Mitt i utmaningarna

Tillbaka i Ndjamena efter en dag lindrigt uttryckt fylld av intryck av olika slag.

Det var östra Tchad som var resmålet i dag. Först ca 1 000 km österut till Abeche, och sedan med ett litet flygplan som ca 50 minuter senare landade på en liten grusbana vid Goz Beida ca 60 km från gränsen till Sudan och Darfur.

I dag finns det i östra Tchad ca 240 000 flyktingar från Darfur och ca 170 000 internflyktingar från olika interna motsättningar. De allra flesta av dessa finns i de områden i östra Tchad som historiskt och etniskt hänger synnerligen nära samman med utvecklingen i Darfur.

I omedelbar närhet av Goz Beida finns dels ett stort läger för flyktingar som kom från Darfur för tre-fyra år sedan och dels ett läger för flyktingar från interna strider i landet som kom i början av detta år. Tillsammans handlade det om ca 17 000 människor – inkluderande ett närmast oändligt antal barn.

Vi åkte och gick runt i lägren för att lyssna både på hjälparbetare, på de som tvingats att fly och på deras olika representanter. Vi satt under de stora träden med de valda ledarna och diskuterade deras framtid. Vi imponerades av kvinnornas stolthet och värdighet mitt uppe i ett elände som ibland verkade närmast gränslöst. Vi beundrade hjälparbetarnas insatser.

Hela läget i området är oerhört skört. Ett oerhört fattigt och oerhört skört område- där det dessutom redan från början finns starka motsättningar – klarar inte särskilt länge en ytterligare påfrestning som denna. Och den som tittade noga hade inte svårt att se aktiviteter av mer eller mindre accepterade inhemska rebellgrupper. Deras beväpning lämnade inte mycket övrigt att önska.

Om detta skulle mycket kunna skrivas. Östra Tchad och västra Sudan är områden som alltid hört ihop – den gräns som finns på kartorna finns knappast i verkligheten – och som också kännetecknas av en mångfald olika och sammanvävda konflikter. Jag tror knappast att det kommer att vara möjligt att söka att dämpa dessa bara i ett av dessa områden – insatserna måste ske över ett större område.

I detta ligger alls ingen garanti för att de kommer att lyckas. Situationen är komplex och snabbt skiftande. Men priset för att inte försöka kan vara högt.

Mitt ute i ingenting hittade jag FN:s f d högkommissarie för mänskliga rättigheter Mary Robinsson på väg att lära sig mer om situationen. Hon ville bilda opinion för att någonting måste göras.

Det var en dag som påminde om tidigare dagar i mitt liv. Sitta ner och diskutera med hjälparbetare, FN-folk, Röda Korset och olika frivilligorganisationer om deras erfarenheter och rekommendationer. Skakiga flygplan i en skakig verklighet. Och ett närmast överväldigande lidande.

Men nu är jag tillbaka på Novotel i Ndjamena. I morgon fortsätter samtalen i värmen här nere, men före midnatt bör jag i alla fall vara tillbaka i Stockholm.