1968 and all that...

Kanske är det lite av en ödets ironi att jag sitter i Prag när man hemma diskuterar den s k kårhusockupationen i Stockholm i maj 1968.

På samma sätt som denna i historiens ljus lätt farsartade händelse var en blek återspegling av den s k maj-revolten i Paris är dessa diskussioner i dag ett liten del av de vidare diskussionerna om vad det lätt mytomspunna året 1968 egentligen betydde.

Jag kan berätta – för jag var med. I alla fall på ett litet hörn.

Men för mig var 1968 inte främst Paris – utan främst Prag.

Och det var synnerligen olika världar.

Medan det i såväl Paris som Stockholm marscherades under porträtt av Mao och Lenin, skanderades om den omedelbart förestående revolutionen och utslungades fördömanden av USA-imperialismen kämpade man i Prag med att frigöra sig från en högst verklig socialism och en högst verklig imperialism.

Hos oss sjönk denna marscherande och skanderande vänster snabbt ner i splittring, testugg och allmän irrelevans.

Den förväntade stora proletära resningen kom till slut att inskränkas till en stöld av potatis i studenternas egen servering.

Och på hösten samma år blev det en brakseger för det tydligt borgerliga partiet Opposition’68 i kårvalet på Stockholms Universitets Studentkår. Revolution – nej tack.

Men det förblev ett faktum att en betydande del av samhällsdebatten fladdrade iväg i en socialistisk förvillelse som inte kom att sakna betydelse för att Sverige sedan kom på villovägar i delar av sin politik.

Kanske var det idé- och ideologilöshet under åren dessförinnan – den lyckliga, idélösa, pragmatiska politiken – som hade försvagat det nödvändiga skyddet för demokratins och det fria samhällets värden.

Och de allra flesta var så gott som blinda för situationen i den ofria, förtryckta och socialistiska delen av Europa. På andra sidan Östersjön verkade bara finnas Vietnam.

Jag kom att uppleva Prag 1968 på nära håll. Till slut rullade de sovjetiska stridsvagnarna in för att kväsa friheten och rädda sin socialism.

Det var i augusti – och det kommer det att finnas anledning att återkomma till.

Och för min del blev den starkaste slutsatsen av detta 1968 att hela Europas fred inte var möjlig utan hela Europas frihet.

Det gick knappt att säga i den tidens debattklimat – ja, en bra bit in på 1980-talet kunde man bli offentligt hudfläng för detta påstående.

Men lite mer än två decennier senare började allt förändras – min vision från 1968 kunde sakta men säkert börja förverkligas.

Och i dag sitter jag i Prag och diskuterar vårt gemensamma program för vår gemensamma demokratiska och fria Europeiska Union.