Fri med FRA 2

29 juni 2008

I dag är det FRA:s generaldirektör Ingvar Åkesson som i SvD försöker att ställa tillrätta några av de värre missuppfattningar som spritts under de senaste veckorna.

I olika inlägg på denna blogg har det frågats efter exempel på den nytta som FRA:s verksamhet innebär för Sverige.

Alldeles lätt att ge konkreta exempel som är aktuella är det inte, och det av det enkla skälet att vi då skulle avslöja en del av den kapacitet vi har.

Annars skulle jag kunna berätta om konkreta ärenden av utrikespolitisk betydelse under den senaste tiden där existensen av FRA och dess verksamhet gjort att jag kunnat uppträda med auktoritet på ett sätt som annars aldrig hade kunnat vara fallet.

Men går vi längre tillbaka i tiden är det lättare att ge exempel.

Det mest framträdande är väl hur vi under andra världskriget kunde lyssna till den tyska militära trafik som gick på kablar genom Sverige och sedan också dechiffrera en betydande mängd av den.

Värdet av det var självfallet utomordentligt stor. Vi såg uppmarschen för Hitlers anfall på Sovjetunionen tydligare än vad t ex Stalin gjorde. Och alldeles självklart var det lättare att kalibrera den mycket känsliga svenska politiska balansgången när man hade tillgång till denna information.

Att detta var ytterligt hemligt säger sig självt. Det var bara något decennium sedan som det blev möjligt att tala om saken.

Till de små informationsbitar från denna tid som kom att få betydelse hörde vad en viss Stig Wennerström hade sade till den dåvarande tyska ambassaden. Det var det som ledde till misstankar mot honom – och vi vet slutet på den historien.

Under det kalla krigets decennier var det FRA som gjorde det möjligt att ha ett till betydande delar hemförlovat försvar.

Vi visste hyggligt väl hur det stod till med olika sovjetiska förband som skulle kunna vara relevanta för en insats i Nordeuropa. Ett stort överraskningsanfall hade helt enkelt inte varit möjligt.

Svenska politiska och militära beslutsfattare kunde – tack vare FRA – sova lugnare på nätterna också under de kallaste av det kalla krigets skeden.

I den moderna tiden är det fortsatt betydelsefullt att kunna följa olika militära utvecklingar också i vår egen del av världen.

Men hotbilden har vidgats och därmed också behovet av olika typer av informationer.

Och då är det fortsatt viktigt med ett FRA som kan inhämta underrättelser ur trafik oavsett om denna går över satellit, som någon typ av radiosändning eller genom kabel.

Och det är alldeles självklart viktigt att denna verksamhet sker i enlighet med av riksdag stiftad lag.

Så blir det nu – och det är en dubbel trygghet för Sverige.

Genom ökad säkerhet för Sverige. Och genom tryggheten att detta sker enligt lagens tydliga bestämmelser.


Fri med FRA

28 juni 2008

I dagens SvD säger FRA:s generaldirektör Ingvar Åkesson att det varit dåligt med försvar av myndighetens verksamhet i den offentliga debatten.

Ja, något ligger det i detta.

I DN skriver Anders Wik - FRA-veteran sedan mycket lång tid tillbaka – om vad FRA egentligen sysslar med och försöker att reda ut i alla fall en del av missuppfattningarna.

Att Sverige behöver en väl fungerande nationell underrättelsetjänst borde vara en självklarhet för var och en som tänker efter.

I grunden handlar det om vår självständighet.

Jag vet väl hur vi i känsliga situationer kan vara beroende av informationer som delges oss från andra länder – och jag skulle känna mig naken och utsatt i mitt nationella ansvarstagande om jag inte också hade tillgång till nationella sätt att inhämta viktig information.

Signalspaning av den art som FRA bedriver är snarare regel än undantag i dagens värld – även om vi i Sverige av historiska skäl är duktiga på delar av detta.

Den någorlunda informerade vet nog de mycket betydande organisationer också i vår egen del av världen som ägnar sig åt detta.

Lite skiljer de sig åt. I Storbritannien ligger GCHQ under utrikesdepartementet. I Tyskland ligger BND – som har ett mycket vidare mandat – under förbundskanslern. I Ryssland finns också en helt separat och stor organisation – liksom alldeles självklart i USA.

Att FRA i Sverige heter som det heter och sorterar under försvarsdepartementet har historiska skäl. Tillkomsten skedde ju under andra världskriget, och under lång tid var nog försvaret en viktigare kund hos FRA än vad t ex UD var.

Hur fördelningen ser ut exakt i dag vet jag inte – men UD är en mycket stor kund, och den information FRA förser oss med är ofta av mycket stor betydelse. Inte alltid – men heller inte sällan.

Vi är betydligt mycket mindre – och måste därmed vara duktigare – och vi kommer nu att skilja ut oss genom att ha den tydligaste lagregleringen och den hårdaste kontrollen av alla dessa länder.

Jag är rätt övertygad om att vår lag kommer att bilda mönster för andra länder under kommande år.

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om hur verksamheten vaed gäller just kablar utvecklats under decennierna.

Om trafik går via radiosändningar, satellit eller kablar skall inte spela någon roll – nu kommer det att finnas en lagreglering av allt detta.

Och det är mycket bra.

Så skyddar vi vår frihet.

Genom att ha en nationell underrättelsetjänst – och genom att den tydligt och klart står under av riksdagen stiftad lag.


The Soviet Story

27 juni 2008

En film som alldeles säkert kommer att låta tala om sig mera under kommande månader är The Soviet Story.

Det är en lettisk regissör som berättar den kritiska berättelsen om Sovjetunionen och också fått fram alldeles nytt dokumentariskt filmmaterial om några av den sovjetiska historiens värsta grymheter.

Delar av filmen är ingenting för de svaghjärtade, och bland de mer sovjetnostalgiska i Ryssland har reaktionen inte heller låtit vänta på sig.

Det tog sin tid efter 1945 innan kunskap om de nazistiska koncentrations- och dödslägrens verkliga grymheter började att spridas.

Denna film är kanske början på en medvetenhet om vad den sovjetiska tiden faktiskt innebar för halva Europa.


Någon form av semester

27 juni 2008

I dag var sista dagen med lokaliseringsort Stockholm för mig på ett tag. Åtskilligt skulle klaras av på UD.

Från och med i morgon är jag utlokaliserad för några veckor till lite olika ställen i Medelhavs-området. Först går flyget till Italien.

Förhoppningsvis blir det också en del sommar och semester av detta. I någon utsträckning är det meningen med det hela.

Men det blir en hel del utflykter i olika riktningar till olika möten också under dessa veckor. Under de närmaste veckorna blir det en resa i veckan till olika möten som jag bör vara närvarande på.

Utrikespolitiken kan aldrig ta riktigt semester. Världen tenderar att fortsätta. Och Sveriges intressen förblir.

Något reducerat tempo på detta bloggande finns det därmed anledning att räkna med – liksom sannolikt något minskar frekvens på läsandet.


Skamligt s k val

27 juni 2008

Det förefaller som om Mugabe-regimen trots massiv internationell kritik tänker genomföra sitt s k val i dag.

Det finns bara en kandidat, och alldeles uppenbart är att det är med hot och våld som en betydande del av väljarkåren skall tvingas att rösta på honom.

Men sin legitimitet som Zimbabwes president kommer han aldrig att kunna återvinna genom denna uppvisning i våld.

När Afrikanska Unionens ledare samlas till möte i Sharm El Sheik i Egypten på måndag i nästa vecka bör de göra klart att de inte längre betraktar Robert Mugabe som Zimbabwes president.

Och på den basen bör de börja diskutera de konkreta steg som behöver tas för Zimbabwes framtid baserade på det val som faktiskt hållits.


Sista före sommaren

26 juni 2008

Torsdag och sista sammanträdet med regeringen innan den övergår i de olika inkarnationer av sommaregering vi kommer att se under de kommande veckorna.

Gårdagens middag på UD med Inter Action Council var trevlig på många sätt.

Två f d svenska statsministrar – Ingvar Carlsson och Ola Ullsten – men också två gamla nordiska kollegor och vänner – Gro Harlem Brundtland från Norge och Esko Aho från Finland.

Och jag hade betydande behållning av att prata men nu 90-årige f d förbundskanslern Helmuth Schmidt från Tyskland.

I dag fortsätter det med viktigt besök från Saudiarabien i form av guvernören i provinsen Rijadh prins Salman bin Abdul Aziz Al Saud.

Den saudiska regimen har under de senaste åren utvecklat en allt mer aktiv diplomati t ex när det gäller att lösa den israelisk-palestinska konflikten, och har dessutom under den senaste tiden tagit ett antal ytterligt intressant steg när det gäller dialogen mellan olika religioner.

Därtill kommer självfallet den ekonomiska betydelsen av denna region. Men nuvarande ekonomiska tillväxt fördubblar länderna på den arabiska halvön sina ekonomier vart femte år. Och det handlar inte bara om olja och gas, utan i tilltagande grad också om avkastningen på de olika investeringar man gör runt om i världen.

Men mycket annat står också på dagsordningen.

Situationen i Zimbabwe är ytterligt oroande. Självfallet borde det till i morgon planerade valet skjutas upp. Att såväl FN som nu också Nelson Mandela vädjat om detta förefaller dock inte rubba den av allt att döma allt mer desperata gruppen kring Robert Mugabe.

Borta i Sibirien träffas i dag EU och Ryssland för viktigt toppmöte. President Medvedev har markerat ett lite förändrat tonläge, men det återstår att se om detta också kan bereda vägen för framsteg i de olika viktiga sakfrågor som står på agendan.


Framgångsrik fast förbindelse

25 juni 2008

På mitt skrivbord hamnade i dag en liten skrift om Öresundsbron som jag inte kunde undvika att skumma igenom.

Under min tid som statsminister var det en fråga som var utomordentligt brännbar, och det var först efter ett rätt ordentligt politiskt tumult som regeringen på senvåren 1994 kunde ge de slutgiltiga klartecknen till det stora bygget av Öresundsförbindelsen.

Då handlade farhågorna främst om miljön och effekterna på Östersjöns känsliga marina miljö.

Jag minns hur det dåvarande miljödepartementet målade upp den ena fasansfulla faran efter den andra, och om hur också den offentliga debatten dominerades av oron för att främst vattenflödet mellan Östersjön och Västerhavet skulle kunna påverkas negativt.

Den debatten hade dock också sina konstruktiva inslag, och ledde till att projektet i vissa delar förändrades. Men klartecken kunde till slut ges av regeringen.

Sommaren 2000 invigdes så bron, och såväl danska som svenska miljömyndigheter har sedan dess kunnat konstatera att alla de krav som ställdes upp vad gäller den marina miljön har uppfyllts.

Imponerande är nu att se siffrorna på hur bron knyter ihop inte minst Skåne och Sjaelland och skapar nya möjligheter för såväl Sverige som Danmark.

Förra året – statistiken i den lilla skriften handlar om 2007 – passerade mer än 40 000 personer dagligen över bron.

Mer än hälften av dessa åkte någon form av tåg. Och till ca 3/4-delar handlade det om någon form av regional trafik.

Inte minst den regionala trafiken förefaller nu att öka mycket snabbt. Sedan 2001 har den samlade trafiken på bron mer än fördubblats. Vi ser hur marknaderna för bostäder, företag och arbete steg för steg integreras allt mer i regionen.

Så av farhågorna blev intet – men förhoppningarna håller på att förverkligas.


F d statsministrar

25 juni 2008

Arbetsdag på UD med åtskilligt av planering inför sommaren och början på hösten. Tiden rinner iväg med rasande hastighet…

Men mitt i allt också spännande samtal med en del besökare om läget i den vidare region som kallas Mellersta Östern. Besökare från såväl Ankara som Rijadh och Nicosia ger sina perspektiv på utmaningar och möjligheter.

I kväll ger jag så middag på UD för Ingvar Carlsson och den sammanslutning av f d presidenter och premiärministrar som Inter Action Council innebär.

Jag delar helt Ingvar Carlssons uppfattning att f d statsministrar skall behandlas med respekt – och dessutom ses också som en resurs för framtiden.

Så jag har all anledning att se fram mot kvällens middag.


Besök i historien

24 juni 2008

Att besöka Berlin är alltid att besöka en del av den europeiska samtidshistorien.

I dag satt vi ett 20-tal utrikesministrar och diskuterade fredsprocessen i Mellersta Östern i det rum där det östtyska kommunistpartiets centralkommitté brukade sammanträde.

Huset i dess helhet – numera Tysklands UD – byggdes under nazisterna som deras riksbank.

Och det var inte vilken dag som helst i Berlin – utan på dagen 60 år efter det att den berömda luftbron hade inletts.

Natten till den 24 juni 1948 spärrade sovjetiska stridskrafter av alla tillfartsvägarna till de tre västliga ockupationszonerna i Berlin. De vill svälta västdelarna av staden till att ingå i den östtyska statsbildning man var i full färd med att sätta upp.

Svaret blev den luftbro som under de följande elva månaderna kom att försörja Västberlins ca 2 miljoner invånare med allt vad de behövde.

I allt blev det ca 270 000 flygningar som genomfördes.

I genomsnitt landade ett amerikanskt eller brittiskt militärt transportplan på Tempelhof eller annan flygplats var tredje minut under dessa månader. Under de mest intensiva dygnen landade flygplanen varje minut – och var på väg tillbaka mot Väst efter mindre än en halvtimma.

Till slut insåg Stalin att det inte gick att knäcka motståndet, och denna den första av det kalla krigets Berlin-kriser fick sitt slut.

Men det blev uppenbart att järnridån höll på att gå ner tvärs över Europa. I februari 1948 hade kommunisterna genom sin kupp tagit makten i Prag.

Dagens Berlin är en sjudande europeisk kulturmetropol och en allt viktigare politisk mötesplats. På Tegel-flygplatsen – som byggdes av fransmännen för att klara trafiken under luftbron 1948 – stod Condoleezza Rices och Sergey Lavrov stora flygplan snällt bredvid varandra i sommarsolen.

Och den stora gata mitt i Berlin som bär namn efter arbetarupproret i Östtyskland den 17 juni 1953 hade stängs av för att man på ett eller annat sätt skulle kunna fira semifinalen i fotbolls-EM i morgon kväll mellan Tyskland och Turkiet.

Berlin är numera också en turkisk storstad.


Fredsarbete i Berlin

24 juni 2008

Morgon i ett soligt Berlin. Först medverkan per telefon i P1 Morgon för att kommentera regeringsbildningen i Serbien – sedan promenad de få kvarteren bort till Auswärtiges Amt och dagens viktiga möten om Mellersta Östern.

En rad utrikesministrar har samlats för att diskutera hur vi kan stärka en palestinsk stats möjlighet att ta ansvar för sin egen inre säkerhet – och därmed i betydande grad också för sin yttre.

Det handlar därmed om en av de allra viktigaste möjliga byggstenarna i de fredsansträngningar som måhända trots allt rör sig framåt.

Men med anledning av konferensen träffas i dag i Berlin också den s k kvartetten – EU, USA, Ryssland, FN – för att diskutera fredsprocessen i stort.

Trots allt finns det ju positiva tecken i regionen. Den indirekta överenskommelsen mellan Israel och Hamas om vapenvila i och kring Gaza liksom de indirekta samtalen mellan Israel och Syrien visar att det i viktiga avseenden finns en vilja att gå framåt.

På plats här i Berlin finns såväl den palestinske premiärministern Fayyad och den israeliske utrikesministern Livni.

Så det blir en dag med intensiva samtal. Och framåt slutet av eftermiddagen bär det åter hemåt till Stockholm.


Blandat i Strasbourg

23 juni 2008

Efter en intensiv dag i Strasbourg med Europarådet har jag sent omsider landat i Berlin och tagit mig till hotellet för några timmars sömn.

Ett rätt tätt program i Strasbourg kom att blandas med telefonkontakter och annat om andra aktuella och viktiga frågor.

En oklarhet om EU:s Kuba-beslut klarades ut. Snabbt telefonsamtal med Spaniens utrikesminister Miguel Moratinos i ärendet.

Situationen i Zimbabwe kräver ställningstagande och planering. Ett uttalande av oss nordiska utrikesministrar förbereddes. Men det gäller att också tänka på de steg som kan komma att bli nödvändiga efter de inledande uttalandena.

Efter alla möten på dagen blev det en något mer avspänd middag i Strasbourg.

Uppblandade med de svenska riksdagsledamöter som sitter i Europarådets parlamentariska församling fanns bl a ordföranden i den ryska dumans utrikesutskott samt olika grekiska och turkiska företrädare såväl från Cypern som från Grekland och Turkiet.

Och det blev ty följande en intressant afton – innan det var dags att hasta iväg till planet till Berlin.


Sommarvecka med aktivitet

23 juni 2008

Alldeles strax iväg i riktning Strasbourg och de olika mötena med Europarådet där.

Veckan efter midsommar är i allmänhet veckan när tempot tydligt går ner i Sverige. Men det som gäller hos oss gäller inte riktigt i det övriga Europa.

Efter dagarna i Strasbourg och Berlin är det dock min avsikt att vara i Stockholm under resten av veckan. Det finns en del att göra inför sommaren.

Situationen i Zimbabwe kommer det att finnas anledning att diskutera med stort allvar.

Jag utgår från att den på ett eller annat sätt nu hamnar på FN:s säkerhetsråds dagordning – men det löser ju i sig inte särskilt mycket.

Vad kan göras? I situationer som dessa är det lätt att känna frustration – samtidigt som uppgiften ju är att trots allt försöka att finna vägar framåt.

Räkna med en betydande internationell debatt i frågan.

På torsdag möts utrikesministrarna från G8-länderna i Kyoto i Japan för att förbereda G8-toppmötet på Hokkaido i början av juli. Klimatfrågan liksom energiproblemen kommer med all säkerhet att diskuteras på det mötet.

Och på fredag är det dags för det första toppmötet mellan EU och Ryssland med president Medvedev.

Situationen i Georgien kommer att diskuteras, och klartecken kommer att ges till att nu inleda förhandlingarna om ett nytt övergripande samarbetsavtal.

Men då sitter jag lugnt hemma i Stockholm.


Strasbourg och Berlin

22 juni 2008

I morgon måndag bär det för min del av till Strasbourg och Europarådet och dess parlamentariska församling.

Sverige är ju nu ordförande i Europarådets ministerkommitté, och det är mot den bakgrunden som jag skall rapportera till den session med den parlamentariska församlingen som börjar i morgon och pågår veckan ut.

Men i Strasbourg besöker jag också Europadomstolen för mänskliga rättigheter för att diskutera vad vi kan göra för att underlätta dess arbete.

Åtskilligt av vikt står på den parlamentariska församlingens agenda denna vecka.

På måndag diskuteras valen nyligen i såväl Georgien som Makedonien – officiellt f d jugoslaviska republiken Makedonien – och på tisdag är det situationen i Azerbaijan som kommer att stå i fokus.

En speciell diskussion om den oroande utvecklingen i Armenien kommer att läggas in under veckan.

Och till besökarna i övrigt i Strasbourg hör Serbiens president Boris Tadic – men då kommer jag dessvärre inte att vara med.

På kvällen blir det middag med bl a de svenska parlamentarikerna i Europarådet innan det bär vidare till Berlin inför tisdagens internationella konferens om att stärka de palestinska säkerhetsstrukturerna.

Men denna gång blir det flyg – förra gången tog jag ju tåget den sträckan.


Terrorn stoppar demokrati i Zimbabwe

22 juni 2008

Den upptrappade terrorn mot den demokratiska oppositionen har nu lett till att Morgan Tsvangirai och hans MDC tvingats dra sig ur den planerade andra omgången av presidentvalet i Zimbabwe på fredag.

Ansvaret för den statsstödda terror som nu förstör de demokratiska möjligheterna i Zimbabwe ligger entydigt på Robert Mugabe.

Med våld etablerar han nu en faktisk diktatur i det land vars ekonomi han redan så grundligt förstört.

Det vilar nu ett stort ansvar på främst det övriga Afrika – kanske allra främst det Sydafrika som Zimbabwe är så beroende av – men också på FN:s säkerhetsråd att reagera med stor tydlighet mot våldet och terrorn.

Och vi måste aktivt arbeta för att förutsättningarna för en demokratisk utveckling i Zimbabwe kan återskapas.


Oljemötet i Jeddah

22 juni 2008

EU-toppmötet i veckan visade den mycket starka oro som nu finns för de olika effekterna av den starka ökning vi sett inte bara av mat- utan också av energipriser.

I dag samlas ett stort antal ministrar från såväl oljeproducerande som oljekonsumerande länder, liksom ledningar för världens större energiföretatg, till ett viktigt möte i Jeddah i Saudiarabien.

Storbritanniens premiärminister Gordon Brown tillhör dem som flugit dit.

Det finns stora förväntningar på att saudierna skall öka sin oljeproduktion ytterligare, men lika stor osäkerhet om huruvida de verkligen klarar av det.

Och om inte de kan öka produktionen finns det knappt någon annan av betydelse som kan det heller.

Förra året minskade den samlade oljeproduktionen i världen – och det samtidigt som efterfrågan från länder som Kina och Indien stiger starkt. Och det är ett faktum att produktionen i dag minskar i huvuddelen av världens oljeproducerande länder.

Till detta kommer så politiska osäkerheter.

Såväl Shell som Chevron har nu stängt av produktion i Nigeria efter olika banditattacker. Spekulationer om israeliska attacker mot Iran gör sannerligen inte saken bättre – huvuddelen av den för inte minst Asien så viktiga saudiska oljan skall ut genom Hormuz-sundet. Klimatet för internationella investeringar i energi i Ryssland fortsätter att försämras.

I den politiska debatten i en del länder är det populärt att skylle de höga bensinpriserna på anonyma spekulanter och lova olika åtgärder mot detta.

Men sanningen är att efterfrågan nu ökar betydligt snabbare än vad produktionen hinner med. Då blir reesultatet alltid högre priser.

Sedan återstår det att se om dessa högre priser kan leda till att de investeringar som krävs för kommande produktion kan komma snabbare – och vilken effekt på efterfrågan som det gågna årets fördubbling av oljepriset kommer att ha.

Vi har ingen anledning att förvänta oss några prismirakel från mötet i Jeddah – men kanske en bättre informerad internationell diskussion om energiutmaningen framöver.


Fridfull dag

21 juni 2008

En alldeles osedvanligt lugn och fridfull dag – men så är det ju också mitt i midsommarhelgen.

Från Kuba rapporteras att Fidel Castro i sin veckokrönika i Granma uppenbarligen inte var så tillfreds med det beslut om EU:s Kuba-politik som vi kom fram till i torsdags kväll och som mer formellt kommer att fattas i början av den kommande veckan.

Må så vara.

Från Mellersta Östern är det att positivt notera att den indirekta överenskommelse som ingåtts mellan Israel och Hamas om en vapenvila kring Gaza förefaller att respekteras. Under den kommande veckan skall detta innebära att Israel börjar att lyfta på den hårda blockad man nu har av området.

Från samma region är det värt att likaledes positivt notera att de indirekta samtalen mellan Israel och Syrien förefaller att fortsätta.

Allt mer alarmerande blir rapporterna från Zimbabwe före det kommande valet. En veritabel terrorkampanj har inletts mot de som stödjer oppositionen. Men uppmuntrande är att det nu kommer allt klarare uttalanden från Zimbabwes grannstater om det hemska som pågår i landet.


Midsommar trots allt

21 juni 2008

Det blev i alla fall lite av midsommarafton hemma i Sverige efter EU-toppmötet i Bryssel.

Fram mot kvällen landade vi på Arlanda, och sedan bar det raka vägen till midsommarfirande vid skärgårdsbrygga och sommarnatt.


Utvidgning?

20 juni 2008

Sent i natt sa tydligen den franske presidenten Sarkozy hastigt och lustigt att stopp för Lissabon-fördraget betyder stopp för fortsatt utvidgning.

Tydligen var detta – enligt vad franska diplomater försöker säga – ett uttryck för att försök att sätta press på vissa länder att ratificera snabbare.

Underligt.

Sakläget är att Frankrike, Tjeckien och Sverige i det 18-månadersprogram för våra kommande ordförandeskap är alldeles överens om att anslutningsförhandlingarna med Kroatien och Turkiet kommer att fortsätta.

Sanningen är också att toppmötesslutsatserna om några timmar kommer att bekräfta det europeiska perspektivet för västra Balkan.

Och en ännu tydligare sanning är att Europeiska Unionen inte behöver än mer av osäkerhet om centrala delar av sin politik.


Dialoger i och om Dublin

20 juni 2008

Medan vi utrikesministrar i går kväll diskuterade utrikespolitik sysslade stats- och regeringscheferna med konsekvenserna av den irländska folkomröstningen.

Jag tror inte att slutsatserna av de diskussionerna – när vi är klara här i Bryssel om några timmar – kommer att vara märkbart annorlunda än dem vi kom fram till efter diskussionerna i Luxembourg i måndags.

I sinom tid kommer säkert de irländska politikerna fram till en slutsats om hur de vill att vi skall hantera deras folkomröstningsresultat. Kanske blir det till toppmötet i oktober – kanske kommer det att dröja till toppmötet i december. Det är för tidigt att veta.

Under tiden fortsätter de olika ratifikationsprocesserna. Den i Storbritannien har nu i praktiken avslutats, vilket självfallet är mycket bra.

Och under tiden kan vi fortsätta att arbeta med världshandelsförhandlingarna, fredsprocessen i Mellersta Östern, klimatfrågan, matpriskrisen, utvidgningsförhandlingarna med Kroatien och Turkiet, insatser mot den organiserade brottsligheten, energipolitiken och åtskilligt annat som står på den europeiska agendan just nu.

Tiden för institutionella grubblerier bör begränsas – det är få som fascineras av just den aspekten av det europeiska samarbetet, och inte så få som vänder sig bort från ett Europa som ständigt förefaller att sätta dem i centrum.

Så vi väntar lugnt på resultatet av dialogerna i Dublin – och fortsätter under tiden vårt arbete.


Kubansk middag

20 juni 2008

En hastig minifrukost på hotellet med snabbtitt på utkastet till slutsatser från toppmötet innan jag skyndade iväg till presscentret på Justus Lipsus och den planerade intervjun med BBC.

Utrikesministermiddagen i går kom att domineras av diskussionen om Kuba. Och den ledde till en betydligt mer verklighetsnära bild av den kubanska utvecklingen än de av visst önsketänkande presenterade texter vi såg för ett tag sedan.

Sanningen är att detta är en regim betydligt mer repressiv än den i t ex Vitryssland. Där inriktar vi de diplomatiska ansträngningarna på att få ut den politiska fånge som finns, men på Kuba talar vi för dagen om 229 direkt politiska fångar.

Många av dem har suttit länge under erbarmerliga omständigheter.

Det finns de som tycker sig se stora förändringar på Kuba just nu. Jag har inte tillräckligt skarpa mikroskop för att upptäcka dem. Visserligen förefaller det som om det sker en viss liberalisering av jordbrukspolitiken – det är jag generellt för – men den har aldrig varit något mera centralt inslag i våra invändningar mot den kubanska diktaturen.

Efter gårdagkvällens middag tycker jag att vi fick en bra kompromiss om politiken.

Klar och tydlig dialog – det skall vi aldrig vara rädda för. Och bort från sanktioner och annat som – i bästa fall – inte leder till någonting alls.

Sedan kommer vi att återvända till den kubanska frågan allra senast om ett år och då besluta om vi skall gå vidare eller inte.

Förhoppningsvis har vi då kommit dithän att diktaturen har börjat att rämna. Och då måste vi alldeles självklart vara reda att hjälpa till under ett viktigt och känsligt övergångs- och reformskede.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 358 andra följare