Nya EU växer fram

31 augusti 2014

TABIANO: Tillsammans med några kollegor och vänner blev jag kvar här även över söndagen för olika diskussioner.

Men nu styr jag hemåt till valrörelsen samtidigt som åtskilliga av mina kollegor fortsätter till Chisinau i Moldavien för ett möte där för att ge stöd till landets europeiska orientering.

I går föll så ytterligare pusselbitar på plats när det gäller de personer som skall leda EU-arbetet under kommande år.

Om denna process kan man ha en del synpunkter – och det har jag ju haft när det gällde dess inledning med ordförande i kommissionen – men fakta är nu som de är i detta avseende.

Kvoter av olika slag styr det mesta av detta.

Tidigt beslutade EPP att man vid sidan av ordförande i kommissionen siktade på att besätta positionen som ordförande i Europeiska Rådet, och detta går självfallet tillbaka på den allt centralare ställning som detta fått i det samlade europeiska samarbetet.

Från min synpunkt som utrikesminister innebar detta att posten som Hög Representant gled över till den socialistiska sidan att nominera.

Och inom den gruppen kom ju Italien att få en mycket stark ställning efter resultatet av valet till Europaparlamentet i juni.

Därmed blir det nu Federica Mogherini som senare i höst kommer att efterträda Catherine Ashton, och övertar en minst sagt krävande situation i snart sagt varje avseende.

Federica känner jag väl även om hon har en relativt kort tid som utrikesminister bakom sig, och alldeles självklart kommer hon att ha vårt och mitt fulla stöd när hon övertar den viktiga positionen.

Och positionen är viktig.

Jag blev uppriktigt arg när en statschef i ett tidigare skede sade att denna position inte var så viktig eftersom det ju mest var någon typ av språkrör för den politik som andra beslutade.

Att det på sina håll finns en tendens till åternationalisering av den europeiska utrikespolitiken diskuterade vi ju i Milano under de senaste dagarna, och en av Federicas viktigaste uppgifter måste bli att rida spärr mot detta.

Det kräver att hon, på det sätt som Catherine Ashton faktiskt försökt, inte accepterar försök från de förment stora att styra och diktera.

Nomineringen av Federica – likt övriga föreslagna kommissionärer skall hon ju passera Europaparlamentets granskning – öppnar nu för Jean-Claude Juncker att komponera resten av sin kommission.

Och där finns ju åtskilliga positioner som är av stor betydelse också för de samlade utrikesrelationerna.

En förhoppning är ju samspelet mellan alla de olika instrument som kommissionen har skall fungera bättre under de kommande åren.

Viktiga frågor om närområdet liksom hela utvidgningen och dessutom handels-, bistånds- och energipolitik kommer ju att ligga på andra kommissionärer.

Jag skulle personligen gärna se Cecilia Malmström på någon av dessa viktiga positioner.

Och ytterligare positioner av betydelse kommer alldeles säkert att tillkomma.

Att Polens premiärminister Donald Tusk tar över som ordförande i Europeiska Rådet har självfallet också sin symboliska betydelse.

Det går nu knappast längre att tala om ”gamla” och ”nya” medlemsstater.

Och Polen har ju i många avseende varit ett av Europas mest framgångsrika länder under det senaste decennier.

Gårdagens möte i Bryssel kom av lätt insedda skäl att ägna betydande tid också åt utvecklingen i Ryssland och Ukraina – på samma sätt spm vi utrikesministrar gjorde i Milano – och man var tydlig med att det vi nu ser från rysk sida är ”aggression”.

Klarspråk är viktigt i en situation som denna.

Och det kommer nu att leda till nya beslut om nya sanktioner under den kommande veckan.

Tyvärr är det nog så att är vi som haft de dystraste prognoserna om hur Rysslands politik skulle komma att utvecklas som hitintills fått mest rätt under denna utdragna konflikt.

Och därmed finns det nog dessvärre en avsevärd risk för att det kommer att fortsätta att vara så under de kommande månaderna – ja, under de kommande åren.

Jag hoppas kunna återkomma till min syn på detta på denna plats under den närmaste tiden.

Men nu bär det tillbaka till Stockholm och vår egen valrörelse.


Att bygga vidare

30 augusti 2014

MILANO: Diskussionerna här denna den andra dagen kom – även om Gaza och den s k fredsprocessen i Mellersta Östern diskuterades – fortsatt att präglas av det som händer i östra Europa.

Och när vi avslutade med några lite bredare reflektioner – detta var Catherine Ashtons sista möte av detta slag – blev det också kring de risker för en åternationalisering av utrikespolitiken som det ju kommit att ses en del tecken på.

Jag tillhörde dem som instämde i dessa farhågor och varnade för de konsekvenser detta på sikt kan få.

Åtskilligt var uppnåtts under dessa den år när det gäller att bygga en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, och när vi nu ser väsentligt större utmaningar än tidigare är det ju viktigt att hålla fast vid och bygga vidare på detta.

Catherine Ashton drog sedan snabbt iväg till Bryssel för att vara med på mötet med stats- och regeringscheferna där, och vad de kommer att komma fram till där och vad det leder till återstår att se.

Några andra av oss stannade så kvar här för lite uppföljande diskussioner i olika frågor.


Behov av ett starkt Europa

29 augusti 2014

MILANO: Det blev en eftermiddag med alla de allt värre kriserna i Europas grannskap när EU:s utrikesministrar träffades här för sedvanligt informellt möte.

Vi har ju ett sådant under varje roterande ordförandeskap, och eftersom det är i Italien som är i ordförandestolen detta halvår träffas vi nu på det gamla mässområdet i Milano.

För min del är det väl det hitintills femtonde mötet av denna typ under min tid som utrikesminister, och det har ju förvisso hänt en hel del under denna period.

Dessvärre tvingas jag konstatera att den utrikespolitiska situation vi i dag står inför är väsentligt mer utmanande och krävande än någonsin tidigare under denna period.

I morgon kommer EU:s stats- och regeringschefer i Bryssel att utse den person som mot slutet av detta år skall ta över efter Catherine Ashton efter hennes fem år som EU:s förste Höge Representant.

Och jag hoppas att det blir en person som kan leva upp till de höga förväntningar som situationen nu kommer att ställas. Och att beslutet inte styrs alltför mycket av andra hänsynstaganden av det ena eller det andra slaget.

Under dessa fem år har viktiga steg tagits med att bygga upp den gemensamma utrikestjänsten EAS och utveckla mekanismer för att formulera och föra ut en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.

Allt har inte varit enkelt, och allt är inte perfekt, och förvisso finns det mycket som återstår att göra.

Men mycket viktiga steg har trots detta tagits.

En tendens just nu som oroar är en tendens från de tre huvudstäder som ser sig som lite större än oss övriga att börja ta över för mycket, och därmed underminera det vi försökt att bygga upp under de senaste fem åren.

Lite av detta har vi sett när det gäller Ryssland och Ukraina, där vissa av dem haft en tendens att ställa Bryssel åt sidan, och det har också funnits andra tendenser i denna riktning under den senare tiden.

Detta är inte bra, och skulle riskera att försvaga Europa om det fortsatte. Och Catherine Ashtons efterträdare är viktig också i detta perspektiv.

Det bör vara en person med vilja och förmåga att stå upp för de processer som förenar de 28 länderna, och inte faller för att styras av enbart en liten grupp av länder.

Men om detta kommer det att diskuteras mer i Bryssel i morgon, och då är det Fredrik Reinfeldt som ju representerar Sverige.

Hemma i Sverige i dag har Karin Enström gått ut med de beslut vi nu fattat om det nya Gripen-systemet, och detta har föranlett ytterligare en rödgrön röra med vänstern och miljöpartiet starkt mot ett beslut som socialdemokraterna faktiskt stöder.

Och det är andra gången på bara några dagar vi ser detta i centrala säkerhetspolitiska frågor. Nyss var de ju hjärtligt osams om det värdlandsavtal som
Finland och vi avser att ingå med Nato.

Bra är detta inte – inte för Sverige, och definitivt inte för dem.

Låt oss bara hoppas att vi inte får en regering som i centrala säkerhetspolitiska frågor förlamas av motsättningar och slitningar som dessa.

I kväll blir det mer informell middag tillsammans med våra respektive på ett av stadens museer och i morgon fortsätter samtalen under en betydande del av dagen här.


Dold invasion i Ukraina

28 augusti 2014

STOCKHOLM: I dag blev det så alldeles uppenbart att Ryssland gått in i ett nytt offensivt skede i sina operationer mot Ukraina.

Tecknena och informationerna är nu så många och så entydiga att ingen kan undgå slutsatsen att Ryssland nu engagerat sig med reguljära militära förband i östligaste Ukraina.

Det handlar om en dold invasion.

Uppenbarligen har man inte ansett att det räckt med ”frivilliga”, leveranser av tunga vapen och mindre specialenheter för att konsolidera och klara den enklav man alldeles uppenbart har haft för avsikt att etablera i Ukraina.

Och därför tyder allt på att det är reguljära bataljonsstridsgrupper – med stor sannolikhet ur luftlandsättningstrupperna – som nu fått till uppgift att gå till offensiv mot det ukrainska försvaret.

Amerikanska offentliga uppgifter talar ju dessutom om att det finns reguljära ryska artilleriförband inne i Ukraina. Under eftermiddagen har man också publicerat satellitbilder på vad man anser vara dessa förband.

Det är nog sannolikt att detta skapat en mycket besvärlig situation för de ukrainska stridskrafter som ju haft att lösa svåra uppgifter sedan en tid tillbaka. Plötsligt konfronteras de med utvilade, kvalificerade och väl utrustade reguljära ryska förband.

I mönstret ingår självfallet att allt förnekas på officiellt håll i Moskva. Men det är ett mönster vi nu börjar att bli bekanta med.

Nyligen dekorerades officiellt den 76:e luftlandsättningsdivisionen för dess insatser i invasionen och ockupationen av Krim. Att man när det inträffade förnekade all kännedom minns vi väl.

Och det bör ju noteras att det är enheter ur samma division som inte minst från ukrainskt håll pekats ut när det gäller det som nu händer.

I morgon är jag på informellt möte med EU:s utrikesministrar i Milano, och på lördag träffas i Bryssel stats- och regeringscheferna.

Det säger sig självt att den nu ytterligare skräpta situationen kommer att stå högt upp på dagordningen på bägge dessa möten.

Och alldeles självklart kommer detta också att gälla Nato:s toppmöte i Cardiff mot slutet av den kommande veckan.

Det handlar ju om ett lika flagrant som allvarligt mot fred, säkerhet och internationell rätt.


Ingen röra i säkerhetspolitiken!

27 augusti 2014

HALMSTAD: En av dagens nyheter blev plötsligt att såväl Sverige som Finland under den allra närmaste tiden skall underteckna ett s k värdlandsavtal med Nato.

Och eftersom det är valrörelse föranledde detta protest från Miljöpartiet och ännu mer och högljudd protest från Vänsterpartiet.

Det blev t o m radiodebatt i ärendet mellan mig och Jonas Sjöstedt.

I sak är ärendet föga sensationellt och behandlades f ö av den senaste försvarsberedningen som med stor majoritet sade att det var viktigt att ett sådant avtal ingicks snabbt.

Och för oss har det också varit viktigt att gå fram parallellt med Finland.

I går kom det ut ett mer officiellt uttalande i Helsingfors i ärendet, och i detta nämndes också att arbetet sker i samarbete mer Sverige.

I sak underlättar ett avtal som detta när vi är värdar för främmande länders stridskrafter i Sverige, och det sker allt oftare i samband inte minst med olika övningar.

Den stora BaltOps-övningen i början på sommaren, med ett stort antal örlogsfartyg från olika Nato-länder i Karlskrona, är ett konkret exempel på en situation som skulle underlättas.

Men självfallet är det också ett uttryck för tesen i vår säkerhetspolitiska doktrin att vi skall både kunna ge och ta emot både civil och militär hjälp.

I bägge fallen kräver det vissa förberedelser.

Att allt detta i varje enskilt fall kräver vårt beslut och vårt godkännande är en självklarhet.

Men centralt och viktigt är ju att vi bygger säkerhet i samverkan. Med Finland, Norden och Nato. Det blir allt viktigare.

Att nu vänsterpartiet och miljöpartiet går i taket och protester illustrerar tydligt de starka motsättningar också i centrala säkerhetspolitiska frågor som finns på den rödgröna sidan.

Alliansregeringen gör här vad också socialdemokraterna tycker är rätt och riktigt, och skrivit under på i försvarsberedningen, men vad en rödgrön regering alldeles uppenbart inte hade kunnat göra.

Ironiskt, men dessvärre också sant.

Men det visar ju att det finns också rent säkerhetspolitiska risker med alla de motsättningar som finns på den rödgröna sidan.

I radiodebatten sade Jonas Sjöstedt att han ville att en rödgrön regering skulle riva upp detta avtal. Jag tror knappast han skulle lyckas med det kravet, men det vore självfallet illa nog med uppslitande strider i en regering i frågor som dessa.

Och kanske är det bra att detta på detta sätt kommer fram i valrörelsen. Frågorna är viktiga för framtiden.

Nu lämnar jag soliga och vackra Halmstad efter att i dag på förmiddagen ha talat på SNS-konferensen i Tylösand om perspektiv på USA:s roll i den globala politiken, ägnat mig åt lokala media och kampanjat med Hallands-moderaterna på Stora Torg.

Och en radiodebatt med Jonas Sjöstedt från Radio Hallands studio hanns ju också med.

Den och dess diskussion om säkerhetspolitiken illustrerade väl hur viktigt det är att allianspartierna får fortsatt ansvar för regeringen i Sverige.

I morgon blir det så en dag i Stockholm.


Solnedgång över Tylön

26 augusti 2014

HALMSTAD: Efter en dag i Stockholm – dominerad av diskussionerna på mötet med alla våra ambassadörer – har jag nu kommit hit till ett Halland som visar sig från en väsentligt soligare sida än vad jag såg uppe i Svealand.

Just nu njuter jag av en vacker solnedgång över Tylön.

Diskussionerna med ambassadörerna tidigare i dag dominerades av lätt insedda skäl av de mer oroande strategiska horisonter som jag ju skrivit åtskilligt om på denna plats sedan ett bra tag tillbaka.

Och det gäller såväl i det östliga som i det sydliga perspektivet.

Det fanns mycket att diskutera. Och det blev också en bra och tydlig föredragning av ÖB Sverker Göransson om aktuella utmaningar och situationen framöver.

Samtidigt fortsätter valrörelsen.

Allianspartiernas ledare har under dagen befunnit sig bl a i Helsingborg och presenterat olika delar av vår politik.

En betydande draghjälp fick de genom en detaljerad jämförelse mellan olika europeiska länders utveckling under åren sedan krisen 2008, och där Sverige framstod som överlägset bäst i samtliga de kategorier som man hade valt att studera.

Medan vår ekonomi vuxit med ca 7% sedan krisen började 2008 har ekonomin i EU i dess helhet fortfarande lätt negativa tal.

Och vi har haft en tydligt starkare utveckling än också våra nordiska grannländer – såväl Danmark som Finland har fortfarande negativa tal.

Detta kan inte vara alldeles utan samband med den ekonomiska politik som alliansregeringen fört under dessa år.

Hit har jag kommit för att tala på SNS årliga konferens i Tylösand i morgon förmiddag. Det är mera globala frågor som står i fokus.

Men självfallet blir det valrörelse också här i Halland innan jag senare i morgon återvänder till Stockholm.

När jag skriver detta har nyheten just kommit om en vapenvila om Gaza, och det är självfallet någonting som jag varmt välkomnar.

Men även om jag just nu inte har alla detaljer är det uppenbart att denna överenskommelse behöver föras vidare för att nå till en situation där det inte hela tiden finns en risk för att konflikten skall utbryta igen.

Det handlar om de fyra grundläggande principer som jag ju skisserade här och i en artikel i DN i inledningsskedet av detta skede av konflikten kring Gaza.


Tillbaks till Stockholm

25 augusti 2014

GÖTEBORG: Nu går tåget tillbaka till Stockholm efter en både stimulerande och produktiv dag med alla Sveriges ambassadörer här.

Det var landshövdingen Lars Bäckström i Västra Götaland som var vår värd under överläggningarna på länsstyrelsen här, och sedan paraderade några av regionens spännande globala företag och institutioner revy under dagen.

Landshövdingen föreläste själv om statsförvaltningens uppgifter i en lagbunden demokrati, och tog dikten om landshövdingen ur Fänrik Ståls Sägner till stöd för sina teser.

Men sedan blev det forskning på Chalmers, den allt viktigare livsmedelsindustrin, bägge Volvo, AstraZeneca, SKF och Göteborgs Hamn i en imponerande kavalkad av världsomspännande engagemang och verksamhet.

Och det var nog ett mycket bra sätt att inleda ett sändebudsmöte som detta. Det är ju den svenska verkligheten som skall vara utgångspunkten för de insatser som vi gör.

I morgon i Stockholm skall vi så diskutera de mer handgripliga utrikespolitiska utmaningarna, och då är det jag som inleder den diskussionen.

I år blir det en tydligare tyngdpunkt också på de rent säkerhetspolitiska frågeställningarna i närområdet än vad som brukar vara fallet vid möten som detta.

Tiderna har ju – som bekant – blivit sådana.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 397 andra följare