Om Norden och Nato

29 oktober 2014

ROM: Solen fortsätter att skina över den eviga staden, och icke heller i övrigt finns det anledning att registrera några större klagomål.

Hemma är det session med Nordiska Rådet och i anslutning till detta ministermöten med såväl stats- som utrikesministrar och andra.

Från vår nya regering hör jag att det nu skall bli en ny start på det nordiska samarbetet. Och att det finns en positiv vilja finns det all anledning att applådera.

Det område där detta tagit de största stegen framåt under de senaste åren har varit säkerhets- och försvarspolitiken med grund inte minst i den s k Stoltenberg-rapporten 2008.

Åtskilligt i den har redan uppnåtts, och det finns all anledning att diuskutera de nya steg som kan tas.

Det handlar förvisso om det viktiga samarbetet på dessa områden mellan Sverige och Finland, där ju en viktig ny inriktning lagts fast, men det är viktigt att säga att det inte kan stanna vid detta.

Inte minst Norge men också Danmark är viktiga, och ett samarbete som inte också tar in dem blir för begränsat i förhållande till de säkerhetspolitiska resultat som det ju är avsikten att uppnå.

I dag har också publicerats den officiella utredning som vår f d ambassadör i bl a Moskva Tomas Bertelman gjort som en uppföljning på vissa av diskussionerna i försvarsberedningen.

Utredningen belyser de olika samarbeten vi har och kan ha på försvarsområdet, och slutar bl a med en rekommendation om att Sverige och Finland gemensamt skall låta utreda frågan om Nato närmare.

Den rekommendationen är fullt logisk mot bakgrund inte minst av de senaste årens utveckling.

Det ingår ju numera i av alla omfattad svensk försvarsdoktrin att vi skall kunna både ge och ta emot också militär hjälp. Om detta är doktrin är det ju logiskt att detta också tänks igenom och faktiskt förbereds, och då kommer det inte att gå att komma runt frågorna kring ett djupare samarbete med Nato.

Det är min förhoppning att utredningens analys och rekommendationer skall diskuteras öppet och seriöst på det sätt som ämnet kräver. Att i förhand avvisa dess slutsatser är knappast förenligt med det allvar som dessa frågor faktiskt kräver.

Att en opinionsundersökning i dag för första gången någonsin visar på fler som är för än mot ett svenskt medlemskap i Nato är förvisso intressant.

Opinionen i denna fråga kan säkert hoppa fram och tillbaka, och enstaka mätningar är normalt inte av någon större betydelse, men när en mätning för första gången någonsin visar ett resultat som detta finns det nog anledning att notera saken.


Från Roms horisont

26 oktober 2014

ROM: Arla denna morgon lämnade jag fäderneslandet, men denna gång för en resa inte främst dominerad av arbete och olika uppgifter.

Det är skollov i Stockholm, och att tillbringa detta i ett Rom som bjuder på sol och temperatur kring 20 grader känns inte som en uppoffring.

I dag är det valdag i Ukraina, liksom i Tunisien och Brasilien, och självfallet är det viktigt att följa upp vad valet kommer att resultera i.

När detta skrivs har vallokalerna ännu inte stängt, men det rapporteras i alla fall lugn, med lite olika uppgifter om valdeltagandet.

På Krim sker självfallet inget röstade, och i de delar av regionerna Donetsk och Luhansk som kontrolleras av de rysk-stödda separatisterna blockeras också varje möjlighet.

Men trots detta är det väl mer än 90% av Ukraina som har den demokratiska möjligheten att delta i dagens val.

Legitimiteten i valet kan därmed knappast ifrågasättas – men legitimiteten i att blockera valet i de områden jag nämnt är självfallet obefintlig.

Och till resultatet av valet får jag återkomma när ett sådant föreligger.

I slutet av veckan som nu avslutas hade Europeiska Rådet sitt möte i Bryssel, även om uppmärksamheten i Sverige ju kom att koncentreras på tumultet i EU-nämnden i samband med statsministerns framträdande där.

Men viktigt var trots allt att EU enade sig om ett bindande åtagande att reducera utsläppen av växthusgaser till år 2030 med 40% räknat i förhållande till 1990.

Och det är ett viktigt steg på vägen mot den reduktion med 95% till seklets mitt som ju fanns med i de tidigare besluten från 2009.

Därmed är EU den första större globala aktör som lägger fast åtaganden inför det viktiga globala klimatmöte i Paris i december nästa år som skall försöka att åstadkomma i alla fall delar av det som vi alla misslyckades med i Köpenhamn 2009.

Och förhoppningsvis kommer EU:s åtaganden nu att sätta i alla fall viss press på de övriga. Erfarenheterna från 2009 bör dock leda till viss realism i de förhoppningarna.

Men mötet i Bryssel handlade också om den ekonomiska utvecklingen i EU-området.

Det Sverige som alliansregeringen lämnar efter sig räknar med tillväxt kring 3% och en tydligt stigande sysselsättning, men i stora delar av det övriga Europa ser verkligheten betydligt annorlunda ut.

Kommissionen har nu skickat varnande brev till Italien, Frankrike, Österrike, Slovenien och Malta vad gäller hur deras budgetpolitik utformas, och det skall bli spännande att se hur denna diskussion utvecklas.

Den handlar ju också om trovärdigheten i de olika gemensamma processer som man satt upp inom Euro-området mot bakgrund av de senaste årens delvis rätt bittra erfarenheter.

Och det är ju viktigt att man inte ännu en Hong hamnar i en situation där stora nationer bara sopar åt sidan det man kommit överens om.

Just nu befinner jag mig som sagt i Rom, och fet kommer därmed att finnas möjlighet att följa denna diskussion inte minst utifrån frågan hur man här kommer att agera.

Premiärminister Renzi behärskar retoriken till fulländning, men ekonomiska frågor handlar också om realiteter.

Här kommer jag nu att befinna mig under huvuddelen av den kommande veckan, och även om det huvudsakligen handlar om skollov kommer det självklart att bli en del annat också.

Ett besök på Svenska Institutet här ingick i mina planer redan innan det huvudlösa nedläggningsförslaget i regeringens budget kom, men har ju inte blivit mindre relevant sedan dess.


Rödgröna skatter och rödgrön kulturskymning

23 oktober 2014

STOCKHOLM: Rödgrön budgetdag i riksdagen i dag, och därmed inledningen till ett nytt skede i denna den politiska osäkerhetens tid.

I storleksordningen 23 miljarder kr i höjda skatter kommer självklart att bromsa tillväxt och jobb, och i en formulering i budgetpropositionen skriver regeringen faktiskt precis detta.

Uppenbart har de politiskt tillsatta inte hunnit fram med rödpennan i texterna. Men nu står sanningen där svart på vitt.

Totalt huvudlöst är det plötsliga förslaget att lägga ner de svenska kulturinstituten i Rom, Athen och Istanbul.

Med viss överdrift beskrev jag detta som ren talibanpolitik – även de var ju mot den regionens klassiska kultur och förstörde vad de kunde.

Och det är ju närmast ett mysterium hur man utan någon som helst förvarning eller beredning eller utredning kan kasta fram ett förslag som detta.

Jag misstänker att det varit viss desperation i budgetarbetet när man inte fått siffrorna att få ihop och så plötsligt tvingats pressa fram illa förbereda fördrag också till besparingar.

Och detta är väl f ö sannolikt den enda besparingen på offentliga utgifter i budgetförslaget.

Annars är det höjda skatter, höjda bidrag och höjda utgifter för hela slanten.

Men i övrigt avstår jag i detta sammanhang från att kommentera budgeten.

Annars var det arbetsdag i Stockholm för mig i dag.

Telefonkonferens med personer runt om i Europa om olika utmaningar för främst EU under de närmaste åren.

EU måste leverera resultat 2015 också för att bereds vägen för någon typ av överenskommelse under 2016 som kan rädda kvar Storbritannien i EU under 2017.

Men också lunch med en gammal vän från Ryssland med en tämligen deprimerande diskussion om de politiska och ekonomiska utsikterna i den ryska huvudstaden just nu.

Inte förvånande i sina huvuddrag, med diskussionen ger självfallet mer djup till bilden. Vi kom överens om att hålla närmare kontakt framöver.


Den nya rörans Sverige

22 oktober 2014

STOCKHOLM: Att reda ut exakt vad som inträffade i riksdagens EU-nämnd i dag är inte alldeles lätt. Men måhända var det ett första mer allvarligt tecken på vad som väntar under denna mandatperiod.

Att döma av medias rapportering var det oklart vilken politik inför EU-toppmötet om klimat och energi i morgon som regeringen egentligen sökte mandat för, och när detta så småningom kanske började klarna blev det uppenbart att denna saknade stöd i EU-nämnden.

Och då är det, med den ordning som lagts fast, detta som faktiskt gäller.

EU-nämnden har en tämligen så stark ställning i vårt system, och det är bara den linje som har stöd där som kan vara Sveriges linje.

Under de åtta år jag månad efter månad besökt, diskuterat och förankrat i EU-nämnden har jag alltid fått dess stöd för den linje jag föredragit. Ibland har denna också inneburit en betydande och medveten flexibilitet för att möjliggöra arbetet med att söka lösningar i Bryssel.

Men nu kommer det uppenbarligen att bli mer besvärligt.

Den inledande oklarheten i dag hade sannolikt sin bakgrund i rödgröna spänningar i regeringen. Det fanns helt enkelt inte en tillräckligt enad linje.

Och när detta så kolliderade med att regeringen är i tydlig minoritet i EU-nämnden blev det riktigt kaotiskt och slutade med att regeringen inte fick stöd för sin linje.

Det har aldrig tidigare inträffat i en så stor fråga och inför ett så viktigt möte.

Hur regeringen framgent skall hantera denna situation återstår att se.

Skulle detta upprepas gång efter gång kommer våra möjligheter till inflytande i det europeiska samarbetet snabbt att minska.

En situation där företrädare för andra EU-länder inte har någon aning om huruvida den linje som våra företrädare har i preliminära diskussioner kommer att överleva fram till beslut på ministermötet innebär alldeles självklart en mycket betydande risk för att vi marginaliseras.

Bra är det inte. Med detta är den nya rörans Sverige.


”Det är för jävligt”

21 oktober 2014

STOCKHOLM: Det kändes skönt med en arbetsdag hemma efter att ha varit mer eller mindre långt borta i världen under en tid.

Via media tar jag del av att ÖB Sverker Göransson efter sluten föredragning inför berörda utskott i riksdagen med en formulering som väl inte kom ur diplomatins finare verkstad lät meddela att ”det är för jävligt att någon är inne på vårt vatten”.

Och därmed gjorde han, bortsett från sina känslor, alldeles klart att han är övertygad om att ”någon är inne på vårt vatten.”

Annars har det ju förekommit viss ordlek om vad som är en underrrättelseoperation och vad som är ubåtsjakt. På sina håll har det varit viktigt att påpeka att det just nu inte handlar om det senare.

Skillnaden är väl att operationen självfallet går över i ett annat skede när den främmande farkosten säkert lokaliserats.

Och regelverket för hur försvarsmakten då skall agera är lagt fast i det som kallas IKFN – instruktionen för krigsmaktens uppträdande i fred och neutralitet.

I vissa delar är denna i dag påtagligt föråldrad, men i sina operativa huvuddrag gäller den fortfarande.

Jag skulle tro att man på Högkvarteret har plockat fram den och läst på under de senaste dagarna.

Just nu fascineras media av olika detaljer i det som nu pågår. Och även om försvaret utåt meddelar åtskilligt är det självfallet så att totalbilden påverkas också av andra informationer man har och olika bedömningar man gör.

Det taktiskt operativa har självfallet sin påtagliga mediala attraktionskraft, men i det längre perspektivet är det alldeles självklart det strategiskt säkerhetspolitiska som är det avgörande och som det kommer att finnas anledning att diskutera.

Och den debatten kommer alldeles självklart att behöva föras långt längre än till det omedelbara och naturliga konstaterandet av att ”det är för jävligt”.

Hur regeringen avser att hantera detta återstår att se. Naturligt är att söka ett brett samråd, och från den utgångspunkt jag har tycker jag att de steg som regeringen hittills tagit i detta avseende har varit riktiga och bra.

Mer besvärligt lär det möjligtvis bli lite längre fram. Vi kommer alldeles säkert att se det sedvanliga kompaniet av förnekare träda fram, och nu tillkommer att dessa kan komma att ha en tydligare förankring också i regeringen och dess närhet.

Detta är inte en verklighet man i första taget är beredd att ta till sig eftersom det skulle riskera konsekvenser som man inte vill acceptera. Och då kommer det säkert att satsas krut – om uttrycket tillåts – på att försöka förneka denna verklighet.

Vi har sett mönstret förr.

Men just nu handlar det om att försvaret skall ha ro att föra de operationer man bedriver så långt det är möjligt.

Och sedan blir det tid att utvärdera resultatet och att börja diskussion om de mer strategiska och säkerhetspolitiska slutsatser som måste dras.

Min dag har dock i allt väsentligt handlar om annat.

Konferenssamtal med World Economic Forum om en del förberedelser för ett kommande möte i Dubai med inriktning på de olika utmaningarna för EU under de närmaste åren. En hastigt beställd artikel för internationella media om den utmaning som ligger i valet i Ukraina på söndag. Planering av en del andra kommande resor.

Och inte minst ett trevligt möte med de moderata ledamöterna i riksdagens utrikes- och försvarsutskott för att diskutera deras arbete framöver.

Riksdagen blir ju också i dessa frågor långt mera betydelsefull under de närmaste åren.

Regeringen är förvisso regering, men dess makt över den avgörande makt som ligger i riksdagens beslut har ju sina mycket påtagliga begränsningar.

Och det kommer att ha sin betydelse också på dessa områden.


Om ubåtsoperationer mot Sverige

20 oktober 2014

STOCKHOLM: Den pågående verksamheten i Stockholms skärgård tilldrar sig av lätt insedda skäl en del uppmärksamhet, och det är långt ifrån onaturligt.

I detta sammanhang är det naturligt att det också blickas bakåt på vad som hände under främst 1980- och början av 1990-talet.

Om detta kan jag ge besked, för jag var med.

Och då kan det finnas anledning att här ge möjlighet att ladda ner två dokument av min hand om detta.

Det första är ett anförande i Kungl Krigsvetenskapsakademin 1991, där jag drar de slutsatser som jag tyckte då var möjliga att dra mot bakgrund av det föregående decenniets utveckling.KKrVA 91

Anförandet innehåller en del som då var föga uppmärksammat också om den äldre bakgrunden till dessa operationer. Det var relevant då, och kan möjligen vara det nu också.

Det andra är en av mig kommenterad sammanfattning av den rätt kontroversiella rapport om detta som Rolf Ekeus på den dåvarande regeringens uppdrag producerade 2002. Kommenterad Ekeus

Jag var inte påtagligt imponerad av hans försök till kålsuparteorier och andra konstigheter – om jag uttrycket mig försiktigt – men min kommenterade sammanfattning ger dock den intresserade möjlighet att ta del av såväl dessa som mina kommentarer och korrigeringar.

Stolligheterna är inte så få.

Annat skulle ha kunnat tillfogas, inte minst vad f d ÖB Bengt Gustafsson skrivit.

Men det får räcka med detta för dagen.

Här kan den intresserade återvända till ett av de svåraste, mest dramatiska och omdiskuterade skedena i svensk säkerhetspolitik i alla fall sedan 1945.

Och sedan återstår det att bilda sig en uppfattning av den möjliga relevans som detta har för dagen.

Den frågan kommer det med all säkerhet att återkomnas till.KKrVA 91Kommenterad Ekeus


Hem mot Stockholm igen

20 oktober 2014

ISTANBUL-STOCKHOLM: I går efter lunch avslutade vi våra diskussioner nere i Bodrum, och efter angenämt uppehåll i soliga Istanbul bär det nu hem till Stockholm igen.

Våra avslutande sessioner dominerades helt av de regionala konfliktperspektiv som nu helt dominerar också den turkiska politiska scenen.

Frågorna blir allt fler, och svaren blir allt svårare.

I den oppositionella pressen, och från de oppositionsföreträdare som var med i våra diskussioner skrivs och sägs det att det är president Erdogans ”obsession” med att bli av med Assad i Syrien som nu skapat de svåra utmaningar som landet står inför.

Men det är nog att göra det lite för lätt för sig.

Ankara var förvisso inte den enda huvudstad som i inledningen av det syriska kriget 2011 gjorde bedömningen att Assads dagar var lätt räknade och inriktade politiken därefter.

Jag minns en serie av internationella möten där detta var den etablerade sanningen.

Att det var en felaktig bedömning av vad som omedelbart skulle komma att hända är alldeles uppenbart, men det innebär ju inte för den sakens skull att det var moraliskt fel att ta klart och entydigt ställning mot regimen i Damaskus.

I dag ligger internationellt fokus så gott som helt på vikten av att bekämpa ISIL, och det är lätt att få ett intryck av att man näst intill är beredd att glida in i ett faktiskt samarbete med Damaskus i detta syfte.

Att Damaskus ingenting hellre skulle vilja är tämligen uppenbart.

Mot denna bakgrund framstår onekligen det envisa fasthållandet i Ankara av vikten av att bekämpa också Assad-regimen som något avvikande.

Men det behöver inte innebära att det är fel i det längre perspektivet.

I våra diskussioner fanns det också en annan tendens som är värd att notera.

Man uppfattar att den övriga västvärlden nu ser Turkiet som sin buffert, och att man vill driva denna ”buffert” till olika åtgärder utan att själva vara berett till några avgörande uppoffringar.

Inte minst riktas denna misstänksamhet mot USA. Det snabba amerikanska tillbakadragandet från Irak ses som ett tecken på att den amerikanska politiken ofta saknar den uthållighet som är en av många förutsättningar för någon framgång i denna region.

Och också amerikanska röster i våra diskussioner kunde instämma i detta.

Att regionens omvandling på allvar aktualiserat den kurdiska frågan är ingen nyhet, men blir samtidigt tydligare för var dag som går.

AK-regeringen har initierat en tydlig fredsprocess med kurdiska PKK, och denna har i alla fall lett till en vapenvila med många positiva konsekvenser.

Konkreta steg framåt har också tagits vad gäller inte minst det kurdiska språket.

Men nu befinner sig denna i ett kritiskt skede när olika kurdiska röster kritiserar Ankara för att inte på ett eller annat sätt ingripa i Syrien och då inte minst i Kobani.

Den absoluta huvuddelen av stadens ca 150.000 invånare har redan flytt till Turkiet, men kurdiska soldater försvarar den fortfarande mot ISIL:s angrepp med visst stöd av amerikanska flyginsatser.

Och under det senaste dygnet har detta stöd kompletterats med olika konkreta leveranser och förstärkningar via turkiskt territorium.

Företrädare för regeringen säger att man siktar på att kunna föra den kurdiska fredsprocessen i hamn innan det parlamentsval som planeras till juni nästa år.

Och den ambitionen finns det all anledning att ge stöd.

Skepsis saknas dock inte.

Det finns åtskilliga som säger att Erdogan gör detta huvudsakligen av valtaktiska skäl, även om man noterar att det ofta sägs av de som aldrig visat något intresse över huvud taget för någon kurdisk fredsprocess.

En avgörande fråga är självfallet hur Turkiet skall förhålla sig till de kurdiska semi-stater som nu växer fram längs dess södra gräns.

Med KRG i norra Irak har man etablerat ett mycket nära och gott samarbete såväl ekonomiskt som politiskt.

Men det är skillnad på det PDK-parti som dominerar politiken i KRG och det PKK-anknytna PYD som helt dominerar de kurdiska delarna av nordligaste Syrien.

Och även om man har fredsprocessen internt i Turkiet är det uppenbart att förhållandet till PYD är mer komplicerat. Och det är att uttrycka saken försiktigt.

På sikt är det uppenbart att Turkiet har ett intresse av stabila förhållanden i dessa områden, och alldeles självklart kommer dessa att domineras och styras av olika kurdiska grupperingar.

Samtidigt har man ett tydligt intresse av att inte rubba existerande gränser i regionen. Och det utgår från att varje sådan process skulle bli utomordentligt både besvärlig och farlig.

Nu lägger jag dessa diskussioner bakom mig för i alla fall de allra närmaste dagarna, även om jag kommer att återvända till dem under hösten.

När jag nu återkommer till Sverige återkommer jag till ett land och en situation där frågan om främmande undervattensverksamhet långt inne i vårt territorium dominerar.

Detta är ju frågor jag har en del bakgrund i och kunskap om, men jag har än så länge avhållit mig från offentliga kommentarer till det som nu sker.

När jag lyssnar på det noggrant avvägda ordval som kommer från försvarets företrädare är det dock tydligt att de är så säkra på sin sak som man kan bli innan man faktiskt har lagt händerna på något.

Och i så fall är det svårt att underskatta allvaret i det som nu sker.

Säkert kommer jag att ha anledning att återkomma till denna fråga under veckan – om inte annat så till viktiga delar av den historiska bakgrunden.

Mot slutet av veckan möts så EU:s stats- och regeringschefer för att också lösa ut viktiga frågor om energi- och klimatpaketet. Det skall bli spännande att se vad det resulterar i.

Innan dess ser jag att statsminister Stefan Löfven nu avlägger besök i Helsingfors, Tallinn, Riga och Vilnius.

Det är så det skall vara, och visar på viktiga prioriteringar från också den nya regeringens sida.

Han kommer att få åtskilliga frågor om kontinuitet eller inte i viktiga delar av den svenska säkerhets- och Europa-politiken.

Och alldeles säkert kommer också utvecklingen i Ukraina att diskuteras.

Till helgen är det ju det viktigt parlamentsval i Ukraina med också en stor mängd internationella och europeiska observatörer på plats.

Och förhoppningen är ju att det kommer att leda till ett resultat so, ger en stark regionregering och en tydlig reformmajoritet.

Att landets ekonomi var i dåligt skick redan innan är ingen hemlighet, men till detta kommer alldeles självklart verkan av konflikten. Det verkar som om ekonomin kommer att drabbas av en nedgång kring 10% detta år.

Det visar vikten av snabb och tydlig samling i den ukrainska politiken så snabbt som möjligt efter detta val.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 479 andra följare