Förberedelser i Washington

Sen kväll med förberedelser i Washington för de kommande två dagarnas samtal här.

Vi börjar i morgon bitti med möten i förnämliga House of Sweden. Det var ju i höstas vi invigde den nya ambassaden, och jag märkte från amerikanska vänner i New York att den redan börjat tala om sig.

Och sedan blir det politiska samtal om en lång rad av ämnen.

Morgondagens större begivenhet här är dock sannolikt de s k strategiska ekonomiska samtalen med Kina.

Om det kommer jag sannolikt att höra mer när jag börjar min morgondag – efter ambassaden och House of Sweden – med den biträdande finansministern för internationella frågor Bob Kimmit.

Söndag i New York

En söndagmorgon i New York innebär alltid en timme eller så med de digra söndagstidningarna. Allra främst av dem kommer självfallet New York Times.

Och har man tid blir det sedan de olika TV-program som med intervjuer och kommentarer på söndagsmorgonen speglar nationens bekymmer just nu.

Själv kommer jag nog också att titta förbi RAND:s konferens om utvecklingen i Ryssland. I går kväll lyssnade vi till ordföranden i representanthuset utrikesutskott Tom Lantos på middagen.

Och senare under dagen bär det vidare med tåget från Penn Station här till Union Station i Washington. Några timmar av läsning när New Jersey, Delaware och Maryland sveper förbi utanför tågfönstret.

Jag brukar alltid titta lite extra när tåget mycket nära glider förbi Old Swedes Church i Delaware. Det är den äldsta kyrkobyggnaden i USA som fortfarande används, och ligger bara några hundra meter från platsen där de första svenska immigranterna en gång kom till den nya världen.

Staten Delaware har nu en kopia av skeppet Kalmar Nyckel som brukar ligga vid Delaware-floden alldeles nedanför kyrkan. Vi får se om hon ligger där i dag.

Och från Delaware är det inte långt till Washington. I morgon börjar mitt mer officiella program av olika samtal där. Det mest står på dagordningen för dem…

Hjälp i Darfur

Morgon i New York med visst hopp om att det gråkalla vädret kanske kan börja att se lite bättre ut under dagens lopp.

Kontakter hemåt om olika ärenden som ett resultat av samtalen i FN-högkvarteret i går.

Mycket handlar om möjligheter till medverkan i den kombinerade förstärkningsstyrkan för den Afrikanska Unionens fredsbevarande insatser i Darfur i Sudan. Tillsammans med Norge diskuterar vi nu med FN detaljerna i en möjlig medverkan.

Avgörande i Darfur  är dock att de politiska ansträngningarna att få till stånd en fredsuppgörelse kan föras framåt. Från FN är det ju Jan Eliasson som håller i dessa.

På sina håll  i debatten här vill man att dessa skall ge resultat omedelbart, men jag manar till visst tålamod med en process som inte är alldeles enkel och som därmed med naturnödvändighet kommer att ta viss tid.

Att förra årets fredsavtal i Darfur inte kommit att fungera som önskat berodde ju delvis på att det var ett hastverk. Det misstaget får inte upprepas.

Men hur som helst kommer det att behövas en förstärkning av de fredsbevarande militära insatserna i Darfur. Och det är möjligheterna att medverka i dessa som vi nu diskuterar.

Hemma

Det är med största tillfredsställelse jag kan konstatera att de i Etiopien fängslade svenskarna nu kunnat komma hem. De landade för någon timme sedan.

Jag vill också på detta sätt framföra ett tack till alla dem på UD som i tysthet men med stor kraft arbetat för att göra detta möjligt.

Inte sällan kommer det kritik i pressen eller i riksdagen för att UD ”ingenting gör” när det gäller den ena eller den andra svensken i svårigheter, och eftersom mycket av detta arbete sker i det tysta går det ofta inte att gå i svaromål mot den orättvisa kritiken.

Just därför kan det finnas extra skäl att en dag som denna framföra tacksamhet och uppskattning till alla dem som i tysthet arbetat med detta ärende.

Fullmatad FN-dag

En ytterligt fullmatad dag på FN i New York går nu mot sitt mycket sena slut.

Men det har varit värdefullt att ha tid att tala ordentligt med så gott som alla de ledande cheferna i FN-systemet i den nya eran.

Det till en halvtimme schemalagda mötet med generalsekreteraren Ban Ki-moon blev mycket snabbt till en timma. Mycket om Sudan och Darfur, men också om Kosovo, Mellersta Östern, klimatfrågan, nedrustning och olika aspekter av reformeringen av FN.

Och det blev en rätt uppsluppen lunch med ambassadörerna från de s k P5 – de permanenta medlemmarna – i säkerhetstsrådet.

Jag hade att moderera – och i viss mån delta i – en diskussion om Kosovo mellan den amerikanske ambassadören Khalilizad på min vänstra sida och den ryske ambassadören Churkin på min högra.

Alla överlevde. Men sista ordet är förvisso inte sagt i denna fråga.

Och så fortsatta det med mötena på 38:e och 37:e våningarna på East River. Uppblandat med Henry Kissinger – alltid lika stimulerande – på hans kontor på Park Avenue och snabbesök på Council on Foreign Relations lite längre upp på samma gata.

Dessutom ständiga telefonsamtal med Stockholm om olika ärenden som håller på att utvecklas. Man undrar hur världen egentligen fungerade före mobiltelefonernas tid?

Och jag hann också med att skriva ett gratulationsbrev till min nye franske kollega Bernard Kouchner. Vi känner varandra väl sedan svunna tider på Balkan.

Morgondagen blir mer avspänd. Jag skall tala på en konferens om relationerna mellan EU och Ryssland.

Men någon timma i det verkliga New York hinns förmodligen med. Ett besök på bokhandeln Barnes & Noble tillhör livsnödvändigheten…

Gråkallt New York

Ett rätt gråkallt New York mötte mig här i kväll. Inte vad det borde vara vid den här årstiden. Batumi var bättre.

Sen middag på Palm Too på 2nd Avenue med de närmaste medarbetarna för att gå igenom agendan inför morgondagens alla möten på FN.

Mycket känns bekant. Under några år var det ju FN som var min huvudsakliga sysselsättning. Hotellen, restaurangerna, korridorerna och problem känns alla rätta bekanta.

Men nu är jag här i en ny roll och i en delvis ny värld.

Vi får se i morgon hur världen ter sig från 38:e och 37:e våningen vid East River.

Sveriges uppgift är att driva på i viktiga frågor. Och att erbjuda det kunnande och den kompetents vi i olika frågor kan ha.

Batumi till New York

En gråmulen torsdag eftermiddag på flygplatsen i Frankfurt. Jag har just anlänt från Batumi i Georgien och väntar på Lufthansa-maskinen till New York.

Det blev en fascinerande dag runt Svarta Havet i går. Och i dag har president Saakashvili och jag dels invigt det nya Nobelmuséet i Batumi och dels avtäckt en plakett på det hus i Batumis synnerligen charmiga gamla stad där det svenska konsulatet en gång var inrymt.

Men utöver detta har det alldeles självklart varit politiska samtal om läget i regionen och i Europa i stort. Vi har alla ett intresse av att de s k frusna konflikterna i Kaukasus får sin lösning – liksom av att förhållandet mellan Georgien och Ryssland normaliseras.

Per telefon och SMS håller jag kontakt med statsministern och hans medarbetare – just nu är de i Denver och ser på ny energiteknologi efter de mycket lyckade besöken i Washington och Sacramento.

Jag ser att det finns de hemma som tycker att Fredrik skulle ha ägnat sig åt att diskutera invasionen av Irak 2003. Men den frågan utgår jag från att den tidens svenska regering diskuterade.

Nu är det långt viktigare att bereda marken för nya internationella överenskommelser i klimatfrågan – och där har resan mycket tydligt satt Sverige på kartan i USA.

För min del är det samtal på FN-högkvarteret i New York som väntar i morgon.

Generalsekreterare Ban Ki-moon och de avgörande avdelningscheferna på FN Jean-Marie Guéhenno, Lynn Pascoe och John Holmes. En rad av de tunga ambassadörerna i FN. Och dessutom besök hos Henry Kissinger för att höra hans bedömningar just nu.

Men först gäller det att ta sig från Frankfurt till New York.

Kiev, Odessa och Batumi

Nu snabbt iväg för överläggningar med president Justjenko. Det kommer nog att handla till stor del om hur den ukrainska politiska krisen kan lösas upp.

Att det går mot nyval – som presidenten vill – är alldeles klart. Mindre klart är vad som händer därefter.

Men samtalen kommer också – alldeles självklart – att handla om Ukrainas mer långsiktiga europeiska perspektiv.

Sedan bär det raskt vidare till Odessa nere vid Svarta Havets strand. En stad med annolunda både historia och karaktär.

Grundad i slutet av 1700-talet när tsarryssland trängde fram till Svarta Havet, och under sekler en stad med en kosmopolitisk karaktär som blandat Centraleuropas med Medelhavets olika inflytanden.

Och efter större delen av dagen där med samtal med stadens och regionens myndigheter bär det vidare över Svarta Havet till Batumi i Georgien. Här blir det middag med president Saakashvili och hans medarbetare, och i morgon blir det återinvigning av Alfred Nobels restaurerade hus i staden.

Samarbete i Svarta Havs-regionen stod på dagordningen när vi utrikesministrar i EU träffades i Bryssel i måndags. Och vad vi gjort inom Östersjöområdet tilldrar sig i alla fall visst intresse.

Men utöver det finns det också mycket annat att diskutera med de bägge presidenterna i Kiev och Batumi.

Ny regering i Belgrad

Äntligen blev det så en ny regering i Belgrad. Sent i går kväll kunde den äntligen träda till.

Och redan i dag kommer Olli Rehn dit för att i direkta samtal diskutera förutsättningarna för att återuppta de s k SAA-samtal med EU som avbröts för lite mer än ett år sedan.

Det blir viktiga samtal. Serbien behöver en europeisk öppning, och utvecklingen i regionen i dess helhet skulle få ny stabilitet.

I österled

Medan Fredrik Reinfeldt fortsätter sin resa i västerled – i dag i Vita Huset – finns jag i österled i den ukrainska huvudstaden Kiev.

Och det har varit bra samtal med såväl premiärminister Viktor Janukovich som utrikesminister Arseniu Yatsenyuk.

Dagen här är annars fylld mest av inrikespolitiska spekulationer. En gemensam arbetsgrupp har försökt att komma överens om tidpunkt för det aviserade nyvalet till parlamentet Rada – och resultatet skall vara klart i morgon – men motsättningarna är betydande.

Dock blir det med all sannolikhet nyval under de närmaste månaderna, och därefter också en process med att revidera författningen för att skapa förutsättningarna för större stabilitet inför presidentvalen 2009.

Jag har understrukit den vidare europeiska betydelsen av ett demokratiskt stabilt Ukraina, och att landet så snart som möjligt skall kunna återuppta sin europeiska reformkurs. Sverige tillhör de länder som allra tydligast stöder Ukrainas europeiska aspirationer.

Innan de mer officiella överläggningarna på UD i Kiev tog sin början hade jag möjlighet såväl att besöka Sofia-katedralen – med dess nordiska anknytningar från Kievs ursprung – som att lägga ner blommor vid minnesmärket för Holodmor.

Holodmor var den till betydande delar politiska orsakade massvälten i Ukraina under stalinismens allra mörkaste år 1932 – 1933. Hur många miljoner människor som då förlorade livet kommer vi nog tyvärr aldrig att få veta.

I kväll blir det så middag med olika fristående bedömare av den ukrainska politiska scenen.

Mot Svarta Havet

Äntligen hemma från en med alla rimliga mått mätt mycket lång dag i Bryssel.

Men resultaten låg efter olika diskussioner väl i linje med vad vi önskade. Vad gällde Ryssland, Uzkekhistan och Mellersta Östern. Och välkomnandet av den nya regeringen i Serbien.

Tidigt i morgon lyfter så regeringsplanet för att föra mig till Kiev och diskussioner mitt i den ukrainska politiska krisen.

Jag kommer bl a att träffa president Jushenko, premiärminister Janukovich och oppositionsföreträdaren Timoshenko. Samt min värd utrikesministern och åtskilliga andra.

Ukraina är med sina ca 50 miljoner invånare och sin strategiska position ett viktigt europeiskt land, och vi har all anledning att göra vad vi kan för att stödja dess demokrati och dess europeiskt inriktade reformpolitik.

Mina budskap till dem kommer att handla om just detta. De har ett intresse av att övervinna sin politiska kris och ge sitt land en klar politisk och ekonomisk kurs.

Det blir mitt första besök i Kiev som utrikesminister, och som sådant möjligen av viss betydelse. Men i andra egenskaper har jag varit där ett antal gånger och känner dess inte alldeles enkla politiska miljö relativt väl.

På onsdag fortsätter jag så för ett besök i Odessa vid Svarta Havet. Det är viktigt att utveckla kontakter med och lära känna det mångskiftande Ukrainas olika delar. I det sammanhanget träffar jag också EU-missionen som hjälper till att övervaka gränsen till utbrytarområdet Transniestrien i Moldavien.

Och från Odessa flyger jag till Batumi vid den georgiska Svarta Havs-kusten. Men det är en senare historia.

Morgon före mötena

Alldeles strax iväg från hotellet till det traditionella nordisk-baltiska frukostmötet före EU:s utrikesministermöte i föga charmfulla Justus Lipsus. Denna gång med Estland som ordförande, och med Polen som extra gäst.

Säkert kommer de ryska relationerna att dominera våra frukostdiskussioner – och sannolikt blir det dagens enstaka viktigaste fråga.

Det finns all anledning att dra slutsatser av det ryska trycket mot Estland. Och med all säkerhet kommer frågan upp igen på toppmötet i Samara i slutet av veckan.

Men därtill kommer bedömningar av utvecklingen i Serbien där den nya regeringen tar form.

Jag var i går först att gratulera till kommande utrikesministern till hans allt annat enkla uppgift. Och gjorde sammanlunda till den blivande biträdande premiärministern som därtill blir ansvarig för Europafrågorna.

Och så självfallet det viktiga mötet på eftermiddagen med utrikesministrarna från Arabförbundet.

Jag kommer att lyssna alldeles speciellt på den saudiska utrikesministern prins Feisal. Han är en eftertänksam nyckelman i dagens Mellersta Östern.

Det blir en mycket välmatad ministerdag i Bryssel i dag.

Söndagskväll i Bryssel

Nu lyfter vi alldeles strax mot Bryssel för söndagkvällens förberedelser inför morgondagens omfattande utrikesministermöten.

Och jag skulle tro att Fredrik Reinfeldt nu befinner sig i början på inflygningen till New York efter att ha lämnat Bromma på förmiddagen. Hans USA-besök kommer ju också att ta honom till Washington, Sacramento och Denver.

Men för min del blir det Bryssel i kväll och i morgon innan det bär hem igen.

Resten av den kommande veckan blir för mig Kiev, Odessa, Batumi och New York. Och nästa söndagkväll i Washintgton.

Det nya – och bättre! – Europa

Det var det nya Europa som stormade fram på schlagerscenen från festivalhallen i Helsingfors i går kväll.

Med Serbien, Ukraina och Ryssland i toppen i en Eurovisionsschlagerfestival är det förvisso inte längre från Storbritannien eller Irland som de vinnande bidragen kommer.

Musikkartan har förändrats. Och på sina håll i media ser jag att man är mindre nöjd med detta. Besvikelsen över att det gick mindre bra för vårt svenska bidrag med The Ark leder tydligen lätt över i viss aggression mot de som vunnit.

Men detta är det nya – och bättre! – Europa.

Nationer som stått utanför i mörkret och eländet alltför länge. Med en ung generation som verkligen vill förändra och skapa och som ser Europa som en självklar del av sin kulturella identitet.

Visst kan vi beklaga att det inte gick bättre för Sverige.

Men framför allt skall vi gratulera Serbien, Ukraina och Ryssland.

Och oss alla till det nya – och bättre! – Europa.

Kommunismens glömda offer

Först nu på lördagmorgonen har jag haft tid att ta del av den undersökning om svenska skolungdomars kunskap om kommunismen som debatterats under veckan.

Och det är en häpnadsväckande bild som undersökningen ger.

Av de som tillfrågades kände 95% till Auschwitz. Gott så. Men 90% kände inte till Gulag.

I sanning skrämmande!

Är undervisningen i skolorna om vår moderna historia verkligen så usel? Finns det fortfarande en tendens att förtränga eller minimera kommunismens monumentala brott?

Undersökningen säger att 43% tror att det totala antalet offer för kommunismen under 1900-taket är en miljon eller färre. Och en femtedel tror – hör och häpna! – att det är inga alls eller färre än tio tusen.

I den massiva okunskap som undersökningen representerar ligger uppenbara faror för framtiden. Vi hade alla känt fasa om det visat sig att 90% inte känt till Auschwitz.

Men vi bör känna samma fasa när det nu noteras att 90% inte känner till Gulag.

Ljusning i Serbien

Det finns nu hopp om att det trots allt kommer att bli en demokratisk reformregering i Serbien.

Reaktionerna mot valet av radikalen Nikolic till talman har med rätta varit mycket starka. Det har gjorts klart för premiärministern och DSS-ledaren Kostunica att han står inför europeisk total isolering om han fortsätter den vägen.

Nu har valvinnande demokraterna i DS och DSS kommit långt i förhandlingarna om en koalition. Fortfarande återstår att få tydligast Europaorienterade G17+  att komma med i regeringen. De ställer – med rätta! – kravet att Nikolic måste ersättas så snart som möjligt.

Ett avgörande måste komma snart. Efter sitt avgörande felsteg tidigare har DSS dock knappast utrymme för ytterligare ett.

Och därmed ser vi möjligheterna till en ljusning för Serbien. Det påverkar hela regionens möjligheter.

EU-dominerad dag

I dag blir det EU-frågor för hela slanten.

Större delen av förmiddagen kommer med stor sannolikhet att upptas av sedvanligt sammanträde med riksdagens EU-nämnd inför EU:s utrikesministermöte på måndag.

Jag skulle tro att det blir förberedelserna inför toppmötet med Ryssland i Samara den 17 maj som blir den stora frågan på måndag.

Inte för att oenigheten inom EU-kretsen skulle vara så stor som den iblands framställs, utan därför att det i dag finns en genuin osäkerhet om hur dessa relationer kommer att utvecklas. Och den osäkerheten har med osäkerheten rörande den politiska utvecklingen i Ryssland att göra.

Men på måndag eftermiddag kommer vi också att ha ett gemensamt möte med utrikesministrarna från Egypten, Saudiarabien, Jordanien, Libanon, palestinska områdena, Arabförbundet och möjligen ytterligare någon för att diskutera det arabiska fredsinitiativet.

Till detta kommer att delar av ministermötet är gemensamt mellan utrikes- och försvarsministrarna.

Så vi kommer att vara Cecilia Malmström, Mikael Odenberg och jag själv under större delen av dagen, och sedan ansluter också Gunilla Carlsson inför det fortsatta möte med biståndsministrarna på kvällen och på tisdagen.

Ingen kan klaga på bristande svensk närvaro. Det lär ha varit annorlunda förr…

Efter att ha talat med riksdagen under halva dagen skall jag så på eftermiddagen träffa EU-ambassadörerna i Stockholm. De vill höra hur vi ser på olika aktuella frågeställningar.

Då blir det med stor sannolikhet åter de östra och sydöstra perspektiven i Europa och de tilltagande utmaningar som kan skönjas där som kommer att diskuteras.

Det finns åtskilligt att säga.

Adaktusson

Just varit och intervjuats av Lars Adaktusson i hans nya program i TV8.

Det handlade om Tony Blair, om kriget i Irak, om regimen i Iran och hur man förhåller sig till den typen av stater, om fredsprocessen i Mellanöstern och Hamas.

Tuffa frågor – men skönt att det i alla fall finns media som tar utrikespolitikens viktiga sakfrågor på visst allvar.

Felaktigt

För någon timme sedan skrev jag ett brev till riksdagens talman och informerade honom om att vad jag uppgav i ett frågesvar i riksdagen i går icke var korrekt.

Sådant får egentligen inte inträffa – men det har det således gjort. Och då är det viktigt att snabbt och tydligt lägga till rätta.

Det hela handlar om en försändelse av svenska barnböcker på kurdiska som enligt uppgift skulle ha fastnat i tullen i Turkiet. I svaret på riksdagsfrågan sade jag att böckerna nu nått sin slutdestination.

Men så var det alltså inte. Det handlar om barnböcker som finansierats av Sida men där programmet och hanteringen sköts av Olof Palmes internationella center. Det uppges nu för mig att såväl UD i Stockholm som vår ambassad i Turkiet vid upprepade tillfällen fått försäkringar från centrat att böckerna kommit fram. Men i dag meddelade centret UD att de uppgifter man lämnat inte var riktiga.

Gunilla Carlsson har nu begärt att Sida snabbt tar fram en redogörelse för vad det är som gått snett. Att det kan bli långa kontaktvägar när olika program och aktiviteter som staten finansierar sköts av fristående organisationer är en sak, en annan om information som sedan lämnas befinns vara felaktig.

Vardagen har sin varierande verklighet.

Tony Blair

Så kom då beskedet i anförandet vid Trimdon Labour Club att Tony Blair efter 13 år som partiledare den 27 juni avgår som brittisk premiärminister.

Som politisk ledare har han utan tvekan varut utomordentligt framgångsrik. Genom sin övertygelseförmåga lyckades han med konststycket att förvandla ett nermossat labourparti till någonting som under ett skede kom att förknippas med moderniseringen av det brittiska samhället.

Han vann det ena valet efter det andra – även om det skall sägas att det konservativa partiet gav rätt ansenliga bidrag till sina egna nederlag.

Säkert kommer många att säga att Irak-kriget kommer att fläcka hans framtida rykte. Kanske – kanske inte. Det framtida ryktet avgörs av framtiden – och där är vi förvisso inte ännu.

Tony Blair blev premiärminister efter det att jag hade avgått som statsminister, men vi kom ändå att ha en del med varandra att göra i olika frågor som hade med Balkan att göra. Han är alltid inspirerande att tala med – hans engagemang finns i praktiskt taget varje fråga.

Men än har han inte avgått. Han kommer att vara med vid det viktiga EU-toppmötet i slutet av juni. Det blir hans verkliga avsked från den aktiva politiken. Åtminstone i detta skede.