Balkandiplomati

Det kräver ingen större fantasi för att inse att Balkan-frågorna kommer att stå högt upp på den europeiska agendan under början av det nya året.

Vår ambition från svensk sida är först och främst att åstadkomma en enad europeisk position. Det är integrationssträvandena i Europa som på sikt kan besegra desintegrationssträvandena på bl a Balkan.

Splittras vi – då devalverar vi våra egna möjligheter.

Men detta kommer att kräva en aktiv diplomati under de allra närmaste månaderna.

Framsteg på Bali

En synnerligen lugn lördag i Stockholm. Julhandeln fyller upp butikerna.

Från FN:s klimatkonferens på Bali rapporteras att man nu nått en överenskommelse om en färdplan för de kommande två årens viktiga klimatförhandlingar.

Andreas Carlgren – som ju ledde den svenska förhandlingsdelegationen – är påtagligt nöjd med att detta viktiga steg nu har tagits.

Energi- och klimatfrågorna blir en allt viktigare del av den internationella politiken.

Mellanmöte

Hemma igen efter dagens EU-toppmöte i Bryssel. I allt väsentligt gick det som väntat.

Något mer epokgörande möte var det näppeligen. Ett mellanmöte. Men en del sattes dock i sjön.

Den omtalade s k reflektionsgruppen om Europas framtid. Processen med uppdatering av den europeiska säkerhetsstrategin. Och en process för att hantera frågan om Kosovo.

Och i allt väsentligt blev det ett möte präglat av harmoni.

Måndagens utvidgningsdiskussion inte minst mellan Sverige och Frankrike ledde ju fram till ett modus vivendi. Viktigt var att vi nu fick med en hänvisning till slutsatserna då i dagens toppmötestext. Sådant har sin betydelse.

Och i allt väsentligt hade ju också texten om Kosovo klarerats under måndagen.

Nu blev det i alla fall en diskussion på en längre lunch med stats- och utrikesministrarna, och på några punkter finjusterades texten till det bättre. Vi tar steg efter steg mot ett mer enigt och tydligt agerande.

I marginalen förda vi sedan en hel del diskussioner om vad som måste göras i januari och februari. Förväntningarna på Sverige är rätt betydande i dessa frågor.

Men nu blir det helg. Riktig helg. Hemma i Stockholm.

Rätt skönt.

Inför EU-toppmötet i Bryssel

Sitter på Arlanda och väntar på att planet till Bryssel skall vara klart. Tydligen kom maskinen in lite sent från London.

Undertecknandet av reformfördraget i Lissabon gick tydligen bra.

Fredrik och Cecilia höll hårt i pennorna. Gordon Browns märkliga sätt att dyka upp några timmar senare blir väl det som dominerar kommentarerna.

Morgondagens toppmöte ser kanske inte ut att bli ett av de mer epokgörande i den europeiska nutidshistorien.

Stats- och utrikesministrarna skall äta gemensam lunch för att diskutera Kosovo. Att vi från svensk sida kommer att tala om vikten av enighet i EU-kretsen är rätt självklart. I sak lades dock den gemensamma linjen fast vid utrikesministermöte i måndags.

I det utkast till toppmötesslutsatser som nu diskuteras finns två viktiga saker som vi har arbetat för och som syftar framåt.

Den första är att det skall tas fram ett förslag till en Östersjöstrategi som skall ligga klart mot slutet av våren 2009. Beslut kommer sedan att fattas under det svenska ordförandeskapet.

Att detta bygger på ett svenskt förslag torde inte vara så svårt att inse.

Den andra är att ett mer formellt arbete nu inleds med att uppdatera den europeiska säkerhetsstrategin med inriktning på beslut vid toppmötet om ett år. Detta är den ”ESS 2.0″ som jag skrivit om tidigare och som vi ju hade en stor konferens i Stockholm om.

Åter handlar det om ett svenskt initiativ – sedermera adopterat inte minst av Frankrike.

Vad blir det i övrigt?

Ja, alldeles säkert en del diskussioner om vem som skall vara ordförande i den s k reflektionsgruppen. Olika förslag cirkulerar. Att vi inte skulle ha någonting emot en kvinna och gärna någon från ett nytt medlemsland är rätt naturligt.

Sannolikt har statsministrarna redan hunnit att talas vid en del om detta under sin dag i Lissabon, men om detta är jag ännu lyckligt ovetande.

Beslut blir det so oder so under morgondagen.

Ungefär så ser dagordningen för morgondagen ut.

Knappast revolutionerande – men varje möte kan ju inte vara det.

Mest Stockholm

I dag kommer Fredrik Reinfeldt och Cecilia Malmström att för Sverige underteckna det nya europeiska reformfördraget vid en ceremoni i Lissabon.

I strikt formell mening är det stats- och utrikesministrarna som skall stå för undertecknandet.

Men för mig var det naturligt att lämna över min del av detta till Cecilia eftersom det är hon som Europaminister som haft det omedelbara ansvaret för förhandlingarna om det nya fördraget. Jag har dock undertecknat en ståtlig fullmakt.

Och därmed är det näppeligen nödvändigt för mig att vara nere i Portugal i dag. Resor har jag inget direkt underskott på.

Det blir i stället arbete i Stockholm under dagen.

Men i kväll åks det i alla fall vidare till Bryssel för middag och för mötet med EU:s stats- och regeringschefer där i morgon.

Mycket tidig morgon

Utomordentligt tidigt på morgonen iväg från Oslo. Vintermörker över den norska huvudstaden.

Det gäller att hinna till Rosenbad och regeringssammanträdet i Stockholm klockan nio prick. Och det bör gå med viss marginal.

Fredrik och Cecilia startade lika tidigt från Stockholm för att via Köpenhamn ta sig till Lissabon för att underteckna det nya reformfördraget.

Att reflektera över

Vid dagens möte med EU-nämnden i riksdagen var socialdemokraternas huvudsynpunkt att det måste finnas en svensk i den s k reflektionsgrupp om Europas framtid som det med all sannolikhet kommer att nås enighet om på toppmötet i Bryssel på fredag.

Och för att understryka kravet förde man fram konkreta förslag på namn:

Ingvar Carlsson, Lena Hjelm-Wallén och Allan Larsson.

Kompetenta och respekterade personer i samtliga tre fall.

Men det intressantaste med denna socialdemokratiska lista var inte vilka socialdemokratiska namn man förde fram – utan vilket socialdemokratiskt namn man inte förde fram.

Måhända något att reflektera över.

Från EU-nämnd till Oslo

Så är detta års mer officiella svenska Nobel-festligheter avslutade. I går kväll var det sedvanlig middag på Slottet med också företrädare för den svenska utbildnings- och forskningsvärlden.

Dock fortsätter firandet i viss mån genom att fredspristagaren Al Gore just nu är i Stockholm efter sina dagar i Oslo i samband med priset där.

Fredrik Reinfeldt bjuder på frukost i Sagerska Palatset och sedan blir det anförande i riksdagen innan han flyger vidare i riktning Bali och den stora klimatkonferensen där.

För min del handlar morgondagen bl a om att tillsammans med Fredrik informera riksdagens EU-nämnd om förberedelserna för torsdagens och fredagens möte med EU:s stats- och regeringschefer i Lissabon och Bryssel.

Det är utrikesfrågorna som fallit på min lott.

Så värst mycket dramatik i dessa tror jag inte det blir efter avgörandena i Bryssel i måndags. Det planeras en gemensam lunch med stats- och utrikesministrarna på fredag med bl a Kosovo på dagsordningen, men de rätt allmänt hållna slutsatserna är redan förhandlade.

De verkliga avgörandena ligger en bit in på det nya året.

Efter EU-nämnden försvinner jag till Oslo för att under resten av dagen diskutera europeiska energifrågor med olika experter i ämnet.

Mycket kommer säkert att handla om Ryssland.

Kommer de att klara att möta de europeiska gasbehoven mot bakgrund av att investeringarna i sektorn inte varit vad de borde ha varit? Hur ser den europeiska försörjningssäkerheten med olja och gas ut under kommande år?

Frågorna som dessa har blivit allt mer centrala i den samlade europeiska politiken, och det är viktigt att ha fakta att stå på. Bedömningar av Rysslands framtid utfaller också påtagligt olika beroende av utvecklingen på dessa områden.

Och så blir det möjlighet till samtal med min kollega Jonas Gahr Störe i en rad olika frågor. Samarbetet med Norge inom också utrikespolitiken har ju blivit allt tätare.

Inte minst kommer vi att tala om Mellersta Östern.

I dag sammanträder den formella styrgruppen för fredsförhandlingarna för första gången. Och på måndag samlas vi alla i Paris för det internationella mötet om palestinskt statsbyggande.

Vi får se hur världen ser ut från Holmenkollens perspektiv.

Debatten om Turkiet

Vid gårdagens ministermöte i Bryssel kom det till den sedvanliga diskussionen om utvidgningspolitiken.

Tuffa förhandlingar före ministermötet hade lett fram till en text som var OK men som kunde ha varit bättre.

På mötet i går manade det portugisiska ordförandeskapet alla att sitta still i båten. De ville alldeles uppenbart inte ha alltför mycket debatt i frågan.

Men för oss är frågan viktig. Jag tog dock därför upp frågan och begärde att den redan överenskomna texten skulle bli tydligare när det gällde att de slutsatser vi kommit fram till i december förra året – då efter omfattande debatt – fortfarande gällde.

Och samma sak sade utvidgningsansvarige kommissionären Olli Rehn.

Därmed var debatten igång. Det svenska inlägget fick ett mycket brett stöd i den debatt som följde. Med ett undantag uttalade alla stora länder sitt stöd för den svenska linjen. Och alldeles självklart de av de övriga som gick in i diskussionen.

Det land som var uttryckligen emot var Frankrike.

Min vän Bernard Kouchner tvingades argumentera utan ett enda argument i sak – bara med hänvisning till vad Frankrike kunde acceptera och icke acceptera.

Till slut uppnådde vi trots detta en viss förbättring. Men inte så mycket som jag i och för sig hade önskat.

Viktigt var att diskussionen visade att det finns ett mycket brett stöd bland EU:s medlemsstater för den fortsatta utvidgningsprocessen med förhandlingar nu med Kroatien och Turkiet men med ett tydligt medlemskapsperspektiv för alla länder på västra Balkan.

Att ett land bromsar är lika tydligt som det är beklagligt.

Vad som verkligen ligger i Europas intresse borde vara alldeles klart.

Ryska presidentvalet

I mer formell bemärkelse kommer det att vara presidentval i Ryssland i början av mars.

I mer reell bemärkelse var det dock presidentval i Ryssland i går. De meddelades att kandidaten att efterträda Vladimir Putin kommer att bli Dimitri Medvedev.

Att det formella valet i mars inte skulle bekräfta gårdagens reella val kan betraktas som i det närmaste uteslutet.

Första vice premiärministern Medvedev utpekades tidigt av Putin tillsammans med likaledes förste vice premiärministern Sergej Ivanov som en av de möjliga kandidaterna. Han gavs ansvar för de s k nationella programmen.

Men sedan dess har nog det allmänna intrycket varit att andra kandidater framstått som sannolikare.

Intill han utpekades och därmed de facto valdes i går.

Dimitri Medvedev ses som liberalare än de övriga kandidater som nämnts. Han tillhör inte de hårda säkerhetsstrukturer som ju annars flyttat fram positionerna under senare år. Han anses öppnare för samarbete med omvärlden.

Men Vladimir Putin förblir Rysslands president fram till det formella skiftet någon gång i maj. Därefter börjar successivt det reella maktskiftet i Ryssland. Nu har vi fått ett besked om vad det kommer att innebära.

Men åtskilliga återstår och kommer att komma över tiden. Man kan notera att positionen som styrelseordförande i Gasprom kommer att bli ledig.

Problem ibland

Ibland blir det lite problem med bloggandet. Som t ex de senaste dygnen.

I söndags flög jag från Bahrain till Bryssel och anlände sent omsider till ett hotell där internetuppkopplingarna inte fungerade. Elände.

Sedan tillbringades betydande delar av måndagen med mötet med EU:s utrikesministrar i Justus Lipsus-byggnaden i Bryssel.

Man skulle kunna tro att det någonstans i denna skulle kunna finnas ett WiFi-nätverk att använda. Men icke. Inte heller 3G-uppkopplingar fungerar i kåken.

Sedan  blev det snabb förflyttning till Stockholm. Byta till frack på Bromma. Snabbt till Stadshuset och Nobel-fest i sedvanlig pampig och lättsam ordning.

Där noterades f ö att Betsy Devine på min vänstra sida vid bordet var en flitig bloggare. Sådan ser världen ut numera.

Och där blev det – som sig bör – relativt sent.

Men nu är jag ”back in business” igen. Och det blir ett annat hotell i Bryssel nästa gång.

Åter till Bryssel

Förmiddagens diskussioner på konfersensen här i Bahrain kommer att koncentrera sig på situationen i och kring Irak.

Att det skett en betydande förbättring av säkerhetsläget under de senaste månaderna förefaller alldeles klart. Det är lokala initiativ och lokal försoning som åstadkommit dessa snarare än någon dramatiskt bättre politisk utveckling på central nivå.

Nu börjar snart neddragningen av amerikanska trupper bli mer påtaglig. En brigad har redan dragits ur. Det innebär en möjlighet – och en risk.

Irakiska företrädare jag talar med här ser gärna en starkt minskad amerikansk profil i Irak – men ogärna ett fullständigt tillbakadragande.

Överlag har det varit ett mycket bra möte här.

Iran har varit i fokus – inte minst efter det att den iranska delegationen i allra sista stund valde att hoppa av.

För ett år sedan var det amerikanarna som i sista stund tog ner sin delegation till mycket låg nivå. Då var Iran här. Nu satt försvarsminister Gates och deltog i diskussioner under i stort sett hela konferensen. Och Iran hoppade av helt och hållet.

För min del bär det strax – efter avslutande möte med Bahrains mycket sympatiske utrikesminister Sh Khalid Bin Ahmed Mohammed Al Khalifa – åter av i riktning mot Bryssel.

I morgon har vi utrikesministermöte – s k GAERC – igen. Det är dessutom det utrikesministermöte som förbereder för det europeiska toppmötet mot slutet av veckan. Mycket på dagordningen.

Och inför dessa möten blir det olika förberedande möten i Bryssel i kväll.

Först genomgång med mina olika medarbetare både från Stockholm och från vår representation i Bryssel. Sedan middag med några av utrikesministerkollegorna för mer informella diskussioner.

I morgon blir det jäktigt värre.

En fullmatad dagordning där jag misstänker att en del frågor kommer att leda till åtskilliga diskussioner.

Men sedan måste jag i ilfart försöka att hinna till Stockholm och Nobelfesten.

En utrikesminister förväntas att vara där också.

Bilateralt i Bahrain

Att sitta inne i kylig luftkonditionering när det är ca 25 grader och angenäm sol ute kräver en pliktkänsla utöver den normala – men sådant är läget för mig här i Bahrain just nu.

Nyttigt är det i alla fall. Såväl de mer allmänna och öppna diskussionerna som de mer bilaterala överläggningarna.

I dag har det hunnits med längre bilaterala sessioner med USA:s försvarsminister Robert Gates – som höll ett tal här som säkert kommer att ge rubriker – Qatars utrikesminister Sheik Hamad Bin Jassim Bin Jaber Al Thani och Indiens nationella säkerhetsrådgivare M K Narayanan.

Och därtill serien av mer informella diskussioner om läget såväl i denna region som i vidare Mellersta Östern och i världen i övrigt.

Jag hann också med telefonsamtal med Peter Mandelson i Bryssel om bl a möjligheterna att föra frihandelsförhandlingarna mellan EU och Gulf Cooperation Council i hamn under den närmaste tiden.

Det finns – också här! – en tydlig efterfrågan på en tydligare europeisk närvaro i dessa länder.

Två teman går igen i nästan alla diskussioner.

Det första är självklart Iran och den iranska politiken.

Irans president Ahmadinejad bjöd in sig själv till Gulf Cooperations Councils toppmöte i Doha för bara några dagar sedan. Och just nu är det nya amerikanska underrättelsebedömningars konsekvenser som diskuteras flitigt.

Det andra är lika självklart Annapolis och förutsättningarna för en genuin fredsprocess.

Här möter man mångfasetterade kontaktytor som samtidigt kan omfatta såväl Hamas som Israels ledning. Och ett mycket starkt intresse att föra processen framåt.

Intensiv dag. Nu bär det strax iväg till middag med Bahrains kronprins Shaikh Salman bin Hamad al-Khalifa.

Gratulera?

Jag ser att det finns någon europeisk ledare som ringt till president Putin och gratulerat honom till det goda valresultatet.

Man får väl utgå från att det samtalet skedde efter en närmare granskning av valresultatet.

I Tjetjenien lyckades man med konststycket att åstadkomma ett valdeltagande på 99,5 % och ett stöd för Enade Ryssland på 99 %.

Inte illa. Tacksamheten kände knappt några gränser.

Men det fanns faktiskt de som gjorde bättre.

I Mordavien en bit väster om Moskva visade röstsammanräkningen i ett distrikt ett stöd på 104 % och i ett annat hade entusiasmen faktiskt nått ända upp till 109 %. Dock beslutade man sig tydligen senare för att korrigera ner entusiasmen till strax under 100 %.

Det var nog åtskilliga som gratulerade varandra till att ha åstadkommit dessa imponerande uttryck för folkligt stöd.

Framme i Bahrain

Det tog sin tid att ta sig från Bryssel till Bahrain. Från en värld till en annan.

Vid bergen kring Srebrenica i Bosnien hade snön redan fallit. Och det rök i sedvanlig ordning från de stora kraftverken i Kosovo. Över berget Athos och gamla Troja lyste solen.

Nere över den stora arabiska öknen hade mörkret redan fallit. Det var först när vi kom in över de jättelika oljefälten runt Damman i östra Saudiarabien som tecken på civilisation började att komma tillbaka.

Lilla Bahrain med sina ca 700 000 invånare är arabvärldens minsta land, med med en av dess mest dynamiska ekonomier och liberalaste samhällsklimat. Det lilla öriket är 92 % öken – det sägs att det har mindre yta än den i och för sig mycket stora flygplatsen i närbelägna Damman.

Men här har historien djupa rötter.

Bahrain har genom historien styrts av assyrier, babylonier, greker, perser, araber, portugiser, britter och säkert också några andra. Här har handelsvägar mellan Mesopotamien och Sydasien gått samman.

För mig blir det något dygn av intensiva möten med regionens olika utrikesministrar och andra företrädare.

Sveriges närvaro i denna del av världen borde vara starkare – här finns ca 60% av världens oljereserver, ekonomierna växer imponerande och det byggs upp väldiga finansiella tillgångar som investeras också i Europa och Sverige.

I denna globaliseringens tid måste ett litet land som vårt visa flagg där framtiden formas.

Manama Dialogue i Bahrain

Efter frukostdiskussion om den europeiska agendan här i Bryssel bär det strax av i riktning mot Bahrain. En bra bit dit. Ankomst dit blir det först framåt kvällen.

Här ordnar IISS återigen konferensen Manama Dialogue – uppkallad efter det lilla men rika ökungarikets huvudstad.

Konferensen för samman utrikes- och säkerhetspolitiska beslutafattare i hela denna volatila region för informella samtal under några dygn.

Jag var med förra året och fann det utomordentligt värdefullt. Då var det de informella diskussionerna mellan irakiska och iranska företrädare som dominerade.

I år är deltagandet inte mindre viktigt.

Irans utrikesminister Mottaki och USA:s försvarsminister Gates – jag ser i media att han redan är på plats -vid samma bord ger lite av spännvidden i deltagande – och anger lite av vilka som komma att bli ämnena för diskussionerna.

Den ekonomiska dynamiken i denna region är just nu imponerande – men de säkerhetspolitiska spänningarna är samtidigt tydliga.

Mycket handlar om relationerna till den persiska makten på andra sidan viken. Men också den irakiska utvecklingen är av stor betydelse. Och Saudiarabiens inflytande är självfallet betydande. Det regionala samarbetet tar sina steg framåt.

Men till Bahrain kommer jag – som sagt – först i kväll. Det blir mycket flyga innan dess.

Man kan ju hoppas att vädret där nere är mindre regnigt än det är här i Bryssel.

Transatlantiskt i Palais d’Egmont

Kväll i Bryssel efter den mer eller mindre sedvanliga s k transatlantiska middagen – utrikesministrar från Nato och EU – på Palais d’Egmont.

Alla fick vi liten belgisk julpresent innan vi gick hem – en platt jultomte i choklad.

Jag misstänker att den är värd mindre än 300 kr – med marginal – och ty följande behöver jag inte överlämna den till staten för förvaring utan kan äta upp den själv.

Middagsdiskussionen kom att handla om Iran och Kosovo.

Den senaste amerikanska underrättelsebedömningen säger nu med betydande säkerhet att Iran avbröt sitt kärnvapenprogram 2003. Men samtidigt konstateras att programmet med upparbetning av uran liksom utvecklingen av medeldistansrobotar fortsätter.

Och det förblir svårt att  förstå anrikningsprogrammet om det inte är avsett att i alla fall ge möjligheten till ett vapenprogram längre fram.

Därmed är det viktigt att de internationella ansträngningarna på punkt fortsätter. Att vi kanske vunnit lite tid skadar inte – liksom att vi fått information som tyder på att internationella åtgärder faktiskt kan påverka det iranska beslutsfattandet.

Men efter diskussion om detta blev det mest Kosovo och Balkan.

Och även om vi kommer varandra allt närmare var nyanserna desamma – ju närmare Balkan desto större insikt om frågans komplexitet; ju längre bort ju starkare tendens att se allt i ganska enkla termer.

Diskussionen kommer att fortsätta – närmast när jag är tillbaka i Bryssel söndag kväll och måndag.

Finland 90 år

I dag firar Finland med pomp och ståt, Glad Kvart, filmpremiärer och jubileumssession i  riksdagen sin 90-årsdag.

Det finns all anledning att fira.

Alldeles självklart för Finland. Hade det gått annorlunda för 90 år sedan hade landet i dess helhet dragits in i den stora sovjetiska tragedin.

Och dessutom för oss. Betydelsen för Sverige av Finlands självständighet kan knappast överskattas.

Men det finns dessutom anledning att fira en framgångsrik samhällsutveckling inte minst under åren sedan början av 90-talet.

Finland framstår som ett av de länder som är modernitetens bärare i denna den accelererande globaliseringens tid.

Så vi har all anledning att gratulera jubilaren!

Stockholm, London och Bryssel

En rätt jäktig torsdag ligger framför mig denna vecka.

Före regeringssammanträde och allmän beredning har jag – för ovanlighetens skull – sammanträde på UD. Det krävs skohorn för att få in allt.

Men sedan bär det rätt raskt av till flygplatsen Northolt strax utanför London.

Det må förefalla lite märkligt, men detta var det bästa sättet som utrikesminister Miliband och jag hittade för att få tid men en timmas samtal.

Det är situationen på Balkan som står i centrum. Lite Ryssland blir det säkert också. Med all sannolikhet också Iran i ljuset av den senaste debatten.

Sedan flyger han och hans medarbetare med det svenska flygplanet vidare till Bryssel.

Där har vi något senare en gemensam s k transatlantisk middag. Det är så vi kallar det när de EU-länder som inte är medlemmar av Nato bjuds till middagen i anslutning till Nato:s utrikesministernmöte.

Vi får se om Condoleezza Rice hinner dit. Jag ser att hon i dag befinner sig nere i Afrika.

Och ämnena på den middagen kommer att vara desamma som för mitt möte tidigare på dagen i Storbritannien.

I morgon bitti styr jag därefter kosan i riktning mot Bahrain. Men mer om detta senare.

Debatten i Uppsala

Det blev en hel del att göra även denna dag i Stockholm. Papper och möten på UD.

Debatten med Urban Ahlin i Uppsala gav måhända inte så värst mycket.

Intressantast var kanske att vi bägge fick en möjlighet att kommentera de nyckelmeningar i försvarsberedningens rapport jag redan refererat på denna plats. Det var i alla fall det som jag såg att TT fann värt att referera från debatten.

Jag välkomnade de nya formuleringarna – och Urban hade lite svårt att hitta linjen.

Saksituationen är ju att det råder en rätt bred samsyn vad gäller utrikes- och säkerhetspolitiken. I den mån det föreligger några viktigare skiljelinjer ligger de snarast inom den rödgöna grupperingen.

Därmed får de ahlinska försöken till kritik lätt ett lite småaktigt drag över sig. I dag ägnade han sig åt att rätta formuleringar i broschyrer. Tungt.

Han brukar stundtals klaga över att jag är för mycket utomlands. För mig är det nog så att det ingår i befattningsbeskrivningen för en utrikesminister. Det är att ha inflytande där ute som det ju faktiskt handlar om – och det får man inte främst genom att sitta hemma.

Men i detta ligger nog en lite större skillnad.

Förr var nog utrikespolitiken för socialdemokrater till stor del någonting för invärtes bruk och konsumtion. Det var här hemma det skulle skapas ett intryck. Inrikes utrikespolitik kallades det en gång i världen.

För oss är utrikespolitiken faktiskt främst ett utrikespolitisk verktyg.

Då är det viktigt med en rimligt bred förankring hemma – men en hög grad av aktivitet utanför landets gränser.

Men det hindrar inte att det var stimulerande och bra att denna dag kunna åka till Uppsala och dess livaktiga Utrikespolitiska Förening.