Inte riktigt…

Ibland går det inte riktigt som planerat. Tekniska fel kan ställa till oreda i de mest perfekta planer.

Så blev det i dag. I stället för att efter dagen i Litauen i kväll hamna i Tbilisi i Georgien inför morgondagens presidentinstallation har jag hamnat i Wien i Österrike.

Alls inget fel på Wien, men det var inte riktigt så det var planerat.

Nåväl, i morgon blir det att härifrån flyga till Tel Aviv i Israel för vidare transport upp till Jerusalem och ett möte i morgon kväll med Israels premiärminister Olmert.

Vilnius, Siauliai och Tbilisi

Vårt informella möte i Trakai – med bl a utrikesministrar från Litauen, Lettland och Polen och ledande företrädare också från Prag, Berlin, Paris, Rom och Washington – blev en mycket bra genomgång av frågor som ligger framför oss.

Efter lunch med president Adamkus styrde de flesta hemåt, men själv stannar jag och några andra till i morgon.

Litauen har upplevt sin beskärda del av den europeiska historien. KGB-muséet inne i Vilnius är väl värt att se, men på detta besök åkte vi ut till Paneriai där ca 100 000 människor – ca 70 000 av dem judar inte minst från ghettona i Vilnius – mördades av nazisterna under andra världskriget.

Att vädret var dystert bidrag ytterligare till stämningen på denna djupt tragiskt plats.

I morgon går står på programmet bl a att besöka det norska flygvapnets insats här i Litauen. Eftersom de baltiska länderna inte har något luftförsvar finns det en s k luftpolisoperation där olika Nato-staterna stationerar med några flygplan hjälper till med främst identifietingsuppgifter i det baltiska luftrummet.

Norska F16 finns således dessa månader på vad som på sin tid var en av Sovjetunionens största och viktigaste flygbaser. I närheten fanns också medeldistansrobotar riktade mot Norden och Västeuropa, och det var ett av robotförbanden i detta område som 1962 flyttades till Kuba och utlöste det kalla krigets kanske allra farligaste kris.Men nu är det freds- och luftpolis uppgifter som står i centrum.

Och när jag är i området kommer jag också att återvända och se på Korsets kulle i närheten. Jag var där i slutskedet av den sovjetiska epoken och såg denna manifestation av nationella och religiösa känslor som den sovjetiska makten – trots upprepade försök – aldrig lyckades få bort.

Från Siauliai beger jag mig sedan i morgon eftermiddag vidare till Tbilisi i Georgien för presidentinstallationen på söndag.

Till de som anmält ankomst dit hör inte bara presidenterna från Estland, Lettland och Litauen utan också Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov.

Det blir en intressant helg – såväl här i Litauen som i Georgien.

Olika trender i Öst

Morgon i vackra Trakai i ett mildvintergrått Litauen. Ett antal utrikesministrar och ett antal andra i informella samtal om det nya årets olika utmaningar inte minst i denna del av Europa.

Beklagliga nyheter från Ryssland där mångas möjligheter att lära sig engelska nu begränsas genom att myndigheterna med olika medel stänger ner British Councils verksamhet.

Och det blir ju inte bättre av att man explicit säger att det handlar om en åtgärd mot Storbritannien eftersom de har krävt att en rysk medborgare skall ställas inför rätta i London för mordet på Litvinenko.

Det finns vackra avtal och deklarationer mellan EU och Ryssland om att bygga ut inte minst de kulturella relationerna. Det vi nu ser kan knappast förenas med dessa avtal.

Samtidigt ser jag från Kiev att president och premiärminister där nu kräver nya steg i närmande till Nato inför organisationens toppmöte i Bukarest i början av april.

Olika trender och tendenser i olika delar av östra Europa.

Med Vilnius och Trakai som mål

I dag är det så slut på mina arbetsveckor i Stockholm och en mer intensiv period utanför landets gränser tar sin början.

I eftermiddag lyfter jag i riktning Vilnius i Litauen.

Där samlas i Trakai – vid den medeltida borgen – en bit utanför huvudstaden ett antal utrikesministrar och andra mer eller mindre renommerade utrikespolitiska tänkare för ett informellt tankeutbyte om olika kommande europeiska och atlantiska utmaningar.

Och de diskussionerna fortsätter i alla fall under delar av fredagen innan det blir dags för lunch och överläggningar också med Litauens president Valdas Adamkus.

Morgondagens kväll hoppas jag kunna tillbringa med en informell middag i Vilnius med  bl a Tjeckiska Republikens biträdande premiärminister Alexandr Vondra. Vi har en del att diskutera inte minst inför våra bägge ordförandeskap i Europeiska Unionen under 2009.

Men på lördagen kommer det att bära iväg i riktning Tbilisi för presidentinstallation på söndagen, och därifrån till Jerusalem för middag på söndagskvällen som inledning till några dagar i Israel.

Innan jag lyfter i riktning Vilnius är det dock åtskilligt som skall hinnas med.

Torsdag innebär alltid regeringssammanträde och allmän beredning. Jag tänkte informera lite om den inriktning av planeringen vad gäller olika statsbesök som vi diskuterade på Slottet i går, och som ju kräver regeringens medverkan i olika former.

Därefter har jag överläggningar med Lettlands nye utrikesminister Maris Riekstins som beginner sig i Stockholm såväl för detta som för ett seminarium om ”The Baltic Sea Region in Europe.”

Vi har åtskilligt att diskutera inte minst inför det planerade toppmötet mellan Östersjörådets stater i Riga i början av juni. Förra året hade vi ju utrikesministermöte i Malmö – men nu är det toppmöte i Riga som gäller.

Och sedan flyger vi gemensamt i riktning Litauen.

Tali-Ihantala

I kväll hörde jag till dem som – med Kungen som främsta företrädare – var på premiären i Stockholm av filmen Tali-Ihantala.

Dessvärre mindre känt i Sverige var den finska avvärjningssegern vid Talia-Ihatala i juni och juli 1944 det största slag som någonsin utkämpats på nordisk mark och därtill av alldeles avgörande betydelse för det senaste halvseklets finska och nordiska historia.

Stalin kastade division efter division mot de allt hårdare tränga och successivt retirerande finska linjerna på Karelska näset i syfte att bryta igenom, marschera mot Helsingfors och ockupera Finland.

Hade han lyckats hade kalla krigets järnridå kommit att gå längs Torneå älv, genom Bottenviken och Bottenhavet och just utanför Stockholms skärgård. Den moderna nordiska historien hade varit fundamentalt annorlunda.

Men vid avvärjningsstriderna – med kulmen runt Tali-Ihantala – kunde ca 50 000 finländare – men också svenska och estniska frivilliga – hålla stånd mot Stalins framvällande divisioner och ca 150 000 soldater.

Och i längden kunde Stalin inte binda så många divisioner vid denna front – kapplöpningen till Berlin hade börjat – och Finlands självständighet kunde räddas, om än till priset av en fred med smärtsamma inslag.

Filmen är ingen dramatisering i ordets egentliga bemärkelse, utan försöker att skildra vad som verkligen hände, och det ner till de minsta av detaljer. Det blir med nödvändighet en föga romantiserad skildring av krigets verklighet, men kommer därmed också det historiska skeendet så nära som det sannolikt är möjligt.

Att filmen successivt kommer att ses av huvuddelen av Finland finns det nog ingen anledning att tvivla på.

Men den förtjänar också en mycket betydande publik i Sverige.

Framtiden i Afghanistan

Efter en interpellationsdebatt i riksdagen nu på eftermiddagen svarade jag på en del frågor från media om Afghanistan.

Det är naturligt att ett attentat som det i går i Kabul leder till nya diskussioner om utsikterna för de internationella insatserna i Afghanistan. Det är ju svårt att undvika intrycket av att säkerhetssituationen i den afghanska huvudstaden har försämrats.

I den nordiska och vidare internationella kretsen pågår nu en diskussion om inriktning på de samlade internationella insatserna i Afghanistan.

Att vissa militära förstärkningar kan vara aktuella i vissa områden är uppenbart, men allra främst tror jag att det handlar om att förstärka de politiska och ekonomiska insatserna.

De samlade freds- och statsbyggnadsinsatserna i landet måste koordineras och samordnas på ett bättre sätt t ex genom en starkare FN-representant på plats. Planerna på en sådan är också långt framskridna.

Avgörande tror jag dessutom det är att få bukt med den starka ökning av opium-produktionen som vi såg inte minst förra året. FN uppskattar att dess värde motsvarar mer än hälften av den samlade afghanska ekonomin, och det säger sig självt att en sådan situation korrumperar och förvrider stora delar av samhället i övrigt.

Kring dessa frågor har vi sedan en tid tillbaka en intensiv dialog mellan Oslo, Helsingfors, Köpenhamn och Stockholm, och ett mer samlat politiskt koncept för operationen i Afghanistan står dessutom på dagordningen för Nato:s toppmöte i Bukarest de första dagarna i april. Det är också till den diskussionen vi vill lämna bidrag.

Bilden av Afghanistan i dag är blandad – det finns betydande framsteg, men det finns också växande utmaningar.

Det säger sig självt att det internationella engagemanget måste vara långvarigt om det skall ha någon förutsättning för att vara framgångsrikt.

Och det säger sig självt att också länder som Sverige, Norge, Finland och Danmark har ett starkt intresse av detta – och därmed också ett starkt skäl att lämna de bidrag vi kan till de internationella ansträngningarna.

Men till detta kommer det att finnas många anledningar att återkomma.

Allvarligt – men vi får inte kapitulera!

En slutsats är alldeles tydlig efter attentatet mot hotell Serena i Kabul i går: vi får inte kapitulera för dem som har våld, terror och mord som sin politiska metod.

Det är djupt tragiskt att bland de sju som förlorade livet i attentatet fanns också en norsk journalist. En norsk UD-anställd är dessutom skadad efter beskjutningen.

Just nu diskuteras huruvida attentatet var riktat mot utrikesminister Störe och hans delegation eller inte.

Jag har självfallet ingenting i sak att tillföra nu tillföra den diskussionen, men utgår från att en så noggrann utvärdering som möjligt kommer att ske. Ingenting får uteslutas.

Klart är att attentatet riktade sig mot den internationella närvaron i Kabul. Det är illa nog.

Morgonen efter detta allvarliga attentat mot en nordisk utrikesminister kan jag inte låta bli att notera att Dagens Nyheters förstasida toppar med nyheten ”Ändrade attityder gör ungas sexliv riskfyllt”, medan Svenska Dagbladet konkurrerar med den världsförändrande huvudnyheten ”Privat vårdgivare gav lägenhet till (m)-politiker”.

Blott Sverige svenska media har.

Paris Talk

För den som möjligen är intresserad av hur svensk utrikespolitik presenteras för omvärlden finns nu möjlighet att se och lyssna på intervjun i ”Paris Talk” i TV-kanalen France24 förra veckan.

Cyberförsvar

Jag såg att socialdemokraterna i dag föreslagit att Sverige skall ha ett statsråd ansvarigt för informationssäkerhet och en myndighet med huvudansvaret för dessa frågor.

Det tycker jag också.

Under många långa år före hösten 2006 lyckades man inte slita tvisten om vilket statsråd och vilken myndighet som skall ha detta ansvar. Och inte heller i förslaget i dag finns några konkreta förslag på dessa punkter.

Att slita de tvisterna kan nog bli svårt. Det borde gjorts långt tidigare.

Men det är ingen ursäkt för att inte göra det nu.

Dag med dramatik

En dag med bra samtal – om än starkt förmörkad av nyheten om den kraftiga attacken mot hotellet i Kabul.

Nordiskt håller vi just nu på att diskutera hur vår gemensamma politik för Afghanistan skall utformas – och de bidrag vi kan ge till den bredare internationella debatten – och Jonas Gahr Störe var där också för att skaffa sig bättre underlag för den diskussionen.

Norges insats där är ju en bra bit större än Sveriges – och Danmarks insats sker i ett väsentligt mycket mer utsatt område.

Nu kommer attentatet att ge ny relief till den diskussionen nästa gång vi träffas.

Innan detta hann jag under en och en halv timme briefa EU-ambassadörerna om vår syn på en lång rad av det nya årets olika utmaningar. Fredsoperationerna var självfallet en del av den diskussionen.

Mitt i de dramatiska nyheterna från Kabul hade jag så samtal med Louise Arbour både om situationen i olika länder och om hur vi vill lägga upp diskussionen i samband med hågkomsten av att det är 60 år sedan FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna undertecknades.

På sina håll i utvecklingsländer ser man med tilltagande skepsis på denna diskussionen. Zimbabwe är bara ett extremt uttryck för en attityd som också finns på andra håll.

Då är det viktigt att vi klart och tydligt visar att respekten för de mänskliga rättigheterna är fundamental för ett samhälles utveckling.

Övergrepp mot enskilda individer är i grunden övergrepp mot ett samhälles möjligheter.

Att mörda och döda oskyldiga människor – som i dag i Kabul – är självfallet det yttersta av övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.

Vi får aldrig ge efter för dem som har terror och mord som sin politiska metod.

Allvarligt attentat i Kabul

Att läget i Afghanistan är högst labilt visades på ett dramatiskt sätt alldeles nyss genom ett bombattentat mot det hotell i Kabul där bl a Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe och hans delegation befann sig.

I skrivande stund är det inte klart hur många som skadats eller eventuellt dödats.

Utrikesminister Störe själv befinner sig i säkerhet – vi har just varit i kontakt.

Den information vi har tyder också på att svenskar som bor på hotellet befinner sig i säkerhet.

Jag känner stark avsky för dessa attacker som ytterst drabbar oskyldiga människor och som försvårar de internationella ansträngningarna att hjälpa till och bygga ett bättre Afghanistan.

Ny vecka

Så inleds då ytterligare en arbetsvecka – och fortfarande dominerad av arbete hemma i Stockholm.

I dag möter jag Louise Arbour om mänskliga rättigheter, men har bl a också sedvanligt möte med ambassadörerna från EU-länderna för att briefa om och diskutera aktuella frågeställningar inför våren.

Avgörandena på Balkan blir viktiga. På onsdag diskuteras frågan om Kosovo åter i FN:s säkerhetsråd, och på söndag är det första omgången i det viktiga presidentvalet i Serbien.

Men också utvecklingen i Europas östra delar. Därför kommer jag mot slutet av veckan att åka till Vilnius i Litauen för ett informellt möte kring de frågorna.

Och alldeles självklart utvecklingen i Mellersta Östern. Om en vecka kommer jag att befinna mig i Israel för olika diskussioner om detta viktiga ämne.

Men innan dess skall mycket här hemma hinnas med.

Louise Arbour på besök

I dag och i morgon får Stockholm besök av FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter Louise Arbour.

Jag träffar henne på eftermiddagen, och sedan träffar hon bl a Gunilla Carlsson och deltar i ett seminarium i morgon.

I år är det 60 år sedan FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna antogs, och det kan vara ett ytterligare skäl till att uppmärksamma betydelsen av dessa frågor.

Louise Arbour och jag träffades senast när jag var nere i Genevè i samband med FN:s kommission för mänskliga rättigheter förra året, och hade då ett trevligt samtal i det rum som en gång var mitt tjänsterum i stora Palais des Nations, men innan dess har vi haft anledning att arbeta tillsammans med bl a Balkan-frågor.

Nu kommer vi att ha åtskilligt att diskutera när det gäller situationen för mänskliga rättigheter runt om i världen.

Vilnius 13 januari

Denna vackra söndag kan det finnas skäl att påminna om den 13 januari 1991 och det som då utspelades i Vilnius.

Förra året denna dag var jag i Vilnius och deltog i de stämningsfyllda minnesceremonierna över de som då dödades när de sovjetiska stridsvagnarna försökte kväsa Litauens, Lettlands och Estlands frigörelse.

Nu dröjer det till slutet av nästa vecka innan jag kommer att vara tillbaks i den litauska huvudstaden för diskussioner.

Vacker söndag

En solig och vacker söndag i Stockholm. Förhoppningsvis blir det tid med en längre promenad.

Men det är samtidigt mycket att göra med olika ärenden som behöver förberedas inför de kommande veckorna.

Jag hade ett längre samtal med min norske kollega Jonas Gahr Störe i går inför bl a hans resa till Pakistan och Afghanistan med början i dag. Vi diskuterade bl a arbetet med ett närmare nordiskt samarbete i olika fredsoperationer.

I går hade jag också anledning att notera att Kroatien nu fått sin nygamla regering under Ivo Sanader bekräftad av parlamentet. Vi måste snabbt etablera kontakt för att diskutera inte minst tidtabellen för de reformer som krävs för förhandlingarna om EU-medlemskap.

Det är för tidigt att utvärdera president Bush besök i Mellersta Östern , men de signaler han sänt om fortsatt personligt engagemang i fredsprocessen måste självfallet ses som positiva. Det är viktigt att det finns ett visst momentum i den process som etablerades i Annapolis.

Fokus ligger just nu snarare nere i Gulf-området, med president Bush i Abu Dhabi i dag, president Sarkozy på väg till samma destination om något dygn och IAEA:s generaldirektör El Baradei på besök i Teheran.

Att hantera den iranska frågan kommer att fortsatt vara en betydande utmaning. Men framsteg i Annapolis-processen skulle utan tvekan bidraga till att marginalisera Teherans möjligheter att utöka sitt inflytande i regionen.

Att energifrågorna är viktiga här är uppenbart, men även här kommer kärnkraften allt mer i fokus. Vi kan förvänta oss att president Sarkozy kommer att sluta nya avtal om detta. Behovet av energi bortom olja och gas är mycket tydligt också i denna del av världen – och till detta kommer självfallet klimatfrågan.

Att vi är på väg mot ett nytt fokus på kärnkraft visade ju också veckans tillkännagivande i Storbritannien.

Lite längre bort finns denna dag anledning att notera den indiske premiärminister Manmohan Singhs fortsatta besök i Kina. Relationen mellan världens två miljardländer förbättras steg för steg.

Att KMT-partiet tog hem en överväldigande seger i parlamentsvalet i Taiwan är inte utan betydelse. Kanske kan det bidraga till att minska spänningarna mellan Beijing och Taipei och bereda vägen för bättre förbindelser framöver.

Och i det mer näraliggande området noterar jag att Rysslands förste vice premiärminister Dimitrij Medvedev – dessutom utpekad som ny president – turnerat i såväl Kaliningrad som Murmansk för att studera utvecklingen där.

Det är regioner avRyssland som vi har ett starkt intresse av att bygga ut samarbetet med.

Så söndagen saknar förvisso inte frågor av intresse.

Klart för Tchad

I dag blev det så äntligen klart att den planerade EU-styrkan som stöd för FN i östra Tchad och delar av Centralafrikanska republiken nu fått tillräcklig styrka för att göra insatsen möjlig.

Det var bidrag från Italien och ytterligare bidrag från Polen och Frankrike som gjorde detta möjligt.

Att det tagit sin tid att få ihop denna styrka är beklagligt. Under tiden har risken för att situationen i området förvärras ytterligare ökat på ett påtagligt sätt. Behovet av insatsen framstår i dag snarast som än större.

Men vi kan i alla fall säga att vi var tidiga med att annonsera det svenska bidraget.

Nu hoppas jag att det skall vara möjligt att ge det formella klartecknet för operationen när EU:s utrikesministrar träffas i Bryssel 28 januari.

Hög tid, kan man säga.

Palestina och Balkan

Arbetsdagarna i Stockholm har fortsatt i dag. Enligt nuvarande plan är det faktiskt inte förrän om en vecka jag avser att bege mig utanför fäderneslandets gränser…

President Bush besökte i dag både Ramallah och Bethlehem på ockuperat område på Västbanken. Men jag hade fel när jag tidigare påstod att ingen amerikansk president någonsin tidigare hade varit på ockuperat område – Clinton gjorde ett kort besök.

Med viss tillfredsställelse konstaterade jag att vädret gjorde att Bush fick åka bil i stället för helikopter mellan Jerusalem och Ramallah.

Även om hans kortege med 45 bilar inte stoppades i några av de spärrar som även besökande ministrar har att passera på den speciella väg som gäller för sådana var det ofrånkomligt att han på den resan därmed kom i närkontakt med separationsmuren och det omfattande systemet av spärrar och kontrollpunkter.

Och av hans kommentarer att döma hade han också uppmärksammat dem. Ockupationspolitikens verklighet föder en desperation ur vilken hot mot den framtida stabiliteten riskerar att komma.

I min kvällsläsning snubblade jag annars över en krönika av den f d amerikanske ambassadören i såväl Kroatien som Serbien Bill Montgomery som regelbunden publiceras i några av de större tidningarna i hela den regionen.

Det finns sådant som sällan sägs, och Montgomery har i sin krönika åtskilligt att säga om det sätt på vilket den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag har skötts under senare år.  Läsvärt är det so oder so.

Vanlig torsdag igen

Så återsamlades delar av regeringen efter helgerna till det första sammanträdet och den första beredningen.

Och vi kunde bara konstatera beskedet angående det norsk-svenska bidraget till UNAMID-styrkan i Darfur. Att vi fortsätter med stora humanitära bidrag och andra personella bidrag till hjälpinsatserna och fredsansträngningarna framstår nu som om möjligt än viktigare.

Annars var det åtskilliga som hade synpunkter på min kavaj på Grammis-galan i går kväll. Avundsjuka, skulle jag gissa…

På eftermiddagen skall jag nu träffa landshövdingar för att med dem diskutera vår utrikespolitik, och därefter ger jag en längre intervju i den internationella franska TV-kanalen France24.

Alldeles säkert blir det mycket om förväntningar på den europeiska utveckligen under detta år.

Beklagligt UNAMID-besked

Mitt i upptakten till gårdagskvällens Grammisgala blev det nödvändigt för Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe och mig att sända ut ett gemensamt pressmeddelande om  att våra länder nu inte ser någon annan möjlighet än att dra tillbaka vårt gemensamma erbjudande till FN om ett ingenjörsförband till UNAMID-styrkan till Darfur.

Och bakgrunden är självfallet att FN inte kunnat få den sudanesiska regeringen att acceptera ett antal styrkor från icke-afrikanska länder till UNAMID.

Dragkampen i frågan har pågått ett bra tag och det sudanesiska motståndet ingen direkt nyhet. Men när Jonas och jag i olika omgångar talade med FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon ville han att vårt erbjudande skulle ligga kvar in i det nya året så att han kunde göra ytterligare ansträngningar.

Och det gjorde vi självklart.

Men nu har det kommit en punkt då det inte längre är meningsfullt, eftersom de besked vi fått från FN i New York är att det inte finns några utsikter att de kommer att använda vårt förband.

Tanken var ursprungligen att detta besked skulle ha kommit i dag, men när vårt beslut i alla fall nådde offentligheten i Norge fanns det ingen anledning att inte bekräfta genom att låta det förberedda gemensamma uttalandet gå ut.

Självfallet hoppas vi att UNAMID trots detta skall kunna leva upp till det mandat styrkan getts av säkerhetsrådet.

Dock inger den samlade politiska och humanitära situationen i och kring Darfur just nu föga optimism.

Viktig Bush-resa

Denna morgons största amerikanska nyhet är trots allt inte primärvalet i New Hampshire, utan att president Bush om några timmar landar på Ben Gurion-flygplatsen utanför Tel Aviv som inledning på ett mer än veckolångt besök i Mellersta Östern.

Det – med alla rimliga mått mätt – är ett utomordentligt viktigt besök.

Det är faktiskt första gången Bush som president besöker Israel, och när han i morgon beger sig till Ramallah för att träffa palestiniernas president Abbas och premiärminister Fayyad är det första gången någonsin en amerikansk president sätter sin fot på Västbanken.

Där kommer han att landa i Muqata’a i Ramalla.

Sitt utsprung har detta komplex i de fortliknande byggnader den brittiska administtrationen byggde i Palestina under mellankrigstiden, men berömt blev det när israelerna successivt sköt sönder dess olika delar medan Yassir Arafat blev allt mer och mer belägrad.

Men nu är Muqata’a renoverat och funktionellt igen. Möjligen kommer dock Bushs presidenthelikopter att landa i påtaglig närhet av den gamle ledarens grav.

Besöket – som sedan fortsätter till Kuwait, Bahrain, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien och Egypten – skall förhoppningsvis ses som ett konkret utttyck för ett nytt engagemang för en genuin fredsprocess.

Men för att en sådan skall vara möjlig krävs inte minst att USA har viljan och förmågan att uppträda som genuint opartisk makt.

Och enligt min mening är det fullt möjligt att vara genuin vän till såväl israeler som palestinier – den nödvändiga historiska komprissen borde ligga inom räckhåll.

USA har en utomordentligt viktig roll i att hjälpa till att också göra den till verklighet.