Dialog i Delhi – och kurs mot Jakarta

Livliga och spännande diskussioner här i New Delhi om de vidare strategiska perspektiven.

Jag talade om behovet av en fördjupad strategisk relation mellan Indien och den Europeiska Unionen – antar mitt tal kommer på UD:s websida vart det lider. Och det tilldrog sig ett betydande intresse.

Annars var det naturligt nog relationen med USA som stod i fokus. Den har både betydelse och potential, men viktiga delar av den har nu bromsats upp av den indiska inrikespolitiken. Demokratier tenderar att fungera på det sätt.

Men det säger sig själv att frågor om Afghanistan och Pakistan var betydelsefulla.

Relationen till Kina är både viktig om ömtålig. Det är nog korrekt att säga att man här har svårt att förstå oförsonligheten i den kinesiska retoriken efter händelserna i Tibet.

Dalai Lama och tusentals tibetaner har varit gäster i det indiska samhället sedan 1959 – och åtnjuter mycket stor respekt – men samtidigt finns inte ens antydan till ifrågasättande av Kinas territoriella integritet.

Nu blir det lunch på inbjudan av säkerhetsrådgivaren MK Narayanan med en liten grupp för lite vidare och friare diskussioner.

Efter möjligen någon timme av avkoppling – trots allt är det ju söndag – blir det sedan att göra sig redo för nattens flygning till Singapore och sedan tidigt i morgon bitti vidare därifrån till Jakarta.

Det blir två dagar av bilateralt besök i Indonesien – det första någonsin för en utrikesminister från Sverige. Märkligt men sant.

I värmen i Delhi

Mer än 7 000 km senare genom natten har jag anlänt till New Delhi. Jag vaknade upp högt över Afghanistan någonstans mellan Kabul och Kandahar.

Här ligger temperaturen över 35 grader och solen dominerar det mesta.

Att komma till Indien är att uppleva hur världen förändras.

Kanske är den ca kvarts miljard människor som på ett eller annat sätt är Indiens medelklass just nu den ekonomiskt mest dynamiska och företagsamma gruppen i världen i dess helhet.

På planet noterade jag att Business Week i sin listning av världens mest innovativa företag nu fått med två med hemvist här i Indien – Tata på plats 6 och Reliance på plats 19.

Annars tas toppen av Apple, Google, Toyota, General Electric och MIcrosoft. Fyra av fem vid Still Havet snarare än Atlanten. Och omedelbart därefter Tata vid Indinska Oceanen.

Först på tionde plats tar ett europeiskt företag sig in – Nokia från grannlandet Finland.

Här är jag på mellanlandning på väg till Indonesien – men också för att hålla ett anförande i morgon förmiddag vid en stor konferens om Indiens globala roll och relationen mellan Indien och Europeiska Unionen.

Men på eftermiddagen träffar jag en rad utrikes- och säkerhetspolitiska bedömare här i den indiska huvudstaden.

Det var förra året jag var här på ett längre besök. Då var det första gången på 13 år som en svensk utrikesminister kom till Indien.

Att jag nu är tillbaka inom mindre än ett år visar vår ambition att bygga en allt närmare relation med denna miljardstora och snabbt växande demokrati.

Gör den inte värre!

Mellanlandning på Heathrow och några timmars väntan på planet som genom natten skall föra oss till New Delhi.

Men det ger möjlighet till lite djupdykningar i olika media.

Plötsligt finns matpriskrisen överallt.

Omslag och huvudedare i The Economist. Omslag och huvudledare i New Statesman. Stort i New Scientist. Debattartiklar i minst hälften av de tidningar jag bläddrar igenom.

Klimatfrågan verkar distanserad i alla fall när det gäller uppmärksamhet. Och det är ju sant att matpriskrisen är mer omedelbar i sina effekter.

Men recepten om vad som kan göras spretar fortfarande påtagligt. Debatten är yrvaken och sökande.

Ett borde i alla fall stå klart: man bör inte göra det som den ena regeringen efter den andra runt om i världen nu gör.

Prisregleringar. Exporttullar. Handelsförbud.

Risken för att vi genom åtgärder som dessa får en nedåtgående spiral som gör allt än värre är nu betydande.

Marknaderna begränsas – maten blir ännu dyrare.

Om det kanske inte går att snabbt etablera en internationell konsensus om vad som bör göras är det i alla fall angeläget att etablera en om vad som inte bör göras.

Sedan kan vi ta itu med debatten om vilken roll som biobränslen har i det hela, hur vi skall ställa oss till GM-grödor och om hur jordbruksarealer skall ökas.

Men first things first.

Att undvika att göra ont ännu värre.

Bra på Haga

Ett konkret och bra nordiskt utrikesministermöte har just avslutats.

Någon fjäril vingad syntes inte på Haga, men åtskilliga goda idéer om hur vi skall utveckla vårt samarbete flög genom våra diskussioner.

Arktis, Afghanistan och Afrika är mycket konkreta samarbetsområden.

Men vi hann också med att diskutera de oroande ryska åtgärderna riktade mot Georgien. EU har i dag gjort ett starkt uttalande, och frågan kommer att diskuteras i FN:s säkerhetsråd på måndag.

Nu bär det av till London för att där invänta ett plan till New Delhi.

Nordiska vingar på Haga

Det blev en både trevlig och nyttig middag med utrikesministrarna från Finland, Danmark och Norge på restaurang Gondolen i går kväll.

Utsikten över Stockholm när det – trots allt – börjar att bli lite av vår finns det alls ingenting att klaga på.

Och vi hade mycket att utbyta synpunkter på och idéer om.

Inte minst handlade det om hur vårt samarbete skall utvecklas i det lite längre perspektivet. Vi sitter alla med dagens problem i knäet, men det är möjligt att vi behöver hjälp med att tänka lite längre och lite friare på hur våra länders mångfasetterade samarbete skall utvecklas under kommande år.

Behovet finns. Potentialen är också uppenbar. Det gäller att finna vägarna framåt.

Middagen på Gondolen fann förvisso inte alla svaren. Det var inte heller meningen. Möjligen lyckades vi dock att ställa frågorna.

Nu sätter vi oss ner under dagen på Haga Slott för att gå igenom den mer formella agendan för vårt samarbete. Viktigt nog.

Själv ser jag inte minst fram mot diskussionen om utmaningarna i Arktis. Här är det främst Danmark och Norge som har en del att säga – men som medlemmar i det Arktiska Rådet är vi alla med när dessa frågor ytterst diskuteras.

Alldeles säkert kommer vi också att diskutera den djupt oroande utveckling som den ryska politiken gentemot Georgien utgör. Det är viktigt att Europa reagerar med kraft på det som nu sker.

Med vårt traditionella engagemang för Afrika är det självklart att också krisen i Zimbabwe kommer att stå på vår dagordning. Det blir allt mer upprörande att valresultaten aldrig publiceras – alldeles uppenbart förbereds en tyst kupp av Mugabe för att sitta kvar.

Till lunch har vi dessutom MK Narayanan från Indien. Det finns all anledning att se fram mot den diskussionen och de nya perspektiv den kan ge.

Direkt från Haga ger jag mig därefter iväg till Arlanda och de olika flyg som i morgon förmiddag kommer att föra mig till New Delhi borta i Indien.

Till en annan värld – men en av allt större betydelse för vår morgondag.

Jäktig eftermiddag

Jäktigt värre på eftermiddagen för att hinna med allt innan jag lämnade huset för att inte vara tillbaka förrän i mitten av den kommande veckan.

Det blir Haga Slott med de nordiska utrikesministrarna i morgon, New Delhi under helgen och Jakarta i början av den kommande veckan. Och inte särdeles mycket av pauser mellan de olika programpunkterna.

Det mesta hanns dock med.

Den amerikanske ambassadören kom förbi för att diskutera främst utrikesminister Condoleezza Rices besök i Stockholm i slutet av maj i samband med Irak-konferensen. Men de vill att det också skall vara ett bilateralt besök med möjlighet till bredare samtal.

Nordiskt möte – och Indien

Torsdag igen med regeringssammanträde och allt vad som därtill hörer.

Under eftermiddagen kommer så samtliga nordiska utrikesministrar till Stockholm.

Det blir informell middag i på stan i kväll, och i morgon ute på Haga Slott har vi så det mer formella nordiska utrikesministermötet. Man kan ju hoppas att vädret blir lite bättre till dess – även om hoppet om fjäril vingad nog får anses övergett.

Innan kvällens middag skall dock åtskilligt hinnas med.

Jag skall träffa den indiske nationelle säkerhetsrådgivaren MK Narayanan. Han är här i Stockholm på min inbjudan – också för att delta i lunch med de nordiska utrikesministrarna på Haga i morgon.

Och dessutom ett bilateralt möte med utrikesminister Per Stig Möller från Köpenhamn. Egenartat nog var det ganska länge sedan vi hade ett sådant – och det trots att vi ju träffas påtagligt ofta.

Oroande från Moskva om Georgien

Dagens besked att Moskva kommer att vidta en rad åtgärder för att knyta de georgiska områdena Abchasien och Sydossetien närmare sig är djupt oroande.

Georgiens territoriella integritet är en del av stabiliteten i det vidare kaukasiska område där inte minst Ryssland borde ha ett mycket stort intresse av just stabilitet. Den har ett fast stöd inte minst av den Europeiska Unionen.

Om man nu vidtar åtgärder som skapar intrycket av att man faktiskt bryter denna territoriella integritet – och strävar efter dessa områdens faktiska integration med Ryssland – kan detta komma att få allvarliga konsekvenser.

En politisk konflikt i omedelbar närhet av området för den kommande vinter-Olympiaden borde inte ligga i någons – allra minst Rysslands – intresse.

Denna utveckling kommer dessutom efter att Georgien har lagt fram vittgående nya förslag om hur konflikten kring Abchasien skulle kunna lösas.

Det är min bedömning att dessa förslag borde kunna vara en viktig grund för politiska samtal i frågan – men sådana snarare undermineras av åtgärder av den art som Moskva nu förefaller att överväga.

Lyckad dag i Warszawa

Dagens stora polsk-svenska forum i sejmen i Warszawa visade på bredden av relationen mellan våra två länder.

I dag finns det ca 80 000 personer av polsk härkomst verksamma i det svenska samhället, och i Polen finns ca 800 svenska företag som sammantaget sysselsätter ca 100 000 personer.

Men våra två länder har mycket olika historiska erfarenheter, vilket Maciej Zaremba passade på att påeka.

Medan vi upplevt fred under århundraden har krigen ständigt passerat över Polen. Sverige är ett land som lever med och vid sina kuster, medan Polen är landet på den europeiska slätt som sträcker sig från Tyskland in i Ryssland. Vi är en produkt av reformationen, medan Polen är ett samhälle djupt präglat av kontrareformationen.

I presidentpalatset i Warszawa visade president Lech Kaczynski mig det runda bord vid vilket den historiska uppgörelsen om landets politiska framtid slöts i början av 1989.

Att muren senare samma år föll i Berlin var till mycket stor del en följd av vad som dessförrinnan hade skett i Polen. Det var den politiska jordbävningen i Polen som mer än någon annan enstaka händelse fick det sovjetiska imperiet på fall.

Men nu Polen och Sverige partner i den europeiska unionen, och det var detta som dominerade mina samtal med såväl utrikesminister Radek Sikorski som president Kaczynski. På de allra flesta områden när det gäller den europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken har vi en mycket betydande samsyn.

Tidigare har utrikesminister Sikorski och jag tagit gemensamma initiativ inom EU rörande situationen i Georgien.

Nu diskuterade vi möjligheten av ett nytt initiativ vad gäller relationerna med Unionens östra grannländer. Inte minst utvecklingen i Ukraina är viktig för oss bägge.

Till närheten mellan våra bägge länder hör också att det inte är några svårigheter att flyga fram och tillbaka mellan Stockholm och Warszawa under en arbetsdag – och det sades mig att biljettpriset är lägre än om man skall flyga på någon mer eller mindre motsvarande inrikesrutt i Sverige.

ToR Warszawa

Start tidigt denna morgon för att åka till Warszawa och det stora polsk-svenska forum som ordnas i den polska sejmen där i dag.

Ett stort antal pokska och svenska parlamentariker möts under dagen för brett upplagda diskussioner i ett större antal frågor.

Själv kommer jag förutom självklara överläggningar med utrikesminister Sikorski också att träffa presidenten för diskussion om olika europeiska frågeställningar.

I kväll är jag tillbaka i Stockholm igen.

”Våp” och statsbesök

I dag hade jag tänkt att smyga iväg till riksdagen och lyssna när Anders Borg presenterar och debatterar den ekonomiska vårpropositionen.

När vi nu ser en viss avmattning i delar av den globala ekonomin tror jag presentationen kommer att visa att den avmattningen förväntas gälla Sverige i mindre utsträckning än de flesta andra länder.

Och därifrån blir det mer eller mindre direkt till inre borggården för att vara med och ta emot storhertigparet från Luxemburg när de inleder sitt statsbesök.

För mig handlar det inte minst om att ta emot min kollega Jean Asselborn.

Han var visserligen här för någon vecka sedan, och vi ses också relativt regelbundet på EU-mötena, men vi har alltid utbyte av våra samtal.

Och Luxemburg är ett land som spelar en roll i EU vida viktigare än vad bara dess storlek skulle leda till – alldeles bortsett från att det är det medlemsland som har den särklassigt högsta inkomsten per capita.

Nytt i Italien

I enlighet med förväntningarna ser valet i Italien ut att resultera i att en koalition under ledning av Silvio Berlusconi nu kommer att ges möjlighet att bilda regering.

Förhoppningen måste vara att Italien nu får en stabil regering med möjlighet att genomföra de reformer som landet så väl behöver.

Internationellt blir det nu viktigt för landet att förbereda sig för att efter Japan under nästa år ta över ordförandeskapet för det globala G8-samarbetet.

G8-mötet i Italien nästa sommar blir betydelsefullt både som en viktig internationell debut för USA:s då nya president och som en del av upptakten till klimatmötet i Köpenhamn i december.

Jag utgår från att det goda utrikespolitiska samarbete vi haft med Italien under de senaste åren i viktiga frågor som t ex utvidgningen av den Europeiska Unionen kommer att fortsätta under den regering som nu kommer att bildas.

Intensiva förbindelser

Det blev – föga förvånande – ett mycket bra möte när Finlands nye utrikesminister Alexander Stubb kom till Stockholm för ett mer officiellt besök i dag.

Att han kom från och lämnade till Bryssel demonstrerade att det är en i mycket hög grad europapolitiskt förankrad person som nu blivit utrikesminister i Finland.

Mycket av vårt samtal handlade också om den europeiska agendan.

Vi har ett gemensamt intresse av en Europeisk Union som kan framträda som en allt starkare global aktör i såväl klassiska säkerhetsfrågor som de ny utmaningar som t ex klimatpolitiken utgör.

Vi kommer att hålla mycket nära kontakt i arbetet på att förverkliga Lissabon-fördragets ambitioner i detta avseende. Den europeiska utrikestjänsten och den europeiska säkerhetsstrategin är viktiga frågor för oss bägge.

Östersjö-frågorna var också ett naturligt samtalsämne, liksom planeringen för märkesåret 2009.

Och på torsdag kommer Alexander tillbaka till Stockholm för middag med de nordiska utrikesministrarna.

Det blir vårt tredje möte på ganska kort tid. Intensitet över Ålands hav.

Fredrik på CCTV9

I nyhetssändningen på den kinesiska engelskspråkiga kanalen CCTV9 – jag har haft den kanalen på under eftermiddagen – noterar jag att inslaget om Fredrik Reinfeldts låg som nyhet nummer två men därtill också var det längsta.

Att inslaget var påfallande positivt om såväl samtalen som de bilaterala relationerna ligger i sakens natur.

CCTV9 är självfallet inte den kanal som ses av flest kineser, men dess tittarsiffror i Kina är trots det påtagligt imponerande och vida mer än vad summan av svenska TV-kanaler kommer ens i närheten av.

Det finns många inte minst unga som genom denna kanal lär sig bättre engelska, och jag tror dessutom att den fortfarande har en lite öppnare syn på nyhetsförmedlingen.

Värre än finanskrisen

Jo, nu läser jag till min tillfredsställelse att t o m världens finansministrar på de olika mötena i Washington de senaste dagarna tvingats konstatera att matpriskrisen är värre än finanskrisen.

Det var åtskillig tid sedan jag hävdade den saken på denna blogg. Då var intresset för frågan dock synnerligen svalt.

Nu gäller det att forma den långsiktiga politik som kan – långsiktigt! – möta matpriskrisen.

Ingen kris?

Det som kom ut ur de sydliga afrikanska ländernas toppmöte i Lusaka i helgen var att det inte gick att säga att det var någon kris i Zimbabwe.

Detta kraftfulla ställningstagande åstadkoms tydligen efter diskussioner som avslutades vid femtiden på söndagsmorgonen lokal tid.

Nu skall rösterna i vissa distrikt räknas om. Potentialen för att med vissa manipulationer förvrida det resultat som ännu inte publicerats är därmed betydande.

Det ekonomiska, humanitära och politiska läget i Zimbabwe uppfyller alla tänkbara kriterier för en kris. Och det mesta tyder dessvärre på att den nu håller på att fördjupas ytterligare.

En nordeuropeisk vecka

Efter en rätt varierande vecka med viss dominans för Mellersta Östern kommer den kommande veckan för min del att domineras av det viktiga samarbetet i det nordligare Europa.

Vi har ju lagt ner en viss energi på att ge det ny kraft. Som små länder i denna den accelererande globaliseringens tid har vi mycket att vinna på ett närmare samarbete.

I morgon måndag kommer Finlands nye utrikesminister Alexander Stubb på mer officiellt första besök till Stockholm.

Det blir lunch på UD med mig och Cecilia Malmström för att gå igenom den gemensamma agendan. Jag har ju varit i Helsingfors två gånger under den senaste tiden, men det finns fortfarande viktiga delar inte minst av EU-agendan att gå igenom.

Frampå kvällen blir det nog till att följa den italienska valvakan. Sannolikt kommer ett resultatet efter söndagens och måndagens val ganska snabbt.

På tisdag blir det så lite paus i det nordeuropeiska när storhertigparet från Luxembourg kommer på statsbesök till Stockholm. Stor middag på Slottet i sedvanlig ordning.

Onsdagen kommer jag att tillbringa i Warsawa på det stora polsk-svenska fora som organiseras i den polska sejmen, och vid sidan av detta kommer jag under dagen att ha en rad olika politiska samtal. Mer om detta vart det lider.

Sedan är det på torsdag kväll och fredag dags för samtliga de nordiska utrikesministrarnas att träffas i Stockholm för sedvanlig överläggning. Det blir informell middag först och sedan lite mer formell överläggning under fredagen.

Men därefter förflyttas mitt fokus rätt snabbt till Asien med Indien och Indonesien som de kommande destinationerna – det sker ungefär samtidigt som Fredrik Reinfeldt och de andra statsråden kommer hem efter sina dagar i Kina och Japan.

16 år att vara stolt över

Jag ser i media att försvaret i går officiellt avslutade sina olika insatser i Bosnien. Under senare tid har det bara handlat om enstaka officerare vid staben för EU-styrkorna utanför Sarajevo.

Det var 16 år sedan vi fattade beslutet att sända en svensk mekaniserad bataljon till FN-styrkorna mitt i det brinnande krigets Bosnien.

Beslutet var inte enkelt. Sedan operationen i Kongo i början av 1960-talet hade vi bara deltagit i mer klassiska FN-operationer i mer fredliga miljöer.

Här rörde det sig om en komplicerad operation mitt uppe i ett pågående krig. Mandatet var på många sätt oklart.

Tillsammans med Norge och Danmark skulle vi ta ansvaret för ett område i norra Bosnien centrerat kring staden Tuzla.

Men redan i samband med att man var på väg till området genom Bosnien hamnade förbandet i strider. Och kring Vares och Stupni Do i centrala Bosnien gjorde man konkreta och mycket robusta ingripanden för att förhindra att den masser som skedde i Stupni Do fick än värre konsekvenser.

Där hade kroatiska förband massakrerat en hel muslimsk by.

Insatsen under FN-flagg i UNPROFOR omvandlades efter Dayton-freden i början av 1996 till fredsinsatsen under Nato-flagg i IFOR som ett år senare bytte namn till SFOR och därefter i december 2005 omvandlades till den mindre insatsen under EU-flagg.

Under dessa 16 år som gått från ett ytterligt blodigt krig över komplicerad konflikthantering till freds- och stabilitetsinsatser har således svenska förband tjänstgjort under såväl FN- som Nato- och EU-flaggan.

Och de har gjort skillnad. De fick stort erkännande för sina ingripanden för att skydda människor i de dramatiska striderna hösten 1993. Och har ofta setts som modellförband också i andra sammanhang.

Så det är en insats alla på ett eller annat sätt berörda har anledning att känna en viss stolthet över som nu nått sitt slut.

Mycket har förändrats under dessa 16 år.

Samtidigt som vi fattade beslutet om att sända den första bataljonen till UNPROFOR förhandlade Sverige om medlemskap i den Europeiska Unionen.

Nu lämnar vi detta långa engagemang samma månad som Bosnien kommer att underteckna det viktiga SAA-avtalet om sin väg till sitt kommande medlemskap i vår gemensamma union.

Och till att den utvecklingen blivit möjlig har också våra insatser lämnat ett bidrag.

Kina-spelet

Inför statsministerns resa till Kina har det varit stort inrikespolitiskt spel centrerat kring frågan om hur våra synpunkter på situationen för mänskliga rättigheter är i Kina.

Att det handlade om inrikes- snarare än utrikespolitik torde ha varit uppenbart för var och en.

Klok utrikespolitik är aldrig att i detalj i förväg och offentligt säga vad man avser att föra fram i ett viktigt politiskt samtal på denna nivå. Sådant ger knappast ett seriöst intryck – och är nästan alltid kontraproduktivt.

Men för en opposition förblir självfallet inrikespolitiken det viktigaste.

Därför gick Mona Sahlin och Urban Ahlin ut i bestämda krav på att statsministern i Kina skulle ta upp fyra kända enskilda fall.

De kunde inte gärna veta att hans avsikt var att ta upp tretton olika fall – och att det också var det som han gjorde vid dagens samtal.

Den som är mer intresserad av inrikespolitiskt spel skulle nu möjligen kunna fråga socialdemokraterna vad de har att säga om de nio ömmande enskilda fall som de tydligen inte ansåg att statsministerns skulle ta upp med den kinesiska ledningen.

Som man bäddar får man ligga…

Helgen hemma

Helg hemma i Stockholm. Det skall ju inträffa det också. Men betydande delar av den övriga regeringen befinner sig utanför landets gränser.

På morgonen har jag hunnit med att vara med i en diskussion om Afghanistan i radioprogrammet Konflikt. Det är skönt när det finns möjlighet till viss fördjupning i ämnen som är svåra.

Dagens möte i Lusaka mellan södra Afrikas ledare bojkottas tydligen av Robert Mugabe. Han fruktar att komma under tryck att respektera ett valresultat som alldeles uppenbart går honom mot.

Men det är bra att det är regionens ledare som tar ledningen i försöken att söka en lösning på krisen i Zimbabwe. De har ett tydligt ansvar.

På närmare håll går Italien i morgon till valurnorna. Utgången är oviss och utsikterna för den stabilitet landet behöver inte alldeles uppmuntrande. Reformbehovet inte minst i den italienska ekonomin är betydande, men att genomföra dem kräver en viss politisk stabilitet.

Från Skopje kommer den tyvärr inte alldeles överraskande nyheten att parlamentet upplösts och att nyval måste hållas inom två månader. Med upphetsade stämningar i namndispyten hoppas såväl regeringspartiet här som regeringen i Athen på ökat stöd.

Men nationalism i denna del av Europa är en kraft som man bör handskas med försiktigt.