LUND: Så är det då Eurovisions-yran över hela Skåne – ja över hela Sverige och betydande delar av Europa.
Jag kommer också att finnas där i morgon kväll. Och jag kommer att vara där med EU:s ”utrikesminister” Catherine Ashton.
Själv kommer jag i dag närmast från mötet med Arktiska Rådet i Kiruna med bl a USA:s och Rysslands utrikesministrar. Där diskuterade vi miljö- och samarbetsutmaningar i en allt viktigare del av världen, men också konflikten i Syrien och förutsättningarna för en politisk lösning.
Och hon kommer närmast från möte i Istanbul med Irans chefsförhandlare om deras kärntekniska program. Det är EU som leder dessa utomordentligt viktiga förhandlingar.
Men vi – och många andra – strålar samman i Malmö för Eurovisions-festivalen.
Jag tillhör dem som ser byggandet av ett allt starkare europeiskt samarbete som ett av de allra viktigaste politiska uppdragen i vår tid.
Det handlar inte bara om att våra demokratiska möjligheter inte skall göra halt vid de gamla nationsgränserna, utan också om våra möjligheter att värna våra intressen och främja våra värderingar i en värld som förändras med rasande hastighet.
Århundraden av krig och konflikter mellan de gamla danska och svenska rikena ligger i dag långt bakom oss, och efter visst tumult lyckades vi också bygga den bro över Sundet som gjort att denna region nu knyts allt närmare samman.
Men så är det inte i hela Europa.
Jag var med när vi efter nästan fyra år av förödande krig, med etnisk rensning och folkmord, kunde sluta fred i Bosnien, och hade sedan att leda det landet på dess första och fortfarande stapplande steg mot fred och försoning.
Och Catherine Ashton har under de senaste månaderna ägnat enorma ansträngningar åt att få Serbien och Kosovo att tala med varandra, och att skapa trygghet för framtiden för de serber som fortfarande finns kvar i Kosovo.
För någon månad sedan vandrade vi tillsammans genom den av FN-soldater under kinesisk ledning patrullerade döda zon som sedan 1964 delar huvudstaden i EU-landet Cypern.
Under de senaste två decennierna har vi kunnat ta enorma steg mot ett bättre och säkrare Europa.
Tysklands fredliga återförening, de tre baltiska staternas återkomst i frihet och 100 miljoner människors steg in i den Europeiska Unionen ter sig i dag som självklarheter. När vi levde genom de dagar när allt detta stod och vägde var mycket annorlunda.
Men det är mycket som återstår.
Vi har ett starkt intresse av att förankra det snabbt växande Turkiet i vår europeiska demokratiska gemenskap. Försoningssamtalen mellan dess ledning och terrororganisationen PKK är av enorm betydelse också i detta sammanhang.
Och vi arbetar tillsammans – inte alltid med framgång – på att stärka de fria samhällenas och de öppna ekonomiernas möjligheter i de östligare delarna av Europa.
Sveriges och Polens gemensamma initiativ till EU:s Östliga Partnerskap fick ny kraft efter kriget mellan Ryssland och Georgien i augusti 2008, och vi går mot ett mycket viktigt toppmöte i Vilnius i november i år.
Vi strävar efter ett djupare samarbete också med Ryssland, samtidigt som vi måste vara mycket tydliga när det gäller den nya repressiva våg som vi ser så tydliga tecken på i landet.
Men det handlar inte bara om förutsättningarna för fred. Det handlar också om förutsättningarna för välfärd.
Mycket handlar i dag om utmaningarna i de länder som hamnat i svåra ekonomiska problem. Vi vet hur tungt det kan vara när krisen förmörkar allt.
Men att det i dag finns ett EU som hjälper till är en betydande förbättring i förhållande till den situation som inte minst vi i Sverige hade i början av 1990-talet.
Steg för steg har vi byggt en inre marknad på ca 500 miljoner människor som är den största integrerade ekonomin i världen i dag. Men det är enormt viktigt för allas våra ekonomiska möjligheter att vi kan vidga och ytterligare fördjupa den.
Och EU har blivit den starkaste kraften för fri handel i den globala ekonomin. Nu står vi inför möjligheterna av ett djupgående frihandelsavtal med USA. Det skulle ge ny tillväxt och nya jobb, och rita om den geoekonomiska världskartan.
Nyligen var jag tillsammans med fyra andra statsråd i Kapstaden och diskuterade med ett stort antal afrikanska stats- och regeringschefer det växande Afrikas alla möjligheter.
Också här är förväntningarna på Europa stora.
Vårt stöd till fredsinsatser i olika konfliktområden är allt viktigare. Vi svarar för ca hälften av alla utländska investeringar. Och det samarbete vi steg för steg byggt inspirerar också deras arbete på att bygga en allt starkare African Union.
När man sitter kring regeringsbordet upplever man allt tydligare hur det bara är genom att arbete tillsammans över gränser som vi kan klara utmaningarna. Allt från jobb över miljö till rättstrygghet är beroende av ett bra europeiskt samarbete.
Och när jag reser i olika delar av världen känner jag en stark efterfrågan på ett starkare Europa – ett Europa som tillsammans vågar och kan mera. Andra makter har andra intressen än våra, och stundtals är det ju också uppenbart att de vägleds av värderingar som är annorlunda.
Jag tillhör dem som inte är rädda för att säga att jag välkomnar en utveckling mot ett Europa som är en federation av nationalstater. Med alla de svårigheter som finns – och vi lever med dem snart sagt varje dag – handlar det ju om att bygga en demokratisk ordning som har kraft och möjligheter också utöver de nationella stater som gångna århundradens krig och konflikter har värkt fram i vår del av världen
Jag vill förvisso inte ge upp vare sig min halländska eller min svenska identitet. Långt därifrån. Och den fredliga tävlan – i morgon kväll på Malmö Arena – är också viktig som inspiration.
Men jag ser det europeiska samarbetet och EU som det allt mer avgörande instrumentet för att säkra fred och främja ekonomisk och social utveckling också för Sverige i framtiden.
Varje blick tillbaka på vår egen och Europas historia leder till den slutsatsen. Och varje försök att blicka framåt på en värld i snabb förändring borde göra det än tydligare.
Publicerat av carlbildt 
