Viktig förstärkning av försvaret

23 april 2014

SÃO PAULO: Denne jättestad är inte bara det södra halvklotets största, utan råkar dessutom vara den näst största svenska industristaden i världen – efter Göteborg, men före Stockholm.

Och i dag har jag också tagit tillfället i akt att bekanta mig med de svenska företagens verklighet här. Tillsammans sysselsätter de ca 50.000 människor bara här i São Paulo.

Jättelandet Brasiliens ekonomi går nu lite sämre än vad nog de flesta hade väntat sig, och det är inte svårt att finna kritiska röster mot den politik som förs.

Att det politiska klimatet håller på att hetta till har också sin rätt självklara bakgrund i det kommande presidentvalet i oktober. Men problemen är samtidigt uppenbara.

Med sina ca 200 miljoner människor är Brasilien dock något av en värld i sig, och Sverige är i nu ett än mer intressant land efter beslutet att det brasilianska flygvapnet skall utrustas med den senaste versionen av Gripen.

Denna skall tillverkas här i Brasilien, och i detta ligger självfallet en relation som kommer att sträcka sig långt fram i tiden. Det handlar faktiskt om den största enskilda exportordern genom tiderna.

Men under dagen har jag också passat på att diskutera landets utrikespolitik med olika oberoende bedömare, och det saknade inte intresse.

Att de alla tillhörde mina följare på Twitter, och därmed visste påtagligt mycket om Sverige och svensk utrikespolitik, vars intressant att konstatera.

Jag fick åtskilliga frågor om hur Brasiliens tystnad om Rysslands angrepp på Ukraina kommer att påverka förtroendet för landets utrikespolitik, och försökte att svara rimligt diplomatiskt.

Men för ett land som tydligt och med rätta predikat den internationella rättens primat, och motsatt sig stormakters bara på deras makt grundade anspråk, borde det vara förknippat med en del mer långsiktiga problem att vara tyst i en situation som denna.

Hemma har de fyra allianspartiledarna i dag presenterat sitt förslag till såväl kort- som långsiktig förstärkning av vårt militära försvar.

Att jag som utrikesminister välkomnar detta borde vara uppenbart.

Det ger ökad styrka åt vår säkerhetspolitik i en europeisk framtid som blivit allt mindre stabil och säker.

Min förhoppning är att vi nu kommer att få se en bred politisk överenskommelse med i allt väsentligt denna inriktning.

Förstärkning av kortsiktig övningsverksamhet är viktig, men det gäller i än högre grad den mer långsiktiga förstärkningen av luftförsvar och av resurser över, på och under ytan i Östersjön.

Hit har jag dock kommit först och främst för att diskutera de olika frågorna om friheten för och på nätet på den stora konferens NETmundial vars olika förmöten pågått under dagen men som tar sin mer officiella början i morgon.

Då pratar Brasiliens president Dilma, men till inledningstalarna därefter räknas också jag.

Alldeles säkert kommer det att bli både livliga och intressanta debatter.

Ett slutdokument föreligger som utkast, och ser i allt väsentligt rätt bra ut.

Att Cuba, Iran, Ryssland och Kina förefaller att vara av avvikande mening stärker snarast den slutsatsen.


Och nu till São Paulo och NETmundial

21 april 2014

TABIANO: I dessa dagar känns det som om jag kastas mellan det nittonde och det tjugoförsta århundradets politiska agendor och uppgifter.

Rysslands annektering av Krim och försök att destabilisera Ukraina i övrigt är politik av den art som dominerade Europa i dess helhet på 1800-talet, och som för hundra år sedan kom att föra oss in i serien av krig som kom att svepa över i stort sett hela världen.

Och det är ju inte minst mot denna vidare bakgrund det är så viktigt att rida spärr mot denna politik och dess konsekvenser.

Men samtidigt förändrar globalisering och ny teknologi världen i övrigt i ett rasande tempo. Och inte minst gäller detta informationsteknologin och internet med dess revolutionerande betydelse.

Frågan om friheten på och för nätet har varit en viktig fråga för oss under de senaste fyra åren, och vi har också lyckats att etablera den i den internationella debatten, fått till stånd viktiga internationella resolutioner och etablerat en koalition av stater tydligt engagerade i dessa frågor.

Men tidigt har det varit tydligt att diskussionen om det som på engelska kommit att kallas multistakeholder model för att hantera de olika delarna av utvecklingen av nätet kommer att kräva mer av internationell debatt, förankring och utveckling.

Även om det i sak inte har med saken att göra har debatten om olika former av övervakning och underrättelseverksamhet på nätet bidragit till detta.

Vid den stora cyberkonferensen i Seoul i höstas försökte jag ju skissera vissa principer för sådan verksamhet som borde kunna finna bred internationell förankring.

Sedan dess har åtskilligt hänt, och till detta hör ju att jag accepterat att leda den oberoende Global Commission on Internet Governance – http://www.ourinternet.org – som på allvar kommer att starta sitt arbete i anslutning till Stockholm Internet Forum i slutet av maj.

På onsdag och torsdag möts i Sao Paulo i Brasilien konferensen NETmundial som kommer att samla såväl regeringar, teknikföreträdare och representanter för olika delar av det engagerade civilsamhället för att diskutera dessa frågor.

Det mötet kommer att vara en viktig startpunkt för den kommande internationella debatten i dessa frågat.

Och självklart kommer även jag att vara där.

Från Europa kommer också, på mer officiell nivå, Europakommissionens Neelie Kroes med ansvar för dessa frågor.

Så i kväll tar jag flyget från Europa till Brasilien, och även om det nu är de viktiga nätfrågorna som för mig dit hoppas jag alldeles självklart få tid med också vissa andra frågor.

Vi har ju en politiskt såväl som ekonomiskt betydelsefull bilateral relation med Brasilien, och Sao Paulo är sedan decennier tillbaka en betydelsefull ort för vårt näringsliv.

Jag hoppas kunna träffa också dess olika företrädare i Brasilien under morgondagen innan NETmundial startar mer officiellt på onsdag morgon.

Sent på torsdag hoppas jag dock vara tillbaka i Stockholm, och då kommer alldeles säkert den fortsatta utvecklingen vad gäller Ryssland och Ukraina att dominera min tid.

Det handlar ju om hur överenskommelsen i Geneve respekteras eller inte. I morgon kommer USA:s vicepresident Biden att landa i Kiev, och som det ser ut just nu har ju framstegen med att utrymme illegalt ockuperade byggnader i Ukraina varit minimala.

Redan på fredag eftermiddag bär det dock iväg igen för mig, men då Tallinn för den årliga Lennart Meri-konferensen. Även där kommer med all säkerhet utvecklingen i Ryssland och dess konflikt med Ukraina att vara i centrum.

Sedan blir det åtskilligt med Tallinn, för på måndag och tisdag samlas där Freedom Online Coalition, d v s ett antal av de länder som engagerat sig allra tydligast när det gäller friheten på nätet.

Och även för kommer jag självklart att vara.

Nätpolitiken handlar ju om frågor som kommer att bli allt viktigare under de år som kommer.

Samtidigt som gepolitikens mer klassiska utmaningar gör sig allt mer kännbara.


Resultat eller inte i Geneve?

18 april 2014

TABIANO: Gårdagens utdragna och mycket svåra överläggningar i Geneve resulterade trots allt i en skriftlig överenskommelse som, trots sin vaghet, innehåller ansatser av stor betydelse för att kunna hantera situationen i östra Ukraina.

Centralt är åtagandet att se till att illegala ockupationer av polisstationer och motsvarande upphör, och att illegala grupperingar desarmeras.

I Kiev och västra Ukraina har detta i allt väsentligt skett, men det är i östra Ukraina som det nu måste ske.

När jag lyssnade på utrikesminister Lavrovs presskonferens var det inte möjligt att höra någon kraftfull uppmaning av denna innebörd, och jag ser via media i dag att de beväpnade ockupanterna i Donetsk förklarat att de inte haft några kontakter med Ryssland i denna fråga.

Inte desto mindre är det framgång i detta avgörande avseende som avgör om uppgörelsen i Geneve kommer att hålla eller inte. Och det gjordes tydligt att det handlar om några dagar, d v s kanske en liten bit in på nästa vecka.

Hur och när vi skall värdera processen, och de slutsatser den värderingen skall ledas till, kommer det ju att finnas anledning att återkomma till.

Från rysk sida pressade man i dessa samtal självfallet på för sin egen agenda med inte minst en långt gående uppdelning av Ukraina, och jag tyckte nog att USA:s utrikesminister Kerry på presskonferensen gick längre på denna punkt än vad jag tror kommer att vara såväl möjligt eller lämpligt att snabbt åstadkomma.

En författningsfråga som denna är inte enkel.

Utan jämförelser i övrigt har vi ju en viss erfarenhet i Sverige av komplexiteten i varje form av förändring av relationerna mellan den offentliga maktens olika nivåer. Det brukar vara en process som sträcker sig över år, och där noggranna överväganden är nödvändiga för att det inte skall bli fel.

Och samma sak gäller ju för övrigt också USA. Maktdelningen mellan delstaterna och den federala nivån är ingenting som stöps om i en handvändning.

Det som gäller i Sverige och i USA bör också gälla Ukraina. I frågor som dessa krävs varsamhet om man inte skall åstadkomma mer problem än vad man löser.

Med detta inte sagt att det inte går eller bör göras. Det är den ukrainska politiska processen som avgör den saken.

Men med detta är sagt att viss försiktighet nog är påkallad, och vi nog har anledning att uppskatta om det ukrainska politiska systemet behandlar denna fråga på samma sätt som vi i våra länder skulle behandla en fråga av motsvarande dignitet och betydelse.


Ett fritt, enat och demokratiskt Ukraina

16 april 2014

TABIANO: Påsken närmar sig, och jag har tillfälligt utlokaliserat till det underbara försommarvädret i norra Italien. Men större delen av min dag handlar detta till trots om den eskalerande krisen i östra Europa.

I morgon träffas utrikesministrarna från EU, USA, Ukraina och Ryssland i Geneve för att se om dialog på denna nivå kan leda till framsteg i att hantera krisen.

Vid mötet med EU:s utrikesministrar i Luxembourg i måndags, där förberedelserna för morgondagens möte diskuterades, var vi såväl tydliga som eniga i våra slutsatser. Och det är dessa Catherine Ashton bär med sig till morgondagens samtal.

Att denna kris i sina olika faser sedan förra sommaren har drivits fram av Ryssland är viktigt att ha klart för sig, och i detta ligger ju att det först och främst är på Ryssland det ankommer att ta steg för att, om man så skulle önska, mildra eller lösa krisen.

Den destabiliseringsstrategi som ju gått in i en mycket aktiv fas efter den 21 februari, och med invasionen och annekteringen av Krim som dramatisk inledning, syftar till att påverka utvecklingen i Ukraina i dess helhet.

Ett viktigt delmål tror jag är att försöka att förhindra eller begränsa det presidentval vars första omgång kommer att äga rum den 25 maj. Man vill inte se någon i val legitimerad ukrainsk president i Kiev med allt vad detta skulle kunna innebära.

I detta syfte förbereder man nu olika s k folkomröstningar i först och främst östra Ukraina, och jag är övertygad om att vi kommer att se en betydande upptrappning av detta arbete under de närmaste veckorna, med den 11 maj som det datum man satt för dessa.

I motsats till fallet Krim, där det ju talades om en direkt anslutning till Ryssland, tror jag att man här snarare kommer att tala om olika former av autonomi.

Skälen till det är, tror jag, två.

Dels att stödet för direkt anslutning till Ryssland nog torde vara relativt svagt i östra Ukraina, och dels att det är genom denna typ av arrangemang som man kan få in faktisk makt över den politik som kan föras i Kiev under kommande år.

Någon sade att man vill införa ett system där varje typ av internationellt åtagande av Ukraina skulle kräva godkännande av minst två tredjedelar av alla Ukrainas regioner.

Man räknar då med att det skall finnas ett antal sådana som kan blockera t ex ett frihandelsavtal med EU, även om ett sådant arrangemang ju med än större säkerhet skulle blockera anslutning till Rysslands s k Eurasiatiska Union.

Hur opinionen faktiskt ser ut i östra Ukraina är inte alldeles lätt att veta, och till detta kommer att dramatiska situationer självfallet förändrar dessa saker.

Jag var i Donetsk ett par gånger innan jag blev utrikesminister, och har sedan dess varit där två gånger för olika samtal. Donbass är förvisso en region med en egen och stark identitet, där man nog tycker att Kiev för att inte tala om Lviv, ligger långt bort, men där det varit svårt att hitta någon entusiasm för att lämna över makten till Kreml.

Intressant de senaste dygnen, om än inte rapporterat med samma dramatik, är att regionens ledande oligark och makthavare Rinat Ahmetov tydigt uttalat sig för ett ”enigt och enat Ukraina” och att regionens mäktiga gruvarbetarorganisationer vägrat att ställa sig på de pro-ryska separatisternas sida.

Och de gör det trots att det bland dem finns en stark oro för den ekonomiska och därmed sociala situationen i regionen. Kolgruvedistrikt har sina speciella karakteristika.

Därmed inte sagt att det inte finns starka känslor och en misstänksamhet mot Kiev, och att denna nu späds på med en kraftfull och hänsynslös rysk propaganda.

Delar av det vi nu ser för tankarna till inledningen av krigen i f d Jugoslavien.

Även där spelade grov propaganda via TV en viktig roll.

Serber i såväl Kroatien som Bosnien skrämdes upp med att de fascistiska Ustasja-krafter som mördat så många under andra världskriget nu var tillbaka, och detta ledde till att de i ren rädsla gav sitt stöd till en politik som de annars kanske skulle känt sig främmande för.

Nu är det hotet från s k Bandera-krafter som spelas upp i den ryska televisionen, och även om Bandera:s ultranationalistiska och anti-sovjetiska krafter nog aldrig fanns eller verkade i östra Ukraina har decennier av sovjetisk propaganda kring dem satt sina tydliga spår.

Och här ser vi hur olika tolkningar av historien kan vara farliga även nu.

Den Bandera som ses som ett fascistiskt hot i östra Ukraina har statyer i västra Ukraina och tilldelades postumt medaljer och avbildades på frimärke under f d presidenten Yushenko.

På samma sätt som i f d Jugoslavien ser vi nu åter hur skuggorna från historien cyniskt utnyttjade kan göras levande i ett brutalt spel om makt och gränser i Europa.

Den akuta kris för Ukraina som de ryska åtgärderna skapat, underblåst och skärpt har ingen snabb eller omedelbar lösning.

Vår gemensamma politik måste inriktas på att stödja Ukrainas möjligheter som fri, självständig och demokratisk nation.


Starkt i Luxembourg

14 april 2014

LUXEMBOURG-STOCKHOLM: Även om det också var åtskilligt annat som stod på vår dagordning på ministermötet i dag var det rätt uppenbart att det var Ryssland och Ukraina som var det dominerande och viktiga ämnet.

Vissa av oss började på morgonen med att träffa analytiker från European Council on Foreign Relations för att lyssna på deras observationer från samtal med tankesmedjor och motsvarande i Moskva.

Bilden som redovisades var bilden av ett tydligt revisionistiskt och närmast revolutionärt land.

Det handlar om att göra upp med den ordning som etablerades efter det sovjetiska väldets sammanbrott, och påtagligt öka utrymmet för nationell rysk maktutövning i alla dess tappningar.

Och då är det vi nu ser i Ukraina bara ett tecken på en långt viktigare och allvarligare förändring, vars olika konsekvenser vi har all anledning att överväga noga.

Diskussionen om Ukraina och Ryssland tog sin tid, men när det kom till kritan var det knappast några avgörande svårigheter att enas om s k slutsatser som blev både starka och bra.

Viktigt var att de tydliga krav på Ryssland vi talat om nu blev hela EU:s krav. Och det är viktigt inte minst inför de diplomatiska samtal som förhoppningsvis kommer att äga rum i Geneve på torsdag, och där Catherine Ashton kommer att företräda oss alla.

Om dessa sedan kommer att ge några resultat värda namnet är en annan sak. Varje diplomatisk möjlighet måste tas tillvara och utnyttjas för att verka för den politik som vi gemensamt slagit fast.

I östra Ukraina fortsätter destabiliseringen.

På en video i dag framträder en man som presenterar sig som överstelöjtnant i Rysslands armé och ger order om olika delar av denna destabilisering, och det kanske har sin betydelse för de som fortfarande tvivlar om vad som egentligen pågår.

Hur långt man ämnar driva detta återstår att se. Ett viktigt mål är alldeles säkert att förhindra de planerade presidentvalen, eller att i alla fall försöka att begränsa deras legitimitet.

Om ytterst handlar det ju om att åstadkomma ett svagt och splittrat Ukraina som lätt kan domineras av Ryssland och som kan förhindras att samarbeta internationellt om Kreml inte vill.

I morgon utbryter så för min del en vecka med viss ledighet med anledning av den stundande påsken, och jag tänkte styra ner mot lite sydligare europeiska nejder för att där möta lite mer av vår och värme.

Säkert återkommer jag i alla fall här – men kanske under den närmaste veckan med lite reducerad frekvens.


Lugnare i Luxembourg

13 april 2014

LUXEMBOURG: Efter min dag i Odessa har jag nu anlänt hit inför morgondagens möte med EU:s utrikesministrar. Att den dramatiska tillspetsningen av situationen i Ukraina kommer att dominera är tämligen uppenbart.

Att Ukraina kommer att göra insatser för att återta kontrollen där man förlorat den i östra Ukraina var tydligt redan när jag strax innan jag lämnade Odessa talade med min ukrainske kollega.

Och det var omedelbart efter det möte de haft med sitt nationella säkerhetsråd.

Hade illegala väpnad band tagit över polisstationer i Sverige är jag övertygad om att vi använt alla de resurser vi har för att återta kontrollen.

I grunden handlar ju detta om att skydda demokratin.

Här samlas vi nu gradvis inför morgondagens möte.

Luxembourg en söndagkväll är knappast något upplopp. Men på den restaurang vi hittade räknade jag fem utrikesministrar.

Jag medger att vi var tre på det bord där jag satt.

Men även i morgon blir det åtskilliga andra möten.

Först frukost med en rad analytiker som varit i Moskva för att ta temperaturen på de politiska attityderna där efter annekteringen av Krim.

Sedan möte med EPP-kretsen av utrikesministrar. Även där kommer alldeles säkert Ryssland och Ukraina att var i fokus.

Och sedan det ordinarie mötet med allt vad det innebär.

Fram mot kvällen hoppas jag kunna återvända till Stockholm.

Och på tisdag morgon hoppas jag att det skall vara möjligt att bege sig av på några dagars avkoppling under påsken – även om det är tilltagande tveksamt hur det blir med den saken.


Ny och allvarligare fas i krisen

13 april 2014

ODESSA: Att konflikten mellan Ryssland och Ukraina i går gick in i en ny och allvarligare fas kan det inte råda någon tvekan om.

I ett officiellt uttalande från utrikesdepartementet i Moskva talar man om ”de till förtvivlan bragta invånarna i sydost” av Ukraina, men det vi såg i går var ju knappast detta, utan hur inom några timmar väl beväpnade och koordinerade grupper av soldater gick till attack mot och tog över främst polisstationer i landets östra delar.

Att detta inte kunde ske utan Rysslands direkta eller i direkta medverkan och eller stöd är uppenbart och tydligt. Utan Ryssland hade detta inte skett.

Och medan Moskva skrikit högt om beskedliga säkerhetsstyrkor kring Maidan, och krävt att dessa omedelbart skall desarmeras, ger man nu minst understöd till betydande beväpnade grupper som direkt tar över makten i delar av landet.

I vilken grad ryska specialförband direkt är en del av detta är i detta sammanhang av mindre betydelse. Den ryska rollen är tydlig i vilket fall som helst.

För vissa förefaller det förvånande att detta kommer dagar innan man skall sätta sig ner till politiska samtal i Geneve i frågan. Men det kan lika gärna ses som om att man inför dessa vill skapa sig en stark position samtidigt som man vill försvaga Ukraina och förödmjuka Väst.

En kraftfull upptrappning handlar det utan tvekan om.

Gårdagens olika händelser förefaller ha varit väl planerade.

Det dök upp nya flaggor som inte kunde ha tillverkats över natten, och längs gator i Donetsk dök upp kommersiella affischer om den ny republik som man på sina håll vill skapa.

Från Moskvas sida sägs att man inte vill införliva fler områden med Ryssland. Kanske det.

Men allt pekar på att planen är att sätta upp en satellit i form av en militärt och politiskt kontrollerat område i östra och södra Ukraina, och nästa steg i den planen kan vara krav på någon form av folkomröstning med 11 maj som ett datum som nämnts.

Och då kommer man sannolikt också att göra vad man kan för att bli av med eller avlegitimera det planerade presidentvalet den 25 maj.

Ett starkt, enat och demokratiskt Ukraina, som dessutom vill samarbeta med Europa i övrigt, är alldeles uppenbart vad man vill förhindra.

Jag är fortfarande kvar i Odessa för samtal och annat i en viktig stad som, med den ytterst allvarliga utveckling vi ser, snart riskerar att komma i fokus för den nya ryska revisionism som vi nu ser breda ut sig över östra Europa.

Men sedan måste jag till Luxembourg för mötet med EU:s utrikesministrar där i morgon.

Det blir, milt uttryckt, ett viktigt möte.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 327 andra följare