Tisdag med möte och tankar

I dag blir det faktiskt UD:s chefsmöte så gott som hela dagen.

Fredrik Reinfeldt inleder, och sedan kommer statsråd och partiledare i strid ström. Lunchen kommer att ägnas de viktiga handelsfrågorna – i den accelererande globaliseringens tid är det viktigt att vi visar framfötterna.

I morgon blir fokus i diskussionen mer specifikt på utrikespolitiken. Jag skall ge min syn på de utrikespolitiska utmaningarna framöver. Och alldeles säkert finns det synpunkter värda att lyssna på.

Lite konkret utrikespolitik måste dock hinnas med. Efterdyningarna efter missilincidenten i Georgien pågår fortfarande. Resor och möten inför kommande veckor måste planeras.

Och inte minst kommer möjliga insatser med den s k Nordic Battle Group att kräva de allra noggrannaste av överväganden.

I fredags lade FN:s generalsekreterare fram en rapport till säkerhetsrådet om en FN-insats i Tchad och Centralafrikanska republiken i vilken en militär EU-insats förväntades ingå. Och det finns de som sneglar på NBG när det gäller den uppgiften.

Mitt exemplar av rapporten innehåller inte så få frågetecken i kanten. Frågan kommer att att kräva mycket noggranna avägningar innan den är moget för beslut.

Det här blir en av de allra viktigaste – och svåraste – frågorna under de kommande veckorna.

Nit och redlighet

Det är inte bara chefsmötet denna vecka som medför plikter – dock genomgående av det mer angenäma slaget.

I dag skall jag också utdela medaljer, klockor och vaser som erkänsla för 30 år av ”nit och redlighet  i rikets tjänst” till olika anställda inom utrikesförvaltningen.

En stat måste skötas och styras, och duktiga tjänstemän inriktade just på ”nit och redlighet” är kärnan i varje fungerande stat och rättssamhälle.

Så att dela ut dessa utmärkelser är viktigt.

Chefsmötets vecka

En solig och vacker morgon i Stockholm. Början på en vecka som för min del kommer att domineras av UD:s årliga s k chefsmöte.

Konkret innebär detta att alla våra ambassadörer från världens alla hörn är samlade för en vecka av diskussioner och genomgångar i Stockholm.

Och det kräver självfallet en utrikesministers uppmärksamhet. Liksom aktiva medverkan. Men också regeringen i övrigt och oppositionens partiledare. Så skall det vara.

Solbacka förr och nu

Söndag och utflykt till Solbacka nere i Sörmland för att tala säkerhetspolitik med dem som detta år går genom den s k chefskursen på Försvarshögskolan.

Det var rätt många år sedan jag gick igenom samma kurs. Året var 1983.

Ubåtsskyddskommissionen hade just publicerat sin rapport om vad som hänt i och kring Hårsfjärden året innan. Debattens vågor gick höga. Och ÖB Lennart Ljung beslutade att bränna pärmarna med den ytterligt hemliga planeringen för västsamarbete i krig.

Världen är i dag påtagligt annorlunda. Och samma sak gäller självfallet säkerhetspolitiken.

Det sägs att det var Torsten Nilsson – då försvarsminister – och Nils Swedlund – då ÖB – som någon gång för ett halvt århundrade sedan började dessa kurser.

Tanken var att genom övningar förbereda samhällets olika högre beslutsfattare på de svåra beslut som krävdes när landet stod inför risken av en sovjetisk invasion.

Det kalla kriget var mycket kallt – men kunde mycket snabbt bli mycket varmt.

Jag minns hur vi brottades med besluten om mobilisering eller inte mobilisering när alla signaler i grunden var rätt osäkra. Att mobilisera för sent kunde bli ödesdigert. Men att köra alla från industrin till infanteriet utan någonting sedan hände riskerade att rätt snabbt kollapsa ekonomin.

Var det verkligen nödvändigt att tömma alla sjukhus i det som riskerade att bli en operationszon? Vad skulle man säga på presskonferensen när det skedde? Och när var det möjligt att börja lägga ut stora mineringar på internationellt vatten ute i Östersjön?

Det var då det.

I dag torde inte ens den mest ivrige kunna finna något möjligt hot om en sådan storinvasion av vårt land. Och något mobiliserings- och invasionsförsvar av den gamla typen har vi heller inte. De hamnar på Östersjöns östra och södra kuster som då kunde ha blivit språngbräder för en attack mot Sverige ligger i dag i länder som är medlemmar i såväl Nato som EU.

Och själva är vi – liksom dessa länder – medlemmar i den politiska allians som den Europeiska Unionen utgör.

Men säkerhetspolitiken förblir viktig, liksom alldeles självklart den försvarsmakt som är ett av dess viktigaste instrument. Nu handlar det mycket om att bygga ut samarbetet med andra länder.

Men att göra det förutsätter en bas i egen förmåga som hela tiden måste värnas och vidareutvecklas.

Och det är mycket av detta jag sysslar med dagligdags. Europeiska och internationella stabilitetsoperationer. Modernisering av utrikesförvaltningen. Stärkt samarbete i norra Europa. Ett fungerande försvar. Det lilla landets förmåga att ha bättre informationer och vassare idéer än många andra.

Så det blir nog en hel del att tala om på Solbacka.

Trots avsaknaden av mobiliseringsövningar. Det var inte bättre förr…

Mot märkesåret

Tillbaka från intressanta och stimulerande dagar i Åbo. Och det blev faktiskt både en festlig middag och en inte mindre festlig kräftlunch på det fantastiska slottet i staden.

I finska media uppmärksammades vårt utrikesministermöte en hel del. Mest var det diskussioner om deltagande i olika stabilitetsoperationer, men också om det allt närmare samarbetet mellan våra nordiska och baltiska länder.

Liksom hos oss brottas man med frågan vilka operationer man har kapacitet och kraft att delta i. Allt mer efterfrågas ju den kompetens för freds- och stabilitetsoperationer som våra nordiska länder ju har. Men att vara med överallt är helt enkelt inte möjligt.

Bättre utdelning kan vi sannolikt få om vi samarbetar mera. Och möjligheterna till det skall vi nu titta närmare på.

Lite i kanten av de olika mötena fanns det också möjlighet att diskutera olika idéer inför märkesåret 2009.

Statsminister Vanhanen var faktiskt i Åbo samtidigt och presenterade en del av sina tankar. Och på en fest på anrika Åminne utbytte vi lite synpunkter också i det ämnet.

Det verkar som om alla vill vara med och alla kommer med nya idéer. Alldeles utmärkt. Per Unckel leder nu det mer operativa arbetet i Sverige, och den nationalkommitté jag leder möts igen i början av oktober.

Norge och Sverige till Darfur

Så fick vi då i dag möjlighet att gå ut med det mer officiella beskedet om att Norge och Sverige kommer att ställa ett gemensamt logistik- och ingenjörsförband till förfogande för FN för deltagande i UNAMID-styrkan i Darfur.

Ett gemensamt pressmeddelande sändes ut i Oslo och Stockholm – och i samband med presskonferensen på det nordiskbaltiska utrikesministermötet här i Åbo.

Den exakta storleken på förbandet bestäms av, men vi räknar med att det blir ca 350 personer och av dessa ca 155 svenskar. Förbandet kommer att ha en norsk chef eftersom Norge bidrar lite mer än vad Sverige gör.

Uppdraget i Darfur planeras börja vid årsskiftet och sträcka sig ungefär 12 månader. Sedan hoppas vi självfallet att det då kommer att finnas ett förstärkt och förbättrat fredsavtal på plats som alla olika grupperingar inte bara ansluter sig till utan dessutom medverkar till att genomföra.

De politiska och den militära processerna är här starkt beroende av varandra. Att UNAMID nu kommer in förstärker kraftfullt trovärdigheten i de internationella fredsansträngningarna, samtidigt som UNAMID:s möjlighet att fullt ut bidraga till förbättringar för människorna är betoende av att ett förbättrat och förstärkt fredsavtal faktiskt kommer på plats.

I Åbo diskuterade vi självfallet en del om detta.Men vi diskuterade också förstärkt samarbete i Aghanistan.

Och det är alldeles självklart att vi kom att diskutera en hel del om missilincidenten i Georgien mot bakgrund av den internationella expertgruppens rapport. Att denna diskuterades i FN:s säkerhetsråd i går är också värt att notera.

Nu är Åbo-mötet slut. Ilkka Kanerva stannar i staden eftersom det är hans hemort. Och jag stannar också för en privat fest i närheten i kväll och i morgon,

På Åbo Slott

En angenäm kväll går till ända i Åbo. Lite regnigt, men det är så’nt man får ta i den nordiska sommaren.

Vi har just avslutat middagen på imponerande Åbo Slott – besök rekommenderas! – med de åtta nordiska och baltiska utrikesministrarna – nå, sju var det nog bara, eftersom Per Stig Möller från Danmark har mer kontinentala semestervanor.

I morgon börjar så de mer formella överläggningarna. Först har dock Ilkka Kanerva från Finland, Jonas Störe från Norge och jag själv gemensam frukost för att diskutera våra insatser i norra Afghanistan och möjligheterna till förstärkt samverkan där.

Och sedan drar vi igång med dagordningen i övrigt.

Men informella överläggningar som de i dag på eftermiddagen och kvällen har stor betydelse. Och vårt nordeuropeiska område kommer under kommande år att behöva betydligt mycket mer av samarbete på olika områden.

I kväll är det dessutom kulturkväll i Åbo med olika kulturinstitutioner och bokhandlar öppna ända till midnatt. Ett trevligt initiativ. Mycket folk ute. En levande stad.

Till Åbo

Så bär det då alldeles strax av till Åbo för möte med de nordiska och baltiska utrikesministrarna. NB8 kallas dessa möten lite mer byråkratiskt.

Värd är min kollega Ilkka Kanerva.

I eftermiddag skall vi besöka Aker-varvet vid Åbo. Här byggs i dag världens största kryssningsfartyg av ett företag som nog mer är norskt. Men det visar att kvalificerad varvsindustri har en framtid också i vår del av världen.

Sedan blir det – som sig bör – middag på anrika Åbo Slott. I programmet anyds att vi kommer att få besöka under kvällen av hertig Johan – d v s senare kungen Johan III – och hans drottning Katarina Jagellonica. Vi får se hur det kommer att gestalta sig.

Men övningens avsikt är nu inte främst denna utan diskussion om Östersjösamarbetet liksom aktuella frågor också på den gemensamma europeiska agendan. Vi kommer att diskutera våra gemensamma insatser i Afghanistan liksom utvecklingen på västra Balkan.

Och bilateralt finns det åtskilligt annat jatg behöver diskutera med mina olika kollegor. Lite är det ju nordisk och baltisk samling efter sommaren.

Trevligt är det alltid att komma till Finland.

Expertgruppen i Georgien

Det var ett viktigt arbete som genomfördes av den internationella expertgrupp i Georgien som samlade expeter från Sverige, USA, Lettland och Lituaen.

Dess nu offentliggjorda tekniska rapport säger att den robot som slog ner på georgiskt territorium var av ryskt ursprung – en robot avsedd att slå ut radarstationer – och att den fälldes av ett flygplan som flög in över Georgien från ryskt territorium.

Däremot kan de tekniska experterna inte fastställa vilken typ av flygplan det rörde sig om. De konstaterar dock såväl att robottypen ifråga inte finns i Georgien som att flygplan tillhörande det georgiska flygvapnet saknar förmåga att bära den.

Vi har nu delgett denna rapport såväl med OSCE som med övriga medlemsstater inom EU. Och den kommer sedan att ligga till grund för det vidare agerande i ärendet som det kan finnas anledning till.

Att vi tog en viss ledning i dessa frågor var nog av viss vikt. Vi får inte vara rädda för att säga som det faktiskt är.

Indien 60 år

I dag är det 60 år sedan det brittiska imperiets flagga halades, och den nya indiska nationens hissadeas, framför det Röda Fortet i Delhi. Indien fick sin frihet, och en ny framtid. Världen förändrades.

Sedan dess har mycket hänt. I en artikel i Göteborgs-Posten i dag – på den framsida av Sverige som ofta är vänd mot världens handel – ger jag lite av min bild av det moderna Indien och dess betydelse.

Tre saker är värda att framhäva.

För det första den imponerande demokratiska stabiliteten i detta miljardland. Med undantag för en mycket kort period har landet under dessa 60 år bibehållit och stärkt sitt öppna och demokratiska politiska system.

För de som säger att demokrati bara passar i vissa länder som nått en viss nivå av utveckling erbjuder Indien åtskilligt att reflektera över. Shashi Tharoor har beskrivit saken väl i en artikel i Times of India.

För det andra att man också bibehållit ett sekulärt samhälle. I landet förenas olika religösa inriktningar och traditioner på ett sätt som är närmast unikt, och detta har varit möjligt genom att landets sekulära och demokratiska trafition ständigt upprätthållits.

Och för det tredje alldeles självklart den imponerande ekonomiska utvecklingen framför allt efter de liberala ekonomiska reformerna i början av 1990-talet.

I dag växer den indiska ekonomin i en takt som närmar sig den kinesiska. I en specialbilaga om Indien 60 år i dagens Financial Times talas om ”one of the world’s most dynamic economies.” Det är svårt att undvika att bli imponerad.

På område efter område växer Indien nu fram som en mer och mer betydelsefull global aktör. Inom inte alltför lånt tid kommer landet att vara världens folkrikaste. Och den ekonomiska framgången kommer med all säkerhet att fortsätta. New Delhi framträder som en viktig och ansvarsfull strategisk aktör inte bara i sin egen del av världen.

Så det finns all anledning att denna dag gratulera jubilaren.

Och det finns all anledning för vårt land att på alla sätt utveckla relationerna med detta nya Indien.

Under året som gått har såväl Maud Olofsson som jag själv varit på officiella besök i Indien. Och i september är det Sten Tolgfors som leder en svensk delegation di

Ekot av världen

Det blev rasande jäktigt i dag trots att det var planerat att vara en lugn arbetsdag. Men händelser tenderar att styra ens tillvaro.

Spännande var i alla fall att sitta ner och diskutera någon timme med ekoredaktionens 15 utrikeskorrespondenter från världens alla hörn.

Medan så gott som alla andra media förefaller att ha skurit ner sina närvaro utomlands och sin bevakning av omvärlden har ekot bibehållit sitt nätverk av korrespondenter.

Utomordentligt bra. Vi påverkas allt mer och mer av vad som händer i världen i stort. Då borde media också se det som sin skyldighet att förmedla detta.

Inrikespolitiska spänningar i Pakistan kan i det långa loppet påverka vår vardag mycket mer än någon neddragning på någon försäkringskassa någonstans. Exemplen kunde mångfaldigas.

Och sedan blev det en serie föredragningar inför olika planerade resor och möten. Uppblandat med internationella besök för att diskutera situationen på Kuba eller kommande möjliga EU-uppdrag i Afrika.

Mitt i detta dessutom hantering av kontakter i riktning Tblisi, Washington och Madrid om olika aspekter av undersökningen av missilincidenten i Georgien.

Utrikespolitik är ju inte bara att observera och kommentera – det är också att agera där behov och möjlighet finns.

Första veckan

Den första riktiga arbetsveckan efter semestern. På torsdag är det åter dags för ordinarie regeringssammanträde och allmän beredning.

Då skall jag informera regeringen i dess helhet om de olika freds- och stabilitetsoperationer som nu diskuteras.

Denna måndag kommer mest att gå åt till olika möten för att planera vad som komma skall. Kalendern måste komma i ordning. Inriktningen på det politiska arbetet måste läggas fast. Och lite intervjuer måste klaras av.

Nästan hela denna vecka kommer jag faktiskt att vara i Stockholm.

Nåja, på torsdag bär det av till anrika Åbo för ett möte med de nordiska och baltiska utrikesministrarna. Allmän avstämning av de bedömningar som vi gör i de olika frågor som står på dagsordningen.

Skärgården

Faktiskt en dag med – hitintills – inte mycket tjänst alls. I stället blev det en båttur ut till de yttersta delarna av Stockholms skärgård.

En del knivig navigering. Med enbart GPS går det inte riktigt – sjökort är fortfarande det som gäller.

Inne i Stockholm var vädret murrigt och grått – där ute lyste faktiskt solen!

I morgon drar allvaret igång.

Mannen som blev en affär

När jag just läste Anders Isakssons sammanfattning av sin bok om Ebbe Carlsson-affären i senaste numret av Neo blev det nödvändigt att skriva en kort kommentar även här.

Boken – ”Ebbe Carlsson – mannen som blev en affär” är tveklöst mycket läsvärd.

Men det var för mig en delvis märklig läsupplevelse. Gång på gång fick jag lägga boken åt sidan och ställa frågan om det verkligen kunde ha varit på det här sättet i vårt Sverige.

Jo, det chockerande är ju att allt detta hänt.

Och jag vet – för jag var med. Men på något sätt hade t o m jag förträngt hur saker och till kunde gå till i enpartistatens Sverige för två decennier sedan. Mordet på Olof Palme ledde till att fördämningar brast.

Jag känner igen den bild av Ebbe Carlsson som Anders Isaksson ger. Ebbe blev faktiskt min första förläggare när jag gav ut boken ”Hallänning – svensk – europé” 1988. Och jag skulle kunna leverera än mer information om det märkliga sätt denna man hade att nästla sig in i delar av socialdemokratin – och att utnyttja sin position.

Nu skriver vi 2007 – inte 1987. En annan tid och ett annat Sverige.

Men en bok som denna är viktig inte bara för att denna dårskapernas tid inte skall glömmas – utan för att påminna om de faror som alltid ligger i en liten partigrupps dominans av en stat och en tid.

Nya samtal om Kosovo

I går och i dag besöker den nya medlingstrojkan om Kosovo Belgrad och Prishtina för att börja sitt allt annat än enkla arbete.

Och i gårdagens Aktuellt i SVT intervjuades jag om hur vi ser på läget och vad dessa samtal kan komma att innebära. Till det intresse detta möjligen kan ha.

Georgien, Arktis, Kosovo och Darfur

Sakta börjar så tempot att åter skruvas upp efter sommarens lite lugnare veckor.

I går hade jag ett längre samtal med den georgiske utrikesministern Gela Bezhuashvili  om hur situationen efter robotincidenten bäst kunde hanteras. Jag sade att vi uppskattade den återhållsamhet Georgien visat. Vi diskuterade olika vägar att gå vidare diplomatiskt.Han frågade också om vi från svensk sida hade möjlighet att hjälpa till med viss teknisk expertis för den mer detaljerade undersökning som nu skulle ske, och det sade jag att vi självfallet gärna gjorde.

I dag på eftermiddagen har därför två experter från försvarsmakten avrest i riktning Tbilisi.

Så småningom fick vi också ett uttalande av det portugisiska EU-ordförandeskapet om incidenten. Inte minst viktigt var att uttalandet entydigt talar om vikten av att respektera Georgiens territoriella integritet. Att uttalande kunde ha kommit lite snabbare är en annan sak.

Men också annat tränger sig på. Mediafrågor om situationen i Arktis med anledning av den ryska miniuåt som dök ner till havsbotten vid Nordpolen. Och självfallet också frågor med anledning av att den nya trojkan för Kosovo-förhandlingar i dag inlett sitt arbete med besök i Belgrad.

Genomgångar av de olika fredsoperationer som finns på horisonten. I nästa vecka närmar sig ett mer konkret avgörande om det norsk/svenska bidraget till UNAMID-styrkan i Darfur.

Augustitorsdag

Så blir det då åter att åka på regeringssammanträde i Rosenbad och försöka att medverka till nya visa beslut till fäderneslandets fromma.

Så krävs det viss uppföljning av vad som egentligen hände med flyganfallet i Georgien. Den information som sedan dess kommit min väg förefaller att stödja den georgiska versionen av vad som inträffade.

Då är det viktigt med en tydlig internationell reaktion. Annars ökar risken för att vi kommer att få se fler händelser av denna typ med de uppenbara risker för eskalation som ligger i detta. Det handlar om EU:s närområde.

Efter regeringssammanträdet i Rosenbad bär det sedan av ut till Harpsund för att mer informellt med Fredrik Reinfeldt diskutera lite frågor inför hösten. Det finns en hel del på utrikessidan som kommer att kräva uppmärksamhet.

Arbetet med regeringskonferensen inom EU – primärt Cecilias ansvar – och planeringen för att därefter godkänna resultatet. Och vilka konsekvenser på olika områden som detta kommer att få.

Olika utlandsinsatser med svensk trupp. Närmast är det ett svenskt/norskt deltagande i den s k hybridstyrkan i Darfur som måste beredas. Också detta kommer att kräva riksdagens godkännande. Inom EU diskuteras dessutom en möjlig insats i Tchad, och det finns i så fall ett tydligt intresse av att fråga om vi har möjlighet att delta.

Plus åtskilligt annat. Bastu borde det dock hinnas med nere vid sjön.

Tillbaka

Åter fötterna på fäderneslandets jord efter en månad på diverse utländska bottnar. Direkt från Arlanda till UD för genomgångar i olika mer eller mindre akuta frågor.

I allt väsentligt har UD fungerat väl under den gågna månaden. Ärenden har handlagts, problem har hanterats och svenska ståndpunkter har företrätts runt om i världen. Att utmaningarna varit relativt begränsade tillhör dock – i all ärlighet – bilden.

Och min bortavaro från huset självt har varit en bortavaro med aktivitet. Ministerråd i Bryssel och bilaterala möten med ett antal olika utrikesministrar på olika platser. Informationsflödet har i allt väsentligt fungerat. Vi lever i en modern tid.

Så nu skall de pappershögar som inte vidarebefordrats till mig gås igenom. I morgon bitti väntar regeringssammanträde i sedvanlig ordning.

Provokation mot Georgien?

Så även denna dag på resande fot kom att erbjuda en hel del att åtgärda.

Att media är intresserade av vad som kan göras för de två kurdiska journalister som dömts till döden i Iran är självklart. Vi har vid upprepade tillfällen med iranska företrädare tagit upp den avsky vi känner för de dödsstraff som nu tillämpas mer och mer i landet.

Och samma syn har självfallet den Europeiska Unionen. Ett skarpt formulerat uttalande av ordförandeskapet ger den samlade europeiska reaktionen.

Gårdagens händelse där två stridsflygplan fällde en bomb  – som dock icke detonerade – över Georgien har lett till många samtal under dagen, bl a med såväl Georgiens som Portugals utrikesministrar.

I Tbilisi anser man att den dokumentation av radarbilder man har tydligt visar att de två flygplanen kom från och återvände till Ryssland.

I ett mer officiellt uttalande sade jag att det är viktigt att ansvaret för och omständigheterna kring vad som verkligen hänt i Georgien klaras ut. För att främja stabiliteten i regionen måste öppenhet och förtroende ersätta den spänning och misstro som i dag olyckligtvis präglar förbindelserna mellan Georgien och Ryssland.

Och alldeles självklart är att alla fullt ut måste respektera Georgiens territoriella integritet.

Vid Piran-bukten

Morgon vid Piran-bukten i Slovenien med blick mot såväl Kroatien – tvärs över bukten – och Italien – tvärs över Adriatiska Havet.

Att gränsfrågorna till havs här inte är alldeles enkla är inte svårt att förstå. Och här i Adriatiska havets nordligaste del ligger också historiskt ett nav när det gäller kommunikationer mellan land och hav.

Trieste ligger precis runt hörnet – Venedig strax nedanför horisonten.

Så bär det vidare för snabbt besök i norra Italien innan färden i morgon för vidare till fäderneslandet.