Abborrfors för 200 år sedan

I dag är det 200 år sedan ryska trupper gick över den dåvarande gränsen vid Abborrfors i Finland och inledde det krig som året därefter skulle leda till att Finland och Sverige kom att gå olika vägar.

Därmed inleds lite försiktigt märkesåret 2009.

Nu handlade detta krig egentligen inte om Ryssland och Sverige, även om det ofta ses främst i detta ljus.

Det var ett mindre inslag i de stora omvälvningar som Europa gick igenom under Napoleon-krigens dramatiska år.  Efter sitt avtal med Napoleon i Tilsit 1807 ville den ryske kejsaren Alexander I hjälpa till att få in Sverige i det s k kontinentalsystem som ju var riktat mot Storbritannien, och krigsutbrottet var en följd av att Stockholm på denna punkt inte ville ge efter.

Så blev det som det blev. Sveriges sista stora krig inleddes. Och historiens gång ändrades.

Intervju om Mellersta Östern

Då och då finns det ju de som är intresserade av vår inställning när det gäller fredsarbetet i Mellersta Östern.

Dagens intervju med mig i SvD ger i alla fall en viss belysning av saken.

Inre arbete i Stockholm

Det blev en dag av inre arbete i Stockholm denna onsdag.

Började gjorde den med en frukostdiskussion om utrikesdeklarationen med de av UD:s personal som var intresserade. Det blev en och en halv timme spännande diskussion med främst yngre medarbetare.

Sedan avlöste föredragningarna varandra. Morgondagens regeringsärenden. Olika kommande resor. Samarbetet med Nato i olika krisoperationer.

Avskedsbesök av Kinas ambassadör. Och en timme borta i riksdagen med allianspartiernas representer i riksdagens utrikesutskott – om det mesta från Tchad till Kuba och Kosovo.

Fortsatt hantering av Balkan.

Lugnt men spänt i norra Kosovo i dag, men oroande och oacceptabla uttalanden i Belgrad om gårdagens attacker mot två gränsstationer. I morgon blir det sannolikt massiva demonstrationer i Belgrad – men jag hoppas att det kommer att gå lugnt till både där och i Kosovo.

Sitter nu hemma och bläddrar igenom lite material om olika globala utmaningar inför en diskussion om främst USA:s kommande politik på en högnivåkonferens i Storbritannien på fredag.

Valet i Pakistan

När det nu finns möjlighet att göra en noggrannare bedömning finns det anledning att välkomna  måndagens parlamentsval i Pakistan.

Det pakistanska folket har genom valet givit ett otvetydigt besked om sitt engagemang för en demokratisk utveckling och avvisat såväl militärt styre som fundamentalistiska krafter.

Förhoppningen är nu att en ny regering kan komma på plats så snart som möjligt i Pakistan. En regering som kan stärka det demokratiska systemet, återinrätta ett oberoende rättsväsende, släppa alla politiska fångar och stärka respekten för mänskliga fri- och rättigheter.

Det finns all anledning att understryka att arbetet med att bygga en rättsstat och öppen demokrati i Pakistan är det enda långsiktigt säkra sättet att komma till rätta med många av de allvarliga utmaningar som landet och regionen står inför.

Nej, inte i dag.

Nej, någon Burma-diskussion som planerat blev det inte i dag. På kort varsel sade Piero Fassino att han ville skjuta något på sitt besök i Stockholm.

Kanske like bra. Jag tycker vi borde få lite mer information om spelet bakom den senaste utvecklingen i landet.

Sedan kan jag inte utesluta att den gode Piero sett sig dragen av den tilltagande valrörelsen i hans hemland Italien…

Hur kan vi påverka Burma?

I dag får jag besök av EU:s särskilda sändebud om Burma Piero Fassino för att diskutera utvecklingen i landet och vad vi skall göra.

Hans tjänst tillkom ju på svenskt initiativ, och vi träffades senast för diskussioner om Burma i samband med ASEAN-mötet i Singapore där ju även FN:s Gambari deltog i överläggningar om situationen.

Sedan dess har regimen utannonserat en folkomröstning senare i år om den författning man förberett och ett allmänt val längre fram i tiden. Men det säger sig självt att detta framstår som tomma gester så länge oppositionspolitiker sitter fängslade och det politiska livet är intill ytterlighet inskränkt.

Men i dag hoppas jag att vi skall kunna värdera situationen i landet mer i detalj för att kunna värdera möjliga ytterligare steg.

Dialogen såväl med FN som med de olika grannstater – Kina, Indonesien, Indien m fl – som kan tänkas ha inflytande är av stor betydelse. Våra möjligheter att mer direkt tala med och påverka regimen är ju skäligen begränsade.

Viktigt är att vi visar att Burma är en fråga som fortsätter att stå högt på vår dagsordning även när den försvunnit från förstasidor och inte längre genererar braskande rubriker.

Tisdag i Stockholm

Förutom besök av Jan Kubis har denna dag hitintills dominerats av kommentarer till Fidel Castros avgång liksom av tre utförliga interpellationsdebatter i riksdagen om utsatta kristna minoriteter i Mellersta Östern, utvecklingen i Västra Sahara och situationen i Colombia.

Det var i alla fall en handfull eller så ledamöter i kammaren. Men av erfarenhet vet jag att det finns rätt många som sitter på sina rum och arbetar och via TV följer debatterna.

Och nu bör det snart iväg till Adaktusson i TV8.

Jag skulle misstänka att det blir rätt mycket Kosovo.

Bilderna från de två nedbrända gränsstationerna i dag såg inte bra ut. Jag misstänker att vi kommer att ha ett oroligt läge att hantera under den närmaste tiden.

Fidel Castro

Fidel Castros avgång är slutet på en epok som började med frihet och slutade med förtryck.

I dag är Kuba det enda landet i den västra hemisfären som saknar en folkvald regering. I stället tyngs det av ett föråldrat och förstelnat kommunistiskt styre.

Även om skiftet till brodern sannolikt inte kommer att innebära några omedelbara större förändringar hoppas vi att ett skifte nu skall kunna inledas.

Kubas folk har samma rätt till frihet och demokrati som alla andra folk, och vi hoppas innerligt att nya möjligheter till en utveckling i denna riktning också skall innebära nya möjligheter till samarbete mellan Kuba och världen i övrigt.

Fredrik i Europaparlamentet

Till dagens begivenheter hör att Fredrik Reinfeldt håller tal i Europaparlamentet.

Viktigt att en svensk statsminister framträder där. Ingår i förberedelserna inför det svenska ordförandeskapet andra delen av 2009.

Skulle ha varit spännande att vara där, men man kan ju inte vara överallt.

Jan Kubis på besök

I dag blir det åtskilligt med uppsamling efter gårdagens diskussioner i Bryssel. Och nya kontakter angående det europeiska åtagandet för Balkan.

Men viktigast i dag är besöket i Stockholm av Slovakiens utrikesminister Jan Kubis.

Det var inte så länge sedan vi träffades – hela dagen i går inklusive kvällsflygningen tillbaka till Stockholm.

Men nu får vi anledning att under några timmar prata igenom den europeiska utrikespolitiska dagsordningen.

Slovakien tillhör de länder som är mycket återhållsamma när det gäller erkännande av Kosovo. Jag tror dock att det skall vara möjligt för dem att successivt röra sig i den riktningen. Det förblir viktigt med ett samlat Europa.

Men viktigast blir att diskutera arbetet i Europarådet – Slovakien är nu ordförande i Europarådets ministerkommitté men lämnar i maj över den uppgiften till Sverige.

Och så känns det trevligt att kunna bjuda igen efter trevliga möten och middagar i Bratislava.

2,5 miljon

Jag glömde att uppmärksamma ettårsdagen för denna bloggs tillkomst – det var för någon vecka sedan som den inträffade.

Möjligen kan det vara värt att notera att antalet besök sedan dess nyss passerade den inte alldeles oväsentliga siffran 2,5 miljoner.

Så man får väl slava på ett tag till…

Fem framgångsrika timmar

Om jag klockade det hela rätt så tog det fem timmar och tio minuter för oss 27 utrikesministrar i EU att komma fram till vårt gemensamma ställningstagande om Kosovo.

Och lite unikt var att så gott som hela den diskussionen fördes med enbart ministrar närvarande. Kanske var det en förutsättning för den öppenhet som gjorde överenskommelsen möjlig.

Jag har ju länge haft som ambition att försöka få fram en text och en politik som en så stor del av EU som möjligt kunde ställa sig bakom. Men inte ens jag hade vågat gå längre än att hoppas på 26 länder.

Att vi nu lyckades med det som de flesta hade trott var omöjligt – att nå enighet om en text mellan alla 27 – var självfallet en betydande framgång.

I morse skrev jag om hur vi hade nått långt med den text som då var – men då var fortfarande såväl Spanien som Cypern utanför hela processen och några andra hade också starka reservationer.

I dag på morgonen fick vi vänta till klockan 11 då Spaniens utrikesminister Miguel Moratinos anlände med en helt ny text. Det var ett framsteg att de gett upp motståndet mot en text – men nu fick vi som ministrar börja mer eller mindre från början igen.

På SAS-planet hem i kväll räknade jag igenom de sju olika utkast som texten gick igenom innan vi till sist nådde ända fram.

Viktigt var att slå fast vår anslutning till internationell rätt, samtidigt som fallet Kosovo skulle definieras så snävt att det inte skulle gå att åberopa i andra situationer.

Till att vända och vrida på de frågeställningarna ägnades mycken tid. Och med tanke på att dagens text är en vi kommer att få leva med under många år framöver var det väl använd tid.

Från svensk utgångspunkt har vi all anledning att vara nöjda. Så gott som varje synpunkt vi spelade in finns med eller är reflekterad.

Det handlar om ansvarstagande för att hjälpa till med det fortsatta statsbyggandet i Kosovo, den övervakade självständighetens karaktär, den internationella närvarons förankring i FN-resolutionen 1244 och det viktiga regionala perspektivet.

Timmarna av diskussion kom att spännan över mycket. Ett tag fladdrade framväxten av Belgien 1830 fram. Vid ett annat tillfälle blev det en viss djupdykning i omständigheterna kring erkännandet av Bosnien 6 april 1992.

Nu kommer de olika länderna att kunna gå vidare med erkännande i enlighet med sin praxis och sina regler. Under de närmaste veckorna kommer det alldeles övervägande flertalet av EU:s medlemsstater att etablera relationer med Kosovo. Några kommer att vänta längre, och i vissa fall kan det komma att dröja mycket länge.

Såväl Fredrik Reinfeldt som jag har i dag sagt att regeringen kommer att gå till utrikesnämnden med rekommendationen att erkänna Kosovos övervakade självständighet liksom det som ligger i den fortsatta giltigheten av resolutionen 1244. Och om ingenting dramatiskt inträffar vid nämndens sammanträde 4 mars är ett mer formellt beslut om erkännande möjligt omedelbart därefter.

Innan dess kommer dock också annat att hända. Den internationella styrgruppen för den internationella civila närvaron i Kosovo skall konstitueras och börja att fatta beslut. Jag skulle tro att det kan ske mot slutet av den kommande veckan, och det finns säkert anledning att återkomma till den frågan.

Tja, allt detta låter kanske lite torrt och tråkigt.

Men det råkar vara av mycket stor vikt. Erkännande av genuint nya statsbildningar i Europa sker synnerligen sällan.

Morgon i Bryssel

Morgon i Bryssel – soligt och vackert! -och strax iväg till sedvanlig frukost med de nordiska och baltiska utrikesministrarna. Och vid 10-tiden börjar så mötet med alla EU:s utrikesministrar.

Världens ögon är i dag på valen i Pakistan, men här är det diskussionen om Kosovo och Balkan som dominerar.

Vi fick bra genomslag för våra synpunkter i diskussionerna i går kväll, men i dag börjar allting om när frågorna kommer upp på ministernivå.

Det kan bli en lång dag i Justus Lipsus.

Kväll i Bryssel

En kväll av bra konsultationer och rätt intensiv diplomati här i Bryssel. Det har inte varit några tomma minuter sedan jag landade sent på eftermiddagen.

TV-intervjuer från SVT:s Agenda till direkt i CNN – om Kosovo och de nya utmaningarna på Balkan.

Parallellt har det förts samtal mellan polcheferna om de slutsatser om Kosovo som vi hoppas kunna komma fram till på ministermötet i morgon. Betydande genomslag för de synpunkter vi fört fram från svensk sida, men det finns fortfarande länder med tämligen fundamentala invändningar.

Det kan nog bli en ganska lång och komplicerad förhandling mellan oss ministrar i morgon förmiddag.

Ständiga telefonkontakter via mina medarbetare under kvällen med Pristina, Mitrovica and Belgrad för att höra hur situationen utvecklar sig på marken. Oroande med granatattackerna mot FN och EU i norra Kosovo – även om ingen kom till skada denna gång.

Riktig bra blev middagen på Stanhope Hotel med Ukrainas utrikesminister Volodymir Ohryzko. Förutom relationerna mellan EU och Ukraina blev det en intränga diskussion om bl a situationen i Belarus.

Men nu blir det lite sömn.

Sensation i Nicosia

Under mina förberedande möten här i Bryssel tickade det successivt in meddelanden om resultatet i den första omgången av det cypriotiska presidentvalet.

Och rätt snart stod det lätt sensationella resultatet att sittande presidenten Tassos Papadopoulos slagits ut klart.

För en vidare europeisk publik är han mest känd för det emotionellt nationalistiska TV-tal med vilket han våren 2004 piskade upp stämningarna mot den FN-plan som hade inneburit en möjlighet att övervinna Cyperns delning.

Nu kommer det att avgöras nästa söndag vem av Ionnis Kasoulides och Demetris Christofias som blir Cyperns president.

Ionnis Kasoulidas träffade jag för inte så länge sedan här i Bryssel och hade ett bra samtal om möjliga vägar framåt för Cypern också när det gäller att övervinna öns förödande splittring.

Men oavsett vem det blir borde det nu finnas möjligheten till en ny öppning för Cypern och Europa.

Jag är övertygad om att det finns många runt om i Europa som hälsar det med betydande tillfredsställelse.

Ukraina och Kosovo i Bryssel

Strax går regeringsplanet från Bromma i riktning först Göteborg för att hämta Cecilia Malmström och sedan Bryssel för en serie viktiga möten.

I kväll har jag inbjudit utrikesministrarna i Finland, Danmark, Estland, Lettland, Litauen och Polen till en gemensam middag med Ukrainas nya utrikesminister för att diskutera hur vi på olika sätt kan underlätta samarbetet mellan Ukraina och Europeiska Unionen.

I och med att Ukraina nu kommer med i världshandelsorganisationen WTO öppnas dörren för avtalet om s k fördjupad frihandel. Och till detta kommer den politiska relationen på övriga områden.

Sannolikt kommer Kosovo-frågan att komma upp även i den diskussionen. Ukraina tillhör de stater som ser med vissa farhågor på utvecklingen.

Annars blir det Kosovo som kommer att dominera morgondagens utrikesministermöte i Bryssel.

Då har vi tillgång till den deklaration som kommer att beslutas av Kosovos parlament i dag på eftermiddagen. Det är viktigt att ta del av vad som faktiskt sägs i den. Statsbyggande har många inslag.

Och då blir uppgiften att försöka att få en så brett förankrad europeisk plattform som möjligt.

Nu iväg till Bromma…

Viktigt på Cypern

Denna söndag handlar inte bara om Kosovo utan också om första omgången i det viktiga presidentvalet på den delade ön Cypern.

Med tre huvudkandidater till presidentposten är det sannolika att dagens val mest kommer att avgöra vilka två som kommer att gå vidare till den avgörande omgången nästa söndag.

Då står mycket på spel. Detta år kan bli året då det avgörs om det fortfarande finns en möjlighet att övervinna öns delning, eller om Cypern går mot en delning som kommer att bli bestående.

Frågan berör inte bara Cypern självt, utan har vittgående konsekvenser.

Dels för hela säkerheten och stabiliteten i östra Medelhavet men dels också för såväl Turkiets europeiska process och för möjligheten till ett djupare samarbete mellan EU och Nato i områden som Afghanistan och Kosovo.

Lite bakgrund inför Kosovo-beslut

Nu ser det då ut som om parlamentet i Kosovo i morgon eftermiddag kommer att komma med någon form av deklaration om självständighet.

Det närmare innehållet i denna vet vi ännu inte.

Rimligt är att den innehåller ett åtagande att anta den rätt långa serie av lagar som krävs för att det skall vara möjligt att tala om en statsbildning, liksom någon form av tidsram inom vilken detta kommer att ske.

Det måste t ex fattas beslut om sådana saker som författning och flagga. Utan sådana är ju en statsbildning knappast möjlig. Den flagga vi nu ser på bilderna från Kosovo är ju den albanska stats- och nationsflaggan.

Även om förberedelser skett kommer det att ta viss tid. I de planer som tidigare diskuterats har det talats om en övergångstid på 120 dagar från en deklaration eller överenskommelse till det att det skulle gå att tala om en statsbildning med anspråk på självständighet.

Än mer avgörande än planerna för dessa olika beslut är dock andra länders och det bredare internationella samfundets inställning.

Det vi nu har att ta ställning till är det första genuint nya försöket till statsbildning på den europeiska kontinenten på nästan ett århundrade. Och det är det första på utomordentligt länge som inte varit förankrat i något fredsavtal, internationellt bindande beslut eller annan överenskommelse.

Så var fallet såväl med samtliga nya statsbildningar efter de stora imperiernas fall efter det första världskrigets slut som i de olika fall som vi haft att förhålla oss till i samband med Sovjetunionens, Jugoslaviens och Tjeckoslovakiens uppdelning i sina i och för sig redan etablerade beståndsdelar.

Att detta innebär vissa utmaningar också från folkrättslig utgångspunkt säger sig självt. Och från svensk utgångspunkt kan inte folkrätten betraktas bara som ett rundningsmärke som skall springas förbi så snabbt som möjligt.

När deklarationen från Pristina finns på bordet kommer vi att diskutera situationen i kretsen av EU:s utrikesministrar i Bryssel på måndag.

Att det finns lite skilda perspektiv i den kretsen är knappast onaturligt. Jag strävar dock efter att då uppnå en så bred enighet som möjligt. Ett enat Europa är ett starkare Europa.

I Sverige måste vi värdera situationen också med utgångspunkt från de kriterier för erkännande av stater som av av tradition har.

Kosovo är ett unikt fall.

Sannolikt kommer det att talas om ”övervakad självständighet”, och i och med att resolutionen 1244 från FN:s säkerhetsråd fortfarande gäller kommer det knappast att vara möjligt att tala om ett fullständigt oberoende. Den internationella närvaron i landet kommer dessutom att vara utrustad med betydande maktbefogenheter.

Även detta måste det tas hänsyn till när vårt svenska mer formella ställningstagande utformas. Det kommer ju att handla om en självständighet med större begränsningar än vad som varit fallet i något annat jämförbart fall.

Och i enlighet med vår grundlags bestämmelse om hur beslut skall fattas i ”utrikes ärende av större vikt” skall regeringen också rådfråga utrikesnämnden i frågan. Så skedde f ö också när beslut togs i inledningen av det jugoslaviska upplösningsdramat.

På samma sätt kommer det att ske i andra länder. Olika uttalanden under de närmaste dagarna kommer säkert att indikera avsikt, men därefter följer olika formella förfarande mot bakgrund av såväl folkrätten som olika nationella procedurer och kriterier. De kommer att ta olika tid i olika länder.

Vi har därmed att på ett eller annat sätt att se fram mot en övergångsperiod som kommer att sträcka sig en bit fram i tiden.

Först därefter kommer det att gå att tala om att en ny status har inträtt för Kosovo.

Och därmed förändras i vissa avseenden de utmaningar vi står inför såväl i Kosovo som i den vidare regionen.

Till detta kommer det att finnas många anledningar att återkomma.

EU:s rättsstatsmission till Kosovo

Lördag förmiddag och jag hade tänkt att hinna med en del annat också, men telefonen går varm med olika ärenden relaterade allra främst till Kosovo.

EU har nu fattat det formella beslutet om sin rättsstatsmission till Kosovo – och det leder till frågor från bl a Ekot i Sverige och BBC World Service i London.

Successivt kommer ca 2.200 internationella poliser och tjänstemän att bemanna den med arbetsuppgifter inom polis, tull och rättsväsende. Strax under hundratalet kommer sannolikt att vara svenskar. Att få alla på plats kommer att ta tre-fyra månader.

Den legala grunden för denna mission ser vi fortfarande i resolutionen 1244 från FN:s säkerhetsråd.

Men frågor om hur den successivt kommer att ta över från dagens FN-mission UNMIK i landet är inte till alla delar lösta ännu. Och i detta ligger ett antal riktigt rejäla utmaningar för de närmaste månaderna.

Tom Lantos

Jag hade tänkt att redan för några dagar sedan skriva några rader om att den amerikanske kongressmannen Tom Lantos gick bort i veckan.

Den tragiska cancern måste ha gått snabbt. Jag kommer inte ihåg exakt när det var, men det var nog mot mitten av förra året jag träffade honom senast. Engagerad, intresserad och vital trots sin ålder. Då handlade vårt möte om Ryssland – han hade starka synpunkter på dess utveckling.

Första gången jag träffade honom var för ett betydande antal år sedan vid det då nyinvigda monumentet över Raoul Wallenberg i Budapest.

Jag var i staden i något sammanhang och åkte för att se monumentet. Och samtidigt kom Tom Lantos och några av hans kollegor dit.

Det blev en gripande stund när Tom berättade om hur han som ung judisk pojke tillhört dem som Wallenberg i krigsinfernots slutskede hade räddat ur klorna på nazisterna i deras försök att döda allt som återstod att döda av judar staden.

Han talade om den djupa tacksamhet han kände gentemot Wallenberg och till Sverige. Jag vet att han brukade tala om Wallenberg som den centrala gestalten i sitt liv.

Ur detta föddes ett engagemang för mänskliga rättigheter och mot förtryck och förföljelse som kom att prägla hans politiska gärning.

Och tills dess att han tvingades sluta i representanthuset p g a sjukdomen var han ordförande i dess internationella utskott.

Jag vet att vår ambassadör i USA var närvarande vid minneshögtiden i Rotundan i Capitolium i Washington i torsdags – och att Tom Lantos skulle ha noterat detta med största tillfredsställelse.