EUFOR kom på plats var den alltid attackmål nummer ett – nu håller man sig på avstånd, och situationen är lugn.

De senaste dygnen har visat såväl att EUFOR är viktig för att skydda flyktingar och hjälporganisationer som att styrkan inte lägger sig i de interna striderna mellan olika grupperingar. Det är viktigt.

Bortom rubrikerna en framgångsrik EU-insats för att skydda människor i det inre av Afrika – och Sverige är med.

Hemma från Luxembourg

En bra bit efter midnatt och jag är tillbaka i Stockholm efter ett synnerligen intensivt dygn nere i Luxembourg med utrikesministermöten i skiftande konstellationer och med skiftande inriktning.

Främst i fokus var dock efterdyningarna efter den irländska folkomröstningen.

Och jag gjorde klart att medan Irland röstat för Irland tyckte vi att Sverige skulle rösta för Sverige. Det finns ingen anledning varför inte också vi skall ta ställning till Lissabon-fördraget.

Vi vill att också vår röst skall höras. Allt annat vore lite egendomligt.

Det var också inställningen hos alla andra. Inte minst från Irland sades det att på samma sätt som man ville att andra skulle respektera Irlands ställningstagande skulle man respektera de ställningstagande som alla andra länder skulle komma att göra.

Mycket mer skulle kunna sägas om detta och om mycket annat – men nu är det nog trots allt dags att slå igen butiken.

Solig arbetssöndag

Söndag men i sedvanlig ordning åtskilligt av arbete i alla fall. Det blir fortsatta informella telefonsamtal för att förbereda den kommande veckan av viktiga EU-möten.

I eftermiddag bär det av ner till Luxembourg för att på plats fortsätta förberedelserna för måndagens möte med EU:s utrikesministrar.

Förutom förberedelser med medarbetare från Stockholm och Bryssel skall jag ha ett separat möte med Tjeckiska Republikens utrikesminister Schwarzenberg och sedan en middag med mina kollegor från de olika EPP-partierna.

Och det är inte bara Irland och folkomröstningen som står på dagordningen – även om det kommer att dominera.

Vi har en hel del att diskutera vad gäller utvecklingen på Kuba. Konflikten mellan Grekland och Makedonien ter sig successivt allt mer besvärlig att hantera. Solanas resa till Teheran och den fortsatta hanteringen av den iransk utmaningen måste diskuteras.

Måndagen börjar sedan med sedvanlig frukost med de nordiska och baltiska utrikesministrarna. Så brukar det vara. Jag hoppas att Olli Rehn från kommissionen också kan komma.

Och dagen kommer efter det sannolikt påtagligt långa EU-mötet att avslutas med en middag i den kompletta nordiska kretsen – inklusive Jonas Störe från Norge – för att diskutera utvecklingen av det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet i Norden i dess helhet.

Mycket sent i morgon kväll kommer jag att ha en möjlighet att återvända till Arlanda och Sverige.

Samtal och viss optimism

Det blev en dag och en kväll med många telefonsamtal kors och tvärs över Europa.

Det är lätt att konstatera att det – med en formulering från dagens ledare i Irish Independent – var ”an unholy alliance ranging from the impossible to the unspeakable” som besegrade såväl regering som dominerande opposition.

Och alldeles säkert spelade olika inrikespolitiska frågor och omständigheter sin roll för resultatet.

Men det hindrar inte att resultatet måste respekteras. Irlands har sin rätt att på sitt sätt fatta sitt beslut – på samma sätt som vi har vår rätt.

Och i den Europeiska Unionen har alla länder lika mycket rätt och lika mycket makt i frågor som dessa.

Det får vi inte rubba på.

Om den saken förefaller de flesta vara ense. Tankar att på ett eller annat sätt marginalisera Irland mot dess vilja kan knappast accepteras.

Att konstruera några speciella ytterligare undantag för Irland ter sig inte alldeles enkelt. Det är svårt att identifiera sakområden som skulle kunna bli aktuella. Och det är näppeligen tänkbart med undantag från de institutionella arrangemangen.

Men sakta men säkert kommer diskussionen under kommande veckor och månader att identifiera möjliga framkomstvägar.

Så har det fungerat förr – och så kommer det med all sannolikhet att gå nu också.

Risken är bara att dessa ytterligare institutionella diskussioner kommer att ta energi och uppmärksamhet från de viktiga sakfrågor som vi måste ta oss an.

Energi- och klimatfrågorna. Freds- och utvidgningspolitiken. Dialogen över Atlanten med den kommande nya administrationen. Rätts- och brottsbekämpningspolitiken.

Och risken är dessutom att världen i övrigt kommer att sucka uppgivet över dessa européer och deras konstigheter. Robert Kagan i dagens Washington Post är ett bra exempel.

Det ankommer på oss alla att undvika de riskerna – och att finna en väg framåt för vårt samarbete.

Samtalen under dagen – trevande och osäkra som de alla var – gör mig i grunden optimistisk på den punkten.

Också Sverige har rösträtt!

Föga förvånande ser jag att vänsterpartiet och miljöpartiet i Sverige kräver att vi inte skall gå vidare med riksdagsbehandlingen av Lissabon-fördraget.

I och för sig har den ståndpunkten föga med den irländska folkomröstningen att göra – de har tyckt så hela tiden.

Men samtidigt som vi alldeles självklart skall respektera Irlands ställningstagande måste också vårt land ha rätten att ta ställning.

Vart och ett av de 27 medlemsländerna skall ge sin röst – 18 av dem har redan gjort det – och när detta skett skall vi gemensamt ta ställning till hur vägen vidare skall se ut.

De ständiga nej-sägarna skall inte få ta ifrån Sveriges Riksdag dess möjlighet att säga sin mening.

Också Sverige skall ha rösträtt i Europa.

Klokt av Taoiseach

Morgon ute på Harpsund efter regeringens middag här i går kväll.

Sakta försöker jag att gå igenom de än så länge rätt trevande kommentarer man finner runt om i Europa till torsdagens bakslag i folkomröstningen i Irland.

Jag fäster mig vid vad Taoiseach – det är så titeln på statsministern lyder – Brian Cowen hade att säga:

”We must not rush to conclusions. The Union has been in this situation before, and each time has found an agreed way forward. I hope that we can do so again on this occasion.”

”As Taoiseach, I wish to make it clear to our European partners that Ireland has absolutely no wish to halt the progress of a Union, which has been the greatest force for peace and prosperity in the history of Europe. Equally, we still share the goal of a Union fit for purpose in this century.”

”The result does bring about considerable uncertainty and a difficult situation. There is no quick fix. It will not be resolved easily. We will not rush into any particular action now. We need to pause to absorb what has happened and why, and to consult widely at home and with our European partners.”

Och det förefaller att vara kloka ord.

På måndag kommer den irländske utrikesministern Micheal Martin till vårt gemensamma möte i Luxembourg för vad som kommer att bli den första preliminära diskussionen.

Vi hade redan planerat att ha en lunchdiskussion om situationen efter den irländska folkomröstningen, men nu blir den diskussionen nog betydligt längre och betydligt mer sökande.

Och på torsdag och fredag kommer Taoiseach Brian Crowe till det toppmöte i Bryssel som nu alldeles säkert kommer att domineras av denna fråga.

Under tiden tills dess kommer många samtal att föras mellan de europeiska huvudstäderna.

Vad händer nu?

Vad händer nu med de europeiska fördragsfrågorna?

Ja, till att börja med är det väl viktigt att konstatera att det europeiska samarbetet fortsätter som vanligt. Vi har mycket som står på dagordningen.

Såväl Ja- som Nej-sidan i den irländska folkomröstningen har ju med stor tydlighet sagt att de vill fortsätta det europeiska samarbetet.

Negativister har inte mycket att hämta där. Att hitta några irländare som vill gå ur EU är inte lätt…

Skillnaden är att samarbetet med stor sannolikhet ännu en tid kommer att ske med det inte alldeles perfekta  Nice-fördraget som grund.

Jag tillhör i och för sig dem som anser att samarbetet trots detta fungerat bättre än vad det hade funnits anledning att befara efter de stora utvidgningarna – men alldeles självklart hade det varit lättare att ge Europeiska Unionen en starkare röst i världen om Lissabon-fördragets olika bestämmelser på detta område hade kunnat förverkligas.

Kanske får vi nu diskutera om vi på andra sätt kan åstadkomma detta.

Nej på Irland

Det blev ett tydligt nej i folkomröstningern om Lissabon-fördraget på Irland i går.

Det måste vi självfallet respektera, även om jag djupt beklagar resultatet.

Den första fråga som infinner sig är självfallet hur den irländska regeringen avser att hantera den situation som därmed uppkommit.

Det är väl en rimlig slutsats att de kommer att redovisa sin inställning när EU:s stats- och regeringschefer träffas i Bryssel på torsdag.

För vår del är just nu bara att konstatera att vår ratifikationsprocess självfallet inte påverkas.

De vidare slutsatserna kommer med all sannolikhet att få avvakta mötet med EU:s stats- och regeringschefer i december.

Det är ju då den samlade ratifikationsprocessen skall summeras och slutsatser av denna dras.

 

Dublin om Lissabon?

Nu är det bara timmar innan resultatet av den irländska folkomröstningen om Lissabon-fördraget kommer att offentliggöras.

Betydelsen för Sverige är betydande.

Inte bara i meningen att vi vill ha ett bättre fungerande Europa. Och ett med en tydligare röst i världen.

Utan också därför att det i hög grad handlar om vilken typ av ordförandeskap som Sverige kommer att ha i Unionen andra halvåret 2009.

Förmiddagen för mig blir annars i sedvanlig ordning diskussioner med riksdagens EU-nämnd inför utrikesministermötet i Luxembourg på måndag.

Jag skulle tro att det blir frågan om våra relationer till Kuba som kommer att bli den svåraste. Det finns starka förväntningar om en liberalisering av denna regim, men än så länge inte mycket att visa på vad gäller faktiska förändringar.

Sedan skall jag hålla ett anförande om olika geopolitiska utmaningar som påverkar också näringslivet inför internationella handelskammarens stora möte i Stockholm i dagarna.

Eftermiddagen är sedan vikt åt olika diskussioner i regeringskretsen. Det handlar främst om den lite längre inriktningen av  budgetpolitiken.

Till Paris om Afghanistan

Värre än vanligt i torsdag morgon med ett vansinnigt tidigt flygplan till Paris – och innan dess skall jag hinna medverka i P1 Morgon kvart över sex eller så.

Det som för mig till Paris är den stora internationella konferensen om Afghanistan.

På sitt sätt är detta en parallell till den konferens om Iraq som vi hade i Stockholm – eller, rättare sagt, i Upplands Väsby.

De syftar bägge till att öka det internationella stödet för fredsansträngningarna i dessa länder.

Också till Paris kommer en betydande mängd utrikesministrar. Och vi från Norden har koordinerat våra inlägg så att vi framför olika delar av vår samordnade politik.

Vi kommer också att ha ett gemensamt möte mellan de nordiska utrikesministrarna och Afghanistans president Karzai.

Mötet i Paris är dessutom ett tillfälle till informella överläggningar med olika kollegor i andra aktuella frågor.

Just nu tycker jag att vi har ett osedvanligt stort antal bollar i luften i olika frågor – Georgien, Kosovo, Kuba, Mellersta Östern, nordiskt säkerhetssamarbete, Iran…

Och frampå eftermiddagen bär det tillbaka till Stockholm för middag med Internationella Handelskammarens stora internationella möte här.

Då är det också dags att se hur den viktiga folkomröstningen i Irland har utfallit.

Ubåtar igen

Så vitt jag kan förstå kommer TV:s Uppdrag Granskning nu att frångå tidigare teser om att det inte alls fanns några ubåtar i eller omkring Stockholms södra skärgården hösten 1982 – den s k Hårsfjärds-incidenten – och i stället hävda att det var en ubåt från ett Nato-land som var där.

Teorierna växlar således snabbt – det enda som dessa granskare tydligen anser alldeles säkert är att Sovjetunionen var en änglalik företeelse.

Grunden för denna nya tes är tydligen den del av FOI:s nya redovisning som jag redan kommenterat på denna blogg men som ytterligt få andra uppmärksammade då.

Man har nu på den inspelning som eftergranskats med modern teknologi konstaterat ett ljud som förefaller att härröra från en aktiv hydrofonsändning – men inte lyckats att knyta detta ljud till att det skulle komma från en svensk helikopterhydrofon.

Och det skulle i så fall kunna komma från en främmande undervattensfarkost som opererade i eller i anslutning till området.

Men till en sådan alldeles säker slutsats är det nog en bra bit.

Och till den ytterligare slutsatsen att detta skulle bevisa att det var Nato eller någon västmakt som kokade ihop det hela en bra bit längre.

Men säkert kommer det nya teorier, nya spekulationer och nya konspirationsteorier längre fram.

Dag med debatter

Så har vi klarat av också DN:s utrikesdag med de olika diskussionerna där.

En fråga jag fick var om jag tyckte att vi hade tillräckligt med diskussion om internationella frågor och utrikespolitik i Sverige, och mitt alldeles självklara svar på den frågan var självfallet nej.

Några bidrag till att rätta till förhållandet har jag dock gjort i dag.

Ett chatt med DN:s läsare gav ganska några bidrag till debatten.

Och möjligen var det också någon som följde eftermiddagens inte alltför välbesökte debatt i riksdagen om läget för mänskliga rättigheter runt om i världen och Sveriges politik på detta område.