Överväldigande i Kurdistan

19 augusti 2014

BURGAS: Nu är det mellanlandning här i Bulgarien på väg hem från en minst sagt välfylld dag i Kurdistan i norra Irak tillsammans med EU:s kommissionär för humanitär hjälp Kristalina Georgieva.

Hon och hennes medarbetare lämnar oss här. De gör imponerande insatser när det gäller att i EU:s namn hjälpa runt om i världen.

Jag tror att jag sanningsenligt kan säga att det var ett mycket uppskattat besök, och det blev speciellt bra genom att vi reste tillsammans.

Det visade konkret och samlat europeiskt engagemang.

Det är en överväldigande humanitär kris vi står mitt uppe i framför allt i de nordliga delarna av Irak.

Sedan början av sommaren har ytterligare närmar en miljon människor fördrivits eller flytt framför allt genom ISIL:s attacker först mot Mosul i mitten av juni och därefter mot Nineve-slätten och kurdiska områden i början av augusti.

Och detta kommer ovanpå kanske lika många människor som tvingades på flykt i vintras i Anbar-provinsen i de västligare delarna av landet.

Men om situationen där i dag vet vi tyvärr ganska lite – situationen är alldeles för osäker.

I grunden handlar det om en kris som utlösts av en kombination av kriget i Syrien och av den sekteristiska politik som Maliki-regeringen i Bagdad drivit under de senaste tre åren eller så.

Nu är den omedelbara uppgiften att hjälpa människorna, och vi har under dagen träffat såväl hela FN-familjen av hjälporganisationer som de erfarna och imponerande frivilligorganisationer som i dag finns på plats.

Oerhört mycket har gjorts – men oerhört mycket mer måste göras.

Och självfallet är Sverige mycket viktigt. Många tackade för våra insatser.

Någonstans i luftrummet mötte vi sannolikt de två svenska Hercules-flygplan som tidigare i dag lyfte hemifrån med olika former av hjälp.

Men sedan kommer det att handla också om pengar.

Det som dock måste till är en övergripande politisk strategi. Den handlar om Bagdad och Erbil, men den handlar också om Ankara, Teheran och Rijadh.

Vi hjälper nu de som fördrivits eller flytt, men för många av dem är självfallet frågan hur deras framtid kommer att se ut. Och än finns det inte några riktigt trovärdiga svar på den frågan.

När vi satt med ärkebiskopen från Mosul, liksom hans företrädare på posten, var han mycket tydlig med att de som han representerade vill kunna flytta tillbaka.

Men när vi talade med de ledande företrädarna för yeziderna – den folkgrupp som ju direkt hotades av folkmord, men där internationella insatser gjorde att de flesta kunde räddas – var bilden betydligt mycket mer komplicerad.

Guvernören i Mosul – nu i Erbil – tillhörde de något mer förhoppningsfulla.

Han trodde att de insatser som ju förstärks skulle kunna fördriva ISIL från Mosul, och att det skulle vara möjligt för de flesta att komma tillbaka.

Och vi diskuterade olika säkerhetsarrangemang i olika delar av det vida området som skulle kunna skydda de utsatta och fördrivna.

Det var svårt att inte imponeras av den generositet och öppenhet som kännetecknade de kurdiska myndigheternas olika insatser i denna också för dem mycket svåra situation.

Men de har ett besvärligt finansiellt läge efter det att Bagdad i januari slutade med budgetbetalningar. Och även om man sedan i maj börjat direkt export av olja är produktionen för liten för att generera de resurser man verkligen behöver.

Och det gäller i all synnerhet i det läge som i uppkommit. Omhändertagandet kräver, även med den omfattande internationella hjälpen, stora insatser.

Till den i allt väsentligt humanitära dagens mer politiska inslag hörde en timslång överläggningar med den kurdiska presidenten Barzani i hans eget palats en bit upp i bergen.

Vi känner numera varandra väl, och det blev ett framtidsinriktat och intressant samtal, där vi ju också noterade de nära och goda banden mellan våra samhällen.

En bit efter midnatt hoppas jag kunna landa i Stockholm, och i morgon får jag försöka att anpassa mig till de kanske trots allt inte fullt lika avgörande frågor som dominerar vår pågående valdebatt.

Men att det är så har vi ju i grunden anledning att känna en djup tacksamhet för.


I tragedins Irak

19 augusti 2014

ERBIL: Tidigt i går morse hämtade mig ett av våra statsplan mig i Åbo och vi styrde kursen mot krisernas, lidandets och utmaningarnas Irak.

Men först mellanlandade vi i Bourgas i Bulgarien och hämtade upp EU:s kommissionär för humanitär hjälp Kristalina Georgeva och hennes medarbetare.

Det var på det extra mötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel i fredags som vi denna gemensamma resa, med välsignelse också av Catherine Ashton diskuterades.

Såväl EU-kommissionen som Sverige tillhör ju de stora humanitära givarna i världen. Under de senaste åren har vi ju påtagligt byggt ut denna del av vår politik. Inte minst var det Gunilla Carlsson som drev på denna utveckling.

Regelmässigt är Sverige den fjärde största humanitära givaren i världen, med EU-kommissionen som nummer två och EU sammantaget som särklassigt ledande i världen.

Och då var det naturligt att vi två reste gemensamt för att understryka vår humanitära samlade humanitära hjälp till alla de som nu drabbats av ISIL:s terror och fördrivning.

Andra länder fokuserar på konkret säkerhetsstöd och har erfarenhet och resurser till det. Vi koncentrerar oss på det vi är bäst på och där vi åtnjuter stort anseende och förtroende.

Men självfallet handlar det också om politiskt stöd och att diskutera den långsiktiga också politiska strategi som krävs för att möta det hot mot Irak, mot regionen och också mot oss som ISIL innebar.

Vi landade i ett Bagdad där temperaturen denna dag närmade sig 50 grader, och avverkade på några timmar samtal med presidenten, parlamentets talman och tjänstgörande utrikesministern.

Här var det den politiska och säkerhetsmässiga situationen som var i fokus, men det var också viktigt att understryka att vi vill hjälpa alla i Irak som drabbats av det hemska som skett.

Liksom, självfallet, att detta skall ses som en del i en samlad strategi vars syfte ju är att de som nu tvingats på flykt skall kunna återvända i säkerhet till sin hembygder.

Att det är lättare sagt än gjort är uppenbart, men det är viktigt att detta är det mål som Iraks myndigheter vill att vi skall ha och som vi också skälva uppfattar som riktigt.

När mörkret lade sig över Bagdad flög vi så upp till det Erbil som vi tidigare under dagen hade haft möjlighet att titta ner på.

Och här bar det direkt till middag med premiärminister Barzani och en rad ledande företrädare här.

Och det blev en inträngande diskussion inte bara om de nu akuta utmaningarna på det humanitära området utan de vidare perspektiven för Irak och regionen i ljuset av det som hänt.

Att irakiska och kurdiska styrkor, med flygindustris från USA, någon timma tidigare återtagit kontrollen över den strategiskt viktiga vattenkraftsdammen i Tigris norr om Mosul bidrog alldeles självklar till att höja stämningen.

I dag blir det så en full dag fokuserad främst på de humanitära utmaningarna, men vi skall också passa på och träffa presidenten Barzani i hans residens lite mer uppe i bergen en bit öster om själva Erbil.

Och när mörkret sänker sig över slättlandet och bergen i det historiska landet här nere blir det dags att återvända till Bulgarien och Sverige.


Banden med Finland

18 augusti 2014

GULLRANDA: Arla denna morgon lämnar jag så Nådendal i allra västligaste Finland efter gårdagens eftermiddag och kväll på Finlands presidents sommarresidens Gullranda och de diskussioner vi haft där.

Ingen bilateral relation är viktigare för Sverige än den med Finland.

Och jag tror faktiskt att jag vågar säga att det gäller i andra riktningen också.

Denna relation har många dimensioner, och en av dem under de decennier jag haft förmånen att vara med har varit den typ av informella diskussioner och sammankomster som vi nu haft här på Gullranda.

Personer har varit betydelsefulla.

Under lång tid spelade näringslivsmannen Aatos Erkko här i Finland en mycket central roll i dessa kontakter, men också diplomaten och den imponerande statsmannen Max Jacobson.

I Sverige fanns under alla dessa decennier akademikern och diplomaten Krister Wahlbäck

I dag finns ingen av dem dessvärre längre, men behovet av kontakter i ett Europa och en värld som snabbt förändras är minst lika stort.

Och det tror jag att alla på ömse sidor som var med om diskussionerna här nu på Gullranda helt och fullt kan instämma i.

Sedan tillhör det ju saken att det finns saker bortom ekonomi och säkerhetspolitik och historia och geografi och allt detta som har sin betydelse.

Bastu. Skärgård. Kräftor. Sånger.

Det kallas förvisso inte alls allians eller så i mer formell utrikespolitisk betraktelse.

Sanningen är nog att det går betydligt djupare än så…


Och så blir det valrörelse!

16 augusti 2014

STOCKHOLM: Tillbaka i huvudstaden, och dags för valrörelsen att mer officiellt ta sin början.

På klassiska Norrnalmstorg i Stockholm talade Fredrik Reinfeldt om politik och perspektiv för kommande år.

Ett viktigt budskap var de krav som en oroligare värld kommer att ställa på oss under de närmaste åren. Perspektiven är långt ifrån idylliska.

Utrikes- och säkerhetspolitiken kommer att kräva styrka och stringens. Den förstärkning av vårt försvar som inletts och getts inriktningen för är viktig.

Men vi skall inte blunda för att en oroligare värld också tenderar att dämpa inte minst de europeiska ekonomierna, och att detta ju påverkar också vår mycket exportberoende ekonomi.

Vår generösa flyktingpolitik kommer också att möta nya utmaningar. Vi ser nu inströmningar som för tankarna till situationen under kriget i Bosnien i början av 1999-talet.

I dag vet vi att den inströmningen kom att bli ett mycket värdefullt tillskott till vårt samhälle och vår ekonomi. Men de omedelbara utmaningarna skall för den skull inte underskattas, och det gäller också rent budgetmässigt.

Också perspektiv som dessa måste finnas i en valrörelse. Världen och dess utveckling är inte långt borta – den påverkar oss direkt och omedelbart.

En valrörelse frestar alltid till löften i mångfald. Visst måste visionerna och ambitionerna vara där. Annars vore det märkligt. Men om det mest handlar om att åstadkomma allt med ökade offentliga utgifterna riskerar baksmällan att bli bitter.

När Fredrik Reinfeldt talade om att öka bostadsbyggandet till 150.000 nya bortöder handlade det därför inte om lån eller om bidrag. Det handlade om minskade regler och minskad byråkrati.

Sådant kostar inte pengar. Sådant sparar faktiskt pengar. Men utmanar sannolikt en och annan regleringsfantast.

Dock är det den typen av politik som, enligt min mening, Sverige kommer att behöva mer av under kommande år.

Här fanns en inte ointressant kontrast mot Stefan Lövéns motsvarande sommartal för en vecka sedan.

Där var det stora löftet att staten via CSN skulle stå för ökade möjligheter till lån för att få körkort.

Problemet är självfallet att det uppenbarligen blivit för dyrt att få körkort.

Men möjligen skulle detta problem kunna angripas genom att på olika sätt angripa de faktorer som gjort att dessa kostnader skenat i höjden på detta sätt.

Men i stället talas då om ökade offentliga lån och ökade kostnader.

Man kan erinra sig att det en gång fanns en tid då den filosofin styrde också svensk bostadspolitik. Det ledd till en offentlig kostnadsexplosion som vi dock lyckades att avveckla under 1990-talet.

Och nu tror jag att det ansats med minskade regleringar som Fredrik talade om i dag är alldeles rätt väg att gå när det gäller att få fram fler bostäder.

Det gäller i all synnerhet när en orolig omvärld via olika faktorer kommer att innebära förändrade förutsättningar också för de offentliga budgetarna under kommande år.

Men även om det var valrörelsestart i dag är det självfallet de internationella uppgifterna som dominerar för mig.

Hjälpåtgärder för Irak arbetar vi intensivt med just nu. Behovet är skriande. Samverkan med FN och EU är av central betydelse.

Efter en del andra möten här i Stockholm i morgon – och jag hoppas också kunna hinna med ett besök på världens längsta bokbord längs Drottninggatan – reser jag och några andra företrädare för svenskt samhällsliv till Finland.

Där har Finlands president Sauli Niinistö inbjudit till diskussioner i morgon eftermiddag om gemensamma utmaningar för våra bägge länder under de kommande åren.

Och därefter blir det middag. Kräftor kan nog inte uteslutas. Våra länder förenas ju också av vissa traditioner.


Irak, Gaza, Libyen och Ukraina i Bryssel

15 augusti 2014

BRYSSEL: Det blev ett bra och konkret extra möte med EU:s utrikesministrar under några timmar här i dag.

Enigheten var, av naturliga skäl, stor om det hot som ISIL och dess framfart i såväl Irak som Syrien utgör mot dessa länder, mot regionen i dess helhet och faktiskt också mot oss själva.

FN-chefen i Irak Nikolay Mladenov informerade oss om läget och sina bedömningar av utmaningarna framför, och EU:s kommissionär för humanitära frågor Kristalina Georgieva kompletterade med den katastrofala humanitära situationen och vad vi kan göra.

Vi var eniga om att nu sätta upp en humanitär luftbro till norra Irak.

Men samtidigt som behoven är skriande finns det problem med organisation och förmåga att verkligen ta emot i området. Vi arbetar intensivt på att lösa detta.

Alla underströk den avgörande betydelsen av regeringsbildningen i Bagdad just nu, och vi diskuterade hur vi på olika sätt kan stödja den processen.

Att vissa stater nu också kan lämna militärt stöd, i nära samarbete med regeringen i Bagdad, till det kurdiska området för dess försvar välkomnade vi självklart.

Enligt den information vi fick är det behov som är mest trängande ammunition av den äldre sovjetiska standard som fortfarande helt dominerar denna region.

Diskussionen om Gaza blev kortare, och rör dig tydligt i den riktning som jag också angav i mina fyra principer för en lösning, även om dessa i vissa avseenden gick längre än vad som nu är möjligt att sätta på den omedelbara dagordningen.

Men att blockaden av Gaza måste brytas, samtidigt som hotet mot Israel av raketer och tunnlar måste bort, råder det tydlig och viktig enighet om i vår krets.

Vi hann också med att utbyte bedömningar om den inte mindre besvärliga situationen i Libyen.

Strider mellan grupper från Miserata och Zintan inte minst i området kring Tripolis flygplats visar en del av de utmaningar vi står inför här.

Och även vad gäller Ukraina blev det en bra diskussion med bra slutsatser som vi kunde enas kring.

Nya mer konkreta information om ryska pansarfordon som rör sig in i Ukraina är självfallet starkt oroande, även om det ju just är detta som vi hävdat sedan ett tag tillbaka.

Uppgifter tyder också på att man nu levererat nya luftvärnsrobotsystem till de pro-ryska styrkorna där.

Den humanitära situationen i de s k folkrepublikerna – från vilka f ö folk verkar fly åt alla håll – är självfallet alarmerande.

Gangsterväldet har förstört ekonomi och försörjning, och osäkerheten inför framtiden massiv.

Den snabbaste lösningen på detta problem vore självfallet att Ryssland upphörde med sitt försök att militärt och på andra sätt hålla dessa skapelser under armarna.

I de områden som befriats från dem är situationen efter det som hänt självfallet inte enkel, men det är ju inte där man talar om en humanitär katastrof.

Och i detta enkla faktum ligger ju mycket av problemet.

Hur det kommer att gå med den omtalade ryska humanitära konvojen återstår att se.

Den skall nog ses som ett av inslagen i ett ryskt försök att förhindra de s k folkrepublikernas totala kollaps.

Andra inslag i de försöken är ju rent militära. Och självfallet finns också diplomatiska inslag i denna strävan.

Den nederländske utrikesministern Frans Timmermans uppdaterade oss om arbetet efter katastrofen med nedskjutningen av MH17.

Det var 298 människor som förlorade livet, och 196 av dessa var från Nederländerna. Och nu arbetar man noggrant och mödosamt med att identifiera vad som går att identifiera. Hittills har man kunnat identifiera kvarlevorna efter 69 omkomna.

Frans Timmermans var mycket uppskattande av de ukrainska myndigheternas arbete, liksom av den attityd man mött hos den lokala befolkningen i området.

Hos dem finns inte, sade han, någon önskan att lämna Ukraina, bara en önskan att separatisterna skall lämna och fred skall etableras.

Till slut berörde vi kort också den akuta situationen vad gäller Ebola, och beslutade om formella slutsatser också i denna fråga.

Andra är än mer engagerade i denna allvarliga utmaningar än vi utrikesministrar. Men självfallet finns också utrikespolitiska implikationer, framför allt i västra Afrika.

Det var en nyttig och bra dag här. Men nu återvänder jag till Stockholm. Det var ett tag sedan jag var där.

Det händer ju saker också i Sverige, om än av fredlig och demokratisk natur på ett sätt som vi skall vara stolta över i utsatta och besvärliga tider som dessa.


Att hjälpa människorna i Irak

14 augusti 2014

VID MEDELHAVET: Att situationen för de fördrivna och förföljda yaziderna på Sinjar-bergen i nordvästra Irak nu förefaller något mindre alarmerande är självfallet glädjande, men innebär ju på intet sätt att den krisen i området passerat sin kulmen.

Och det är ju mot den bakgrunden som Catherine Ashton samlar EU:s utrikesministrar till extra möte i Bryssel vid lunchtid i morgon.

Då står också situationerna i Gaza och Libyen, och alldeles självklart utvecklingen mellan Ryssland och Ukraina på dagordningen.

Vad gäller EU som sådant, och också Sverige, ligger fokus på de olika politiska och humanitära insatser vi kan göra. Och här förbereds nu betydande ytterligare insatser.

Enskilda länder kan dessutom ge olika former av mer militärt stöd på det sätt främst USA men även Frankrike, i självklart samråd med regeringen i Bagdad, gjort och kommer att fortsätta att göra.

Att detta också behövs för att möta hotet är uppenbart.

Men det som behövs för att möta det hot som den Islamska Staten innebär är självklart en strategi som är samordnad politisk och militär. Och den måste ta sin utgångspunkt i att i Bagdad med en ny regering överbrygga de motsättningar som lett till en försvagning av Iraks armé och möjliggjort de framgångar som IS haft.

Att säkerheten för den kurdiska regionen KRG också är av avgörande betydelse behöver knappast påpekas, och det är därför viktigt att den på olika sätt stärks. Men den avgörande fronten i kampen mot IS kommer knappast att bli denna.

Regeringsbildningen i Bagdad pågår nu, och det är värt att notera att den föreslagna regeringsbildaren Haider Al-Abadi fått uttryckligt stöd från högsta håll i såväl Iran som i Saudiarabien.

Betydelsen av detta kan i denna situation knappast överskattas. Det är kring denna rivalitet som den sekteristiska söndringen i regionen ofta kan föras tillbaka. Och det är den som riskerar att riva sönder vad vi i dag har av irakisk stat och irakiskt samhälle.

Men självfallet är vägen till en verkningsfull strategi för att bekämpa IS vare sig kort eller enkel. Att låtsas som om motsatsen var fallet är att lura människor. Det handlar om en kamp i och om regionen som kommer att pågå i år.

Och också mot den bakgrunden är de humanitära ansträngningarna för att hjälpa alla de människor, oavsett ursprung, som nu drabbats så viktiga. Och att så småningom också göra det möjligt för dem att i rimlig säkerhet återvända till sina hembygder.

Och till detta kommer jag, bortsett från morgondagens möte i Bryssel, att ha anledning att återkomma.


Krisernas mångfald

12 augusti 2014

VID MEDELHAVET: Kriserna runt om i världen fortsätter att dominera mina dagar, samtidigt som sommaren lider mot sitt slut och det börjar bli valrörelse hemma med allt vad till en sådan hör.

Men min primära uppgift är att vara utrikesminister i en tid när anspänningarna är betydande.

Ser man på media verkar det som om Gaza och kriget där redan är bortglömt. Men faktum är att det fortsätter utan att de samtal som skulle kunna leda till en mer varaktig lösning verkar att ha kommit någon vart.

Men vi fortsätter i alla fall att med de kontakter vi har verka för en mer beständig lösning i överensstämmelse med de fyra punkter som jag ju skrev om för någon vecka sedan.

Och i andra EU-huvudstäder har man alldeles uppenbart arbetat med tankar som ligger inte så långt från dessa fyra punkter.

Till avdelningen just nu bortglömda kriser hör också situationen i Libyen som håller på att bli allt mer och mer komplicerad med allt allvarligare konsekvenser för Europa och för oss.

Att stora flyktingströmmar söker sig till det laglösa landet och därifrån tar sig de riskfyllda rutterna över Medelhavet till Europa är ett tilltagande problem.

Det handlar förvisso i de allra flesta fall om förtvivlade människor på flykt. Men i dessa tider av tilltagande såväl terrorism som andra utmaningar – med Ebola i tydligt centrum just nu – finns det ju anledning att vara uppmärksam även på andra aspekter av detta.

Dock är det situationen i Irak som tagit det mesta av min tid under de senaste dygnen.

I går var det intensiva kontakter med såväl EU:s Catherine Ashton – fortfarande i Vietnam – som med FN-chefen i Bagdad Mladenov och den kurdiske premiärministern i Erbil Barzani.

I dag förefaller läget i just Bagdad något bättre med en ny premiärminister nominerad och den för något dygn sedan överhängande risken för en väpnad kupp tydligt reducerad. Hade utvecklingen gått den vägen hade vi stått inför en ännu mycket allvarligare utmaning än vad vi redan gör.

Nu är det viktigt att arbetet med att bilda en representativ regering går snabbt framåt. I längden är det knappast amerikanska flygbombningar som kan möta hotet från ISIL utan en irakisk armé som har trovärdighet hos och stöd av alla befolkningsgrupper.

I svensk debatt ställs krav på att upprätta skyddade områden i synnerhet för de assyrier och syrianer som nu hotas av ISIL i landets norra delar.

I grunden vill vi ju att landet i dess helhet skall vara ett skyddat område för alla dem som lever och verkar där, men för dagen är ju dessvärre situationen annorlunda.

I FN-systemet är begreppet skyddade zoner närmast stigmatiserat efter erfarenheterna i Bosnien i mitten på 1990-talet.

Där utropades ju snabbt ett s k safe area kring orten Srebrenica i östra Bosnien.

Men när generalsekreteraren sedan gick till säkerhetsrådet med en begäran om de trupper som, enligt FN-sekretariatets bedömningar, skulle krävas för att faktiskt säkra områdena fick han nobben och fick nöja sig med betydligt mycket mindre.

Resten är, som man säger nu för tiden, historia.

En djupt tragisk sådan.

Samma problematik gäller ju i andra fall. Säkrade zoner måste säkras, och sådan säkring kan i situationer som dessa bara ske med militära medel. Och då uppkommer omedelbart den långt ifrån enkla frågan vilka militära resurser detta skall vara.

För ett decennium sedan eller så tillhörde jag dem som trodde att det förr eller senare skulle bli aktuellt med en FN-styrka av något slag i Iraks nordliga delar mot bakgrund av den mycket blandade befolkningen där och olika länders och gruppers konkurrerande intressen.

Men jag tror aldrig att det ens blev någon seriös diskussion om detta. Efter Irak-kriget 2003 och de svåra åren därefter var aptiten på militära engagemang i dessa område ytterligt begränsad i alla de länder som skulle kunna tänkas komma på fråga.

Tilltron sattes till den nu mer demokratiska irakiska stat som hade satts upp, och när sedan president Obama valde att helt och snabbt dra tillbaka de sista amerikanska trupperna från landet var det få som fruktade sammanbrott.

Men sedan kom Syrien-kriget, handlingsförlamningen i FN:s säkerhetsråd och framväxten av de olika allt radikalare militanta islamistiska grupperingar som resulterat också i ISIL. Och nu står vi i en ytterligt akut kris med risk också för folkmord.

På sina håll kommer nu också förslag om att vi skall skicka vapen till t ex de kurdiska styrkorna. Jag ser i media uppgifter om att det nu finns länder som gör det, men för Sverige är situationen annorlunda.

Vi har utomordentligt rigorösa regler när det gäller export av vapen, och konfliktområden är närmast per definition uteslutna. Vapen som en del av vår biståndspolitik är heller ingenting som någonsin varit aktuellt.

För andra länder kan det vara annorlunda.

Men det finns självfallet mycket annat vi kan göra, och det är också det vi arbetar med.

Inte minst men inte enbart är detta humanitärt. Och det är det vi arbetar med.

Men krisernas mångfald slutar ju inte med detta.

I östra Europa håller så Ryssland på med sin senaste manöver om s k humanitära hjälpsändningar till östra Ukraina. Man har på olika sätt försökt få Internationella Röda Korset att legitimera och medverka i dessa, men därav har blivit intet.

Det ligger onekligen ett drag av fräckhet i denna politik.

Att det är ett förfärande läge också humanitärt i konfliktzonerna i östligaste Ukraina är alldeles klart. De s k folkrepubliker som till applåder från Moskva etablerats har åstadkommit föga mer än att förstöra samhällen, ekonomi och försörjning med sin allmänna gangsterism.

Och till detta har inte bara applåder och propaganda från Moskva medverkat, utan också kontinuerliga sändningar av vapen och s k frivilliga med uppgift att karva ut en större pro-rysk s k folkrepublik i dessa områden.

Men nu är läget självfallet kritiskt. Det är inga republiker, och folket flyr.

Att komma in med olika sändningar från Ryssland är ett sätt att försöka stärka upp eländet. Och en annan kan självfallet vara att skapa förevändningen för en mer direkt väpnad inmarsch för att, som det då kommer att heta, säkra dessa sändningar.

Detta är, för att använda ett gammalt svenskt ordspråk, att sätta bocken till trädgårdsmästare.

Hur detta kommer att utvecklas under de närmaste dygnen återstår att se. Men det har knappast varit humanitära motiv som varit drivande för den ryska politiken gentemot Ukraina hitintills under denna kris.

Och det är att uttrycka saken försiktigt.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 384 andra följare