I kväll hörde jag till dem som – med Kungen som främsta företrädare – var på premiären i Stockholm av filmen Tali-Ihantala.
Dessvärre mindre känt i Sverige var den finska avvärjningssegern vid Talia-Ihatala i juni och juli 1944 det största slag som någonsin utkämpats på nordisk mark och därtill av alldeles avgörande betydelse för det senaste halvseklets finska och nordiska historia.
Stalin kastade division efter division mot de allt hårdare tränga och successivt retirerande finska linjerna på Karelska näset i syfte att bryta igenom, marschera mot Helsingfors och ockupera Finland.
Hade han lyckats hade kalla krigets järnridå kommit att gå längs Torneå älv, genom Bottenviken och Bottenhavet och just utanför Stockholms skärgård. Den moderna nordiska historien hade varit fundamentalt annorlunda.
Men vid avvärjningsstriderna – med kulmen runt Tali-Ihantala – kunde ca 50 000 finländare – men också svenska och estniska frivilliga – hålla stånd mot Stalins framvällande divisioner och ca 150 000 soldater.
Och i längden kunde Stalin inte binda så många divisioner vid denna front – kapplöpningen till Berlin hade börjat – och Finlands självständighet kunde räddas, om än till priset av en fred med smärtsamma inslag.
Filmen är ingen dramatisering i ordets egentliga bemärkelse, utan försöker att skildra vad som verkligen hände, och det ner till de minsta av detaljer. Det blir med nödvändighet en föga romantiserad skildring av krigets verklighet, men kommer därmed också det historiska skeendet så nära som det sannolikt är möjligt.
Att filmen successivt kommer att ses av huvuddelen av Finland finns det nog ingen anledning att tvivla på.
Men den förtjänar också en mycket betydande publik i Sverige.
januari 16, 2008 kl 10:06 e m
GooodKvällst Carl Bildt – och alla andra med för den delen,
Dina uttryckta meningar: “Att filmen successivt kommer att ses av huvuddelen av Finland finns det nog ingen anledning att tvivla på. Men den förtjänar också en mycket betydande publik i Sverige.” – slut citat.
Det vill jag nog gärna hålla med Dig om – även om jag inte har sett filmen. Särskilt då för dom inte så få som ständigt och jämt tjatar om att KRIG är en bra lösning på konflikter.
GooodNatt… :-) /vännen Josef
januari 16, 2008 kl 11:09 e m
Eller kanske hellre, vännen Josef, av dem som tyckter att man skulle nöjt sig med Chamberlains papper när han kom tillbaka från München – “Which bears upon it, Herr Hitlers signature, as well as mine!”
Dann wollten wir jetzt nun allemal Deutsch sprechen!
januari 17, 2008 kl 6:17 f m
Bo
Jag hör till dem som tror att Chamberlaine offrade sin prestige och heder, för att få tid att rusta. Vi måste naturligtvis rusta och samöva, tillsammans med Norge, Finland, Estland, Lettland, Litauen, samtidigt som vi konstruerar ett europeiskt försvar.
januari 17, 2008 kl 7:06 f m
Carl Bildt!
Vad säger att historien inte upprepas -
eller tror även utrikesministern att
historien tagit slut.
Vad gäller dagens finska krigsmakt så har
man inga illusioner om att kunna stå emot
ett isolerat militärt angrepp mot landet med
insats av större delen av ryska krigsmakten.
Det har vi i Sverige inte heller kunnat sedan
Karl den XII:s dagar.
Eftersom ett islorat ryskt angrepp mot Sverige
eller Finland efter 1945 aldrig varit aktuellt och
är mycket osannolikt även i dag och imorgon
(VARFÖR skulle “ryssen” göra det?) inriktar
Finland sig på att organisera ett trovärdigt
integritetsförsvar som verkar avskräckande
på Stormakten och har förmåga att möte de
styrkor Stormakten kan avdela till en sekundär
“Karelskij Front” vid en konflikt mellan USA/NATO
och Ryssland – som kan vara över oss inom veckor
OM utvecklingen på Balkan helt spårar ur.
Ryska flottorna har samlats i en gemensam eskader
med hangarfartyg och robotkryssare ost Malta -
är det en ren tillfällighet?
Här i vad Bo Pellnäs kallar “Dårarnas Paradis” avskaffas
nu de sista patetiska resterna av vad som var Sveriges
Krigsmakt. Hur klokt det var får en framtida riksrätt avgöra…..
Notera utrikesministerns skrivning:
“Och i längden kunde Stalin inte binda så många divisioner vid denna front – ”
Gäller detta inte även Putin om Ryssland av USAs aggresiva politik i Europa
tvingas in i en stormaktskonflikt.
januari 17, 2008 kl 9:34 f m
Ingen kan väl ändå på allvar mena att krig är en BRA lösning på konflikter. Det må vara så att det historiskt sett har varit nödvändigt ibland men för framtiden och barnbarnen…..tänk om vi kunde lägga ner lika mycket resurser på hur en framtida fredldig värld ska skapas som vi lägger på vapen. Det måste vara möjligt att få stopp på krig bland civiliserade människor. Det bor en Lysistrate inom mig!
januari 17, 2008 kl 10:01 f m
Bildt,
Där stred min morfar! Han blev träffad av en granat och dog av sviterna tio år efter krigets slut, år 1955. Det är ett mörkt kapitel i familjens historia som det inte diskuteras särskilt mycket om. Med tanke på att det har hänt är det svårt att föreställa sig vad för konsekvenser det fick hos de människor som stod närmast och fick ta besked efter besked om förluster.
På sätt och vis är det skönt att bilden av vanliga människor är framträdande i filmen. Det är ju oss det handlar om.
Även om Sverige gömde/gömmer sig bakom Finland i relationen till Ryssland så har ju Finland fått mycket trygghet tillbaka av Sverige. Det är ju också oersättligt, vilket säkerligen många finländare i Sverige är tacksamma över – men som i likhet med förre utrikesminister Erkki Tuomiojas ord, att de inte riktigt förstår historiens betydelse för idag.
I likhet med att den svenska utrikesminister C Günthers roll blivit omdiskuterad så bör det påminnas om att C G Mannerheims roll fortfarande är oklar utifrån ett historiskt nutidsperspektiv. Just hans folkliga roll och militära roll i en mundering är speciell, eftersom de flesta finländare har en åsikt om honom.
På så vis är han också en hjälte för både vita och röda finländare. Det mest förvånande är att de röda finländarna stred för Mannerheims sak, och var också de mest lojala – men ifrågasättande. De vita var djupt antipatiska mot Mannerheim efter kriget, och gjorde honom till en privat syndabock. För sammanhållningens skull valde de att ställa sig på hans sida. Utåt sett är de de minst kritiska.
Så får vi ju inte glömma bort att svenska adeln har (haft) starka intressen i Karelen i likhet med frivilliga stridande soldater från Sverige. Det är också en mötesplats för vita och röda finländare. De “röda” har ingen rysskräck, utan avskyr den ryska administrationen som pesten likt vilken annan västerlänning. De “vita” från trakterna runt Helsingfors avskyr däremot ryssen från topp till tå. Deras hållning är mer “svensk”.
januari 17, 2008 kl 2:35 e m
Ungefär som att finlands sak är vår, ja, så var det ju också.
januari 17, 2008 kl 9:33 e m
Å intressant den måste jag se :)
Finlands historia är faktiskt mkt intressant, jag funderade på hur de var med de här “spöksändarna” som sände propaganda på Svenska men utanför landets gränser, under kriget. Snuvige Sixten och Röda Maja tror jag att dom hette, har också hört att dom i radio påstod att det var Finlands fel att Stalin anföll Finland. Jag hittar faktiskt inget skrivet om det men jag vet att jag hört en dokumentär om det på radio. Nu ska jag ärligt säga att jag har inte “hängt” på biblioteket och läst … men jag trodde nog att jag skulle hitta ngt på nätet eller i min egen bokhylla men nej….
Jag googla det men hittade faktiskt inget alls ???
Ngn som vet hur det faktiskt var? Visst fanns dom här figurerna på riktigt Sixten och Maja menar jag…
januari 19, 2008 kl 9:45 e m
Fast Bildt glömmer att påpeka att även tyska förband var delaktiga i att hindra den ryska framryckningen i Finland, en framryckning som bl a annat understöddes av Churchills England vilket i samråd med Stalin förklarat Finland krig.
augusti 24, 2008 kl 5:54 e m
[...] Apropå kämpainsatser såg jag igår en glödande sådan på film. Det var finnarna, 50 000, som vann mot ryssarna, 150 000, i det avgörande slaget vid Tali-Ihantala. [...]