Till Miklagård

I dag bär det så för min del av för några dagar nere vid Bosporen. Det är en kombination av arbete - den delen är i Ankara i morgon kväll - och lite avkoppling.

Istanbul är staden som alltid fascinerar - och det oavsett om det handlar om den mångfasetterade historien eller om dagens dynamiska turkiska utveckling.

I äldre skandinavisk tid kallades staden för Miklagård. Hit kunde man söka sig genom floderna på andra sidan Östersjön, ner genom Dnjepr och över Svarta Havet. I Haga Sofia går det fortfarande att läsa det klotter i runskrift som en äldre tids skandinaver lämnat efter sig.

Under nästan två årtusenden har staden vid Bosporen så gott som genomgående varit den största av städer i Europa. Till bilden hör ju att den längre än någon annan stad i världen varit centrum för imperier - under ett årtusende eller så det östromerska eller bysantinska imperiet, och därefter under ett halvt årtusemende för det osmanska imperiet.

Nu domineras bilden av staden inte bara av Haga Sofias väldiga skönhet eller Sinans moskéer, utan minst lika mycket av tätheten i trafiken som förbinder den växande regionen kring Svarta Havet med Medelhavet och världen i övrigt och av den dynamiska turkiska ekonomi som också gör att staden växer mycket snabbt.

De tragiska dragen i stadens historia skall inte glömmas. Det skamliga fjärde korståget 1204 när det rika Konstantinopel plundrades i den katolska kyrkans och de venetianska köpmännens intresse. Nedgången som ledde till att det turkiska väldet 1453 kunde ta över staden. I modern tid upploppen 1955 som ledde till att en stor del av stadens ditintills så viktiga grekiska befolkning fördrevs.

Men nu växer staden och har fått en ny dynamik genom reformprocessen i landet.

På sikt ser jag London och Istanbul som de kanske ledande europeiska knytpunkterna i den allt mer globaliserade världen. London är i många avseenden redan där, men Istanbul har en väg kvar att vandra inte minst beroende av Turkiets långsamma väg in i den Europeiska Unionen.

Med ansikten delvis vända åt olika delar av världen blir de Europas kanske viktigaste fysiska “gateways” till världen i övrigt.

Den turkiska reformprocessen är nu inne i en besvärlig period. En mer auktoritär kemalism försöker sig på något av en juridisk statskupp riktad mot den folkvalda reformregeringen under president Erdogan. Jag tror att utgången av den kampen i det lite längre perspektivet är klar - men i det korta perspektivet kan det finnas betydande svårigheter att övervinna.

Samtidigt fortsätter reformerna. I dagarna har man äntligen fattat beslutet om att förändra den ökända paragraf 301 i den turkiska strafflagen - som använts av extrema nationalister för att bl a tysta författare - på ett sätt som gör att vi kan hoppas att den aldrig kommer att användas mer.

Ett välkommet och viktigt steg.