Solbacka förr och nu

Söndag och utflykt till Solbacka nere i Sörmland för att tala säkerhetspolitik med dem som detta år går genom den s k chefskursen på Försvarshögskolan.

Det var rätt många år sedan jag gick igenom samma kurs. Året var 1983.

Ubåtsskyddskommissionen hade just publicerat sin rapport om vad som hänt i och kring Hårsfjärden året innan. Debattens vågor gick höga. Och ÖB Lennart Ljung beslutade att bränna pärmarna med den ytterligt hemliga planeringen för västsamarbete i krig.

Världen är i dag påtagligt annorlunda. Och samma sak gäller självfallet säkerhetspolitiken.

Det sägs att det var Torsten Nilsson – då försvarsminister – och Nils Swedlund – då ÖB – som någon gång för ett halvt århundrade sedan började dessa kurser.

Tanken var att genom övningar förbereda samhällets olika högre beslutsfattare på de svåra beslut som krävdes när landet stod inför risken av en sovjetisk invasion.

Det kalla kriget var mycket kallt – men kunde mycket snabbt bli mycket varmt.

Jag minns hur vi brottades med besluten om mobilisering eller inte mobilisering när alla signaler i grunden var rätt osäkra. Att mobilisera för sent kunde bli ödesdigert. Men att köra alla från industrin till infanteriet utan någonting sedan hände riskerade att rätt snabbt kollapsa ekonomin.

Var det verkligen nödvändigt att tömma alla sjukhus i det som riskerade att bli en operationszon? Vad skulle man säga på presskonferensen när det skedde? Och när var det möjligt att börja lägga ut stora mineringar på internationellt vatten ute i Östersjön?

Det var då det.

I dag torde inte ens den mest ivrige kunna finna något möjligt hot om en sådan storinvasion av vårt land. Och något mobiliserings- och invasionsförsvar av den gamla typen har vi heller inte. De hamnar på Östersjöns östra och södra kuster som då kunde ha blivit språngbräder för en attack mot Sverige ligger i dag i länder som är medlemmar i såväl Nato som EU.

Och själva är vi – liksom dessa länder – medlemmar i den politiska allians som den Europeiska Unionen utgör.

Men säkerhetspolitiken förblir viktig, liksom alldeles självklart den försvarsmakt som är ett av dess viktigaste instrument. Nu handlar det mycket om att bygga ut samarbetet med andra länder.

Men att göra det förutsätter en bas i egen förmåga som hela tiden måste värnas och vidareutvecklas.

Och det är mycket av detta jag sysslar med dagligdags. Europeiska och internationella stabilitetsoperationer. Modernisering av utrikesförvaltningen. Stärkt samarbete i norra Europa. Ett fungerande försvar. Det lilla landets förmåga att ha bättre informationer och vassare idéer än många andra.

Så det blir nog en hel del att tala om på Solbacka.

Trots avsaknaden av mobiliseringsövningar. Det var inte bättre förr…