Riksdag och Twitter

STOCKHOLM: Konselj och efterföljande lunch på Slottet har alltid sitt värde dels för den överblick över regeringens arbete det innebär och dels för möjligheten till lite samvaro.

Och Kronprinsessan var i sedvanlig ordning i god form. Ständigt nyfiken inte minst på den internationella utvecklingen.

Dessförrinnan hann jag med att spendera en timme med parlamentariker från det Arktiska Rådets olika länder för en diskussion om olika aspekter på det svenska ordförandeskapets arbete.

Samtidigt tillhörde Gunilla Carlsson de som var på Utrikespolitiska Institutet och diskuterade den utvärdering från European Council on Foreign Relations som ju gett vår utrikespolitik inom EU mycket bra betyg.

I morgon är det så dags för den årliga utrikespolitiska deklaration som regeringen har att avge till riksdagen, och därpå följer de olika oppositionspartiernas markeringar av de olika områden där de har mer eller mindre avvikande åsikter.

Att författa denna deklaration har alltid sina svårigheter, eftersom det förväntas att allting på något sätt skall finnas med. Världens alla områden och problem måste prickas av.

Men det säger sig självt att ett konsekvent tillämpande av denna princip lätt leder till att dokumentet förlorar sin spänst.

Så det blir med nödvändighet så att allt inte kommer med.

Efter diskussionen i riksdagen är det först sedvanlig pressträff och därefter – mer innovativt – kommer jag att svara på frågor om deklarationen och vår utrikespolitik på twitter.

Den idén har vi faktiskt fått från president Obama som i något större skala har tillämpat den vid något tillfälle.

Men den är ett led i våra ansträngningar att använda sociala media lite mer offensivt. Och det skadar aldrig att ligga på framkant i det avseendet.

Efter det bär det emellertid för min del iväg till Bryssel för kvällsmöte med diskussion om olika frågor aktuella på Balkan.

Vi är några stycken från Atlantens bägge sidor som brukar träffas informellt då och då för att diskutera de olika utmaningar vi står inför i den regionen.

Och på torsdag morgon bär det vidare därifrån till Wien och nya frågeställningar.

Kina och EU

STOCKHOLM: Det blev en fascinerande avslutande diskussion på de senaste dagarnas möte med Stockholm China Forum.

I centrum stod frågeställningarna om Kinas utveckling efter den kommande höstens partikongress och ledarskiften.

Även om situationen för de medborgerliga fri- och rättigheterna försämrats i Kina under den senaste tiden är det uppenbart att det nu handlar om ett mer mångfasetterat samhälle där makten inte kan utövas på samma sätt som förr.

Och där kanske det ledarskifte som vi nu kommer att få se är det sista som kommer att vara möjligt i dessa påtagligt slutna former.

Men ett mer öppet Kina i dessa avseenden kan mycket väl komma att bli ett mer nationalistiskt bestämt Kina än vad vi hitintills sett. Det finns en stolthet över den egna utveckling som lätt kan få övertoner som omvärlden kan uppleva som störande eller t o m hotande.

Och det var kring en del av dessa frågeställningar som den avslutande diskussionen handlade.

Nästa gång träffas vi för första gången i denna krets inte i Stockholm utan i Kina – efter både kinesisk partikongress och amerikanskt val.

Men innan diskussionen på SCF hann jag i dag med en diskussion med våra ambassadörer i de olika EU-länderna om olika aktuella frågor.

Och där kom diskussionen att handla om den dragkamp vi nu ser mellan de som vill vrida samarbetet in i en mer begränsad och mer mellanstatligt präglad krets och dem som – i likhet med oss – ser en styrka såväl i antalet medlemsländer som i de institutionella strukturer vi gradvis byggt upp.

Den dragkampen är förvisso inte avgjord, och vi var ense om att det är viktigt för Sverige att stärka förbindelserna inte minst med de huvudstäder som har samma grundsyn som vi i dessa frågor.

Men frågetecknen finns där.

Finns det en risk för att Storbritannien gradvis kommer att glida bort från det närmare samarbetet, och vilka konsekvenser får det?

Att de skulle vara negativa är tveklöst.

Och finns det en risk för att vissa kommer att lyckas i sin strävan att stöta bort Turkiets från dess europeiska ambitioner och reformsträvanden med de konsekvenser – också de förvisso negativa – som detta utan tvivel skulle få?

Att vårt grundläggande såväl säkerhetspolitiska som ekonomiska intresse är ett både djupare och bredare europeiskt samarbete var vi alla övertygade om.

Och att vi nu kommer med i finanspakten vittnar ju om att det finns en bred politisk förankring i Sverige för denna linje.

I morgon stundar så ytterligare en arbetsdag i Stockholm.

Konselj på Slottet, och lägga sista handen vid den utrikesdeklaration vi skall presentera i riksdagen på onsdag.

Stockholm, Bryssel och Wien

STOCKHOLM: Underbart vacker vintersöndag, även om det för min del tyvärr inte blev mycket av tid att njuta av den saken.

Mot slutet av eftermiddagen handlar mycket i mer eller mindre sedvanlig ordning om förberedelser för den kommande veckan.

Och arbetsveckan inleds när jag i kväll är värd för middag med mötet dessa dagar med Stockholm China Forum.

Sedan nu fem år tillbaka samlas ett betydande antal av världens Kina-kännare regelbundet här i Stockholm för att diskutera olika aspekter på Kinas moderna ekonomiska och politiska utveckling.

Och när vi befinner oss i inledningen till det år som leder fram till den partikongress i höst som fattar beslut om det kommande kinesiska politiska ledarskapet kommer säkert diskussionerna att bli särskilt spännande.

Det blir middag i kväll, och även i morgon hoppas jag mitt i allt annat ha möjlighet att följa åtminstone delar av de viktiga diskussionerna.

På tisdag blir det så dags för konselj på Slottet med den möjlighet att ge en mer samlad bild av regeringens arbete som detta alltid innebär.

Onsdag är det så dags för regeringen att presentera den årliga utrikesdeklarationen för riksdagen, och på den presentationen följer så den utrikespolitiska debatten.

Med stor sannolikhet kommer det att vara situationen i Syrien och i den vidare regionen som kommer att stå i fokus för uppmärksamheten.

Och jag kan bara hoppas att vi förmått att tills dess vrida utvecklingen i mindre negativ riktning.

Det ser nu ut att gå mot en större internationell konferens om situationen i Syrien i Tunis mot slutet av veckan efter denna.

Och Arabförbundets förslag i dag om att FN:s säkerhetsråd skall fatta beslut om en fredsbevarande styrka i Syrien har ju onekligen gett frågan en ny dynamik.

Direkt efter riksdagen och dess debatt sätter jag mig på ett flygplan till Bryssel för en kvällsöverläggning där inför kommande EU-beslut om utvecklingen på Balkan.

Vi står inför viktiga beslut inte minst vad gäller Serbien redan mot slutet av denna månad.

Och från Bryssel bär det på torsdagen vidare till Wien för deltagande i det stora mötet där om insatser för att bekämpa narkotikahandeln i och från Afghanistan.

Klarar vi inte av den uppgiften kommer vi på sikt inte att klara av så mycket annat vad gäller säkerheten i den regionen heller.

Dit kommer också Rysslands utrikesminister Lavrov och Frankrikes dito Juppé, och alldeles säkert kommer det att bli anledning till diskussioner om läget i Syrien.

Även på fredagen kommer jag att vara kvar i Wien för samtal inte minst med ledningen i atomenergiorganet IAEA, och där är det ju just nu försöken till ny dialog med Iran om dess nukleära program som är i fokus.

Så det lovar att bli ännu en innehållsrik och viktig vecka.

Frustrationen vi känner

STOCKHOLM: Lördag med också en rad mediaframträdande i allt väsentligt om situationen i Syrien och vad vi kan göra.

Lördagsmorgon på TV4, nya nyhetskanalen på TV4 och P4 i Sveriges Radio.

Att det finns en frustration över att vi – i synnerhet efter det dubbla vetot i FN:s säkerhetsråd – inte kan åstadkomma snabbare resultat i Syrien är självklart. Jag delar den frustrationen.

Politikens uppgift är att försöka att finna en väg framåt också i denna situation.

Arabförbundets agerande är avgörande. Och när FN:s generalförsamling möts i New York på måndag finns det en möjlighet att ta upp situationen där och ge det stöd till Arabförbundets fredsansträngningar som vi hade velat att säkerhetsrådet skulle ge.

Och vi kommer dessutom med all sannolikhet att få se ett inkallande av en större internationell konferens om situationen i Syrien under de allra närmaste veckorna. Kanske kommer den omedelbart efter det internationella mötet om Somalia i London mot slutet av månaden.

Under tiden fortsätter våldet i Syrien med oförminskad styrka.

Det är situationen i och kring Homs som nu är fokus för våldet från främst regimens sida.

Samtidigt tyder attentatet i Aleppo på att det finns terrorgrupper som vill utnyttja situationen för ändamål som inte har med strävan efter demokrati att göra.

Och det understryker än starkare hur viktigt det är att få en snabb politisk lösning på situationen.

Bakom skrivbordet

STOCKHOLM: Arbetsdag bakom skrivbordet med utsikten över en vintrig och vacker huvudstad.

Utvecklingen i Syrien blir allt mer allvarlig med fokus just nu på situationen i och kring Homs.

Rapporter talar om ett ökat våld från regimens sida, och hitintills har enligt FN mer än 6000 personer förlorat livet i stridigheterna.

Nu handlar det om hur vi på olika sätt kan öka trycket på regimen, och kring detta pågår nu samtal mellan EU, USA, Arabförbundet och Turkiet.

Bilden kommer förhoppningsvis att bli lite klarare under de närmaste dygnen.

Mitt i allt detta satt vi ner och diskuterade hur UD på olika sätt kan bli bättre på nätet och på olika sociala media.

Mycket har skett – vi ligger hästlängder före regeringskansliet i övrigt – men utvecklingen är snabb och det öppnas ständigt nya möjligheter.

Hur kan vi tydligare lyfta fram de uttalanden vi ju nu gör som EU och som ju är vår gemensamma utrikespolitik?

Skall vi ha separata twitterkonton för t ex våra olika reserekommendationer så att de snabbt når de som är intresserade?

Bör vi utnyttja YouTube och andra möjligheter till video mer än vad vi har gjort hitintills?

Det tillhör de olika frågor vi nu kommer att arbeta vidare med. UD skall alldeles ligga i framkanten med utvecklingen också av sin digitala diplomati.

I New Delhi är det i dag toppmöte mellan EU och Indien med fokus på det ekonomiska samarbetet men också med nödvändigheten av en närmare politisk dialog i olika frågor.

EU är ju Indiens viktigaste handelspartner, och Indien är EU:s åttonde största handelspartner.

Och vi har självfallet ett mycket stort gemensamt intresse av politisk stabilitet och samarbete i den vidare region som Indien ju är en vital del av.

Tillbaka i Stockholm

STOCKHOLM: Det blev direkt från Arlanda till Rosenbad för regeringssammanträde och diskussioner när jag landade från Chicago.

Till det vi diskuterade hörde vår nominering av Mona Sahlin som ny generaldirektör för International Labour Organisation ILO i Geneve.

ILO är en viktig organisation, och vi tror att det är viktigt att den har en chef som har också en bred politisk erfarenhet. Och ingen kan påstå annat än att Mona Sahlin har det – inklusive av arbetsmarknads- och näringsfrågor.

På eftermiddagen kom Norges Jonas Gahr Störe – som var i Stockholm i andra angelägenheter – förbi för en timme av mera avspända samtal i olika ärendet. Det var mycket bra eftersom det faktiskt var ett tag sedan vi hade möjlighet att sitta ner tillsammans.

Inte minst är det olika frågeställningar med anknytning till de nordligare områdena som vi har anledning att talas vid om.

Lite av diskussion ser jag att det blivit på sina håll om ambassader i Damaskus.

Att USA drog tillbaka sin ambassad var beroende på oro för dess säkerhet.

För min del hoppas jag att vi har möjligheten att ha ambassaden kvar. Den är ovärderlig för information, för kontakter som inte kan tas på annat sätt och för möjligheten att hjälpa också enskilda människor.

Vi får genom den en information som vi aldrig annars skulle kunna få. Och vi får inte glömma de konsulära skyldigheter vi har.

Jag vet att de allra flesta av mina kollegor resonerar på samma sätt.

Andra kommer

WASHINGTON: Lite molnigare denna morgon innan det är dags för mig att sakta börja styra hemåt igen.

Men det har varit ett bra besök inte minst när det gällt att medverka till fördjupade relationer till kongressen. Inte sällan är det någonting vi försummar.

När jag lämnar är det samtidigt andra européer som anländer hit för olika samtal.

Italiens premiärminister Mario Monti är en besökare man även här kommer att lyssna mycket noga på. Italiens reformer är reformer av avgörande betydelde för Europa i dess helhet.

Och anländer hit gör också Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoglu.

Då kommer inte minst utvecklingen i Syrien och relationerna till Iran att stå i centrum för diskussionerna.

Det är ju där våra kanske svåraste utrikespolitiska utmaningar just nu ligger.

13% av USA:s senat

WASHINGTON: Det var högt i tak och trevlig stämning när 13% av USA:s senat samlades till middag på det svenska residenset på Nebraska Avenue i kväll.

Och det blev diskussioner både om hur Sverige klarat sin ekonomi så bra som om de utmaningar USA står inför.

Dagen innebar också olika samtal i olika ärenden tillbaka över Atlanten.

I motsats till USA ser vi inga omedelbara säkerhetsskäl att dra tillbaka vår ambassad i Damaskus.

Vi samråder nära med övriga EU-länder och med Norden, men bedömningen hitintills är att vi gör bäst nytta genom att fortsatta vara där.

Det handlar om viktiga kontakter, och det handlar om att kunna hjälpa enskilda medborgare.

Hur länge detta kommer att gå vet vi inter, men det vore fel att inte försöka.

Men snart är det dags att återvända hem.

Det blir några timmar av olika möten här i Washington innan det mitt på dagen blir dags att via olika flygningar försöka tråckla sig hem till Stockholm under natten.

Torsdag morgon har vi i sedvanlig ordning regeringssammanträde i Stockholm, och då hade jag tänkt att vara där.

Att skjuta problem på framtiden

WASHINGTON: Kontakter med den amerikanska kongressen är viktiga inte minst ett valår som detta.

Efter att ha suttit 45 minuter med representanthusets mäktige talman Boehner är jag nu på väg till middag med ett antal senatorer.

Och dit kommer senatorer från New Hampshire, Wyoming, Missouri, North Carolina, Georgia, Indiana, Maine, Delaware, Illinois, South Carolina, Nebraska och Idaho.

Sammanlagt 13 senatorer – två från en av delstaterna – visar ett betydande intresse för att spendera en kväll med att diskutera gemensamma politiska utmaningar på bägge sidor av Atlanten.

Och självfallet skall det bli intressant att höra framträdande både demokrater och republikaner från olika delar av landet beskriva den politiska och ekonomiska situationen i USA just nu.

Påfallande i mina samtal hitintills uppe på “the Hill” har ju varit hur man skjuter de svåra budgetproblem som USA ju har framföre sig.

Skuldsituationen i USA är ju värre än i Euro-zonen.

Träffar man inte en överenskommelse om åtgärder kommer en automatisk mekanism omedelbart efter presidentvalet att med brutal osthyvel sköra ner de offentliga utgifterna.

Ingen anser detta acceptabelt – men det är inte lätt att hitta någon som nu är beredd att stå upp och föreslå de åtgärder som kommer att krävas.

Samtal både på IMF i går och Världsbanken i dag gav bilden av att oron för den europeiska utvecklingen – det var ju inte länge sedan det här var populärt att tala om ett omedelbart Ragnarök – i viss utsträckning minskat.

Rejäla saneringsprogram i Rom och Madrid har gjort ett visst intryck.

Men här i USA återstår mycket av det avgörande arbetet.

Detr blir en intressant middag i kväll.

Nätfrihet och kongressen

WASHINGTON: Dag ett av överläggningar här är nu avslutade.

Och det skedde med en ordentlig genomgång över en middag av de olika aspekterna på politiken i fråga om Iran.

Grundad såväl på den som på andra samtal under dagen är det rimnligt att säga att det finns ett påtagligt intresse för att aktivera förhandlingsansträngningarna, men samtidigt en tydlig insikt om de olika hinder som finns också på den vägen.

Intresset för ett nytt krig i regionen är dock mycket begränsat.

Till dagens samtalsämnen hörde självfallet också situationen i Syrien.

Att det kommer att krävas ett starkare agerande av såväl EU som USA är uppenbart, liksom att det är viktigt att vi agerar tillsamma med såväl Arabförbundet som Turkiet.

Tisdagen här kommer att domineras dels av nätfrihet och dels av olika kontakter med kongressen.

Vi arbetar ju nära tillsamma när det gäller de olika nätfrihetsfrågorna, och nu handlare det om hur vi skall gå vidare med dem.

Sedan bär det av till kongressen för möte bl a med talmannen Boehner som ju inte minst i dagens situation har en mycket betydelsefull ställning i det samlade amerikanska politiska systemet.

Och på kvällen blir det middag med inte mindre än åtta senatorer – huvudsakligen från det inflytelserika utrikesutskottet – för diskussion om hur vi på de olika sidorna av Atlanten ser på de närmaste årens utmaningar.

Anlänt mitt i Super Bowl

WASHINGTON: Via Montreal i Canada har jag så kommit fram till en amerikansk huvudstad där allt denna kväll domineras av den s k Superbowl.

För den icke initierade gränsar det till lätt hysteri.

Världen i övrigt skulle sannolikt kunna gå under utan att det skulle noteras en kväll som denna.

Men i morgon måndag börjar mitt program med olika samtal.

Morgondagens större begivenhet är självfallet arrangemanget med SIPRI på House of Sweden på eftermiddagen, där Zbigniew Brzezinski, jag och kring 150 andra som anmält sig skall diskutera gemensamma utmaningar under de kommande decennierna.

Men innan dess skall jag bl a hinna med att träffa vice utrikesministern William Burns – Hillary Clinton är ju fortfarande kvar i Europa – och äta lunch med de som arbetar med olika framtidsprognoser för den amerikanska regeringen.

Och i morgon kväll blir det så middag med Iran som tema med det bästa av det som finns i denna stad när det gäller kunskap på denna punkt.

Finns det någon utrikespolitisk fråga som finns med i den amerikanska politiska debatten just nu så är det väl frågan om Iran – ett land man har ett traumatiskt förhållande till ända sedan shahen kastades ur sadeln 1979.

Men av politiska frågor i övrigt är det självklart ekonomin som dominerar.

Medan republikanerna arbetar sig genom primärvalen fram mot nomineringen av sin kandidat inför presidentvalet den 4 november försöker president Obama nu hamra in ett budskap om att det nu börjar gå bättre för den amerikanska ekonomin.

Och hur väljarna fram mot valdagen upplever ekonomin kan mycket väl komma att bli avgörande.

Och nu mot Washington

MÜNCHEN: Åtskilligt av förmiddagens debatter här kom att domineras av svallvågorna efter gårdagens misslyckande om Syrien i FN:s säkerhetsråd.

Frågetecknen kring Rysslands och Kinas agerande var många.

Men svaren på frågorna om vad som kommer att hända nu var inte lika frekventa.

Att det som skedde i går kortsiktigt spelar repressionens krafter i händerna är nog dessvärre ofrånkomligt.

Konferensens sista session kom att handla om nätsäkerhetsfrågor – med mig i sedvanlig ordning poängterande att nätfrihetsfrågorna måste diskuteras och behandlas i samma sammanhang.

Det blev en fascinerande diskussion om de faror som ligger i spekulationer kring olika former av cyberkrig.

F d chefen för USA:s både NSA och CIA William Hyden såg användandet av Stuxnet-viruset mot Iran som ett Rubicon som hade passerats.

Och varnade för de omfattande konsekvenser som kan följa om det accepteras att stater kan använda “vapen” som dessa för att anonymt förstöra strategisk infrastruktur i andra länder.

Mot slutet av diskussionen började formas en konsensus om att vi måste arbete för att göra konflikt med cybervapen lika oacceptabelt som krig med biologiska vapnen. Parallellerna är i vissa avseenden tydliga.

Men nu lämnar jag ett soligt och vackert München och flyger först till Montreal i Kanada och därifrån till Washington i USA.

I morgon är det dags för att öppna SIPRI:s officiella närvaro i den amerikanska huvudstaden.

Misslyckande i München

MÜNCHEN: Gårdagens olika diskussioner här blev så intensiva att det inte blev någon tid över för denna blogg. Beklagar.

Under ett antal timmar – vid sidan av konferensens offentliga diskussioner – handlade det om att få Rysslands utrikesminister Lavrov med på den resolution om utvecklingen i Syrien som förbereddes i FN:s säkerhetsråd.

Och ett tag var inte bara jag relativt optimistisk om att det skulle vara möjligt att överbrygga de resterande svårigheterna.

Men till slut gick det inte. De ändringar Ryssland ville ha skulle ha vattnat ur på ett alltför avgörande sätt.

Och därmed gick vi mot den votering i säkerhetsrådet som slutade med 13 röster för resolutionen och veton från Ryssland och Kina.

Att detta var beklagligt är bara förnamnet.

Risken är – i alla fall kortsiktigt – att detta spelar repressionens krafter i Damaskus i händerna. Och tydligt är att det försvagar Arabförbundets ansträngningarna att få en snart och fredlig lösning på situationen.

Nu åker Sergej Lavrov till Damaskus. Vi får se vad det kommer att innebära. Allt talar för att man är på väg rakt in i en vägg.

Men under tiden fortsatta konferensens andra diskussioner.

Italiens premiärminister Mario Monti delog i samtalen om konsekvenser av den ekonomiska krisen.

Hans vilja att driva igenom också svåra strukturreformer i Italien imponerar. Kanske lägger han grunden till något av en ny italiensk renässans – i alla fall i ekonomiskt avseende.

På kvällen bjöd så fristaten Bayern på middag i anrika Kaisersaal med dess prakt från början av 1600-talet.

Och vi kunde höra Hernry Kissinger på sitt alldeles egna sätt berätta om samtal med Konrad Adenauer i samband med att USA-senatorn Joe Lieberman ärades med en utmärkelse.

Nu väntar diskussioner här om utvecklingen i Mellersta Östern liksom om nätsäkerhetens och nätfrihetens olika utmaningar.

Och sedan bär det för min del vidare till Washington.

Syrien i akut fokus

MÜNCHEN: Efter gårdagens olika diskussioner här är det nu mer och mer situationen i Syrien som står fokus för de informella diskussionerna här.

Kombinationen av massakern i Homs och sammanträdet med FN:s säkerhetsråd i New York senare i dag har gjort frågan än mer akut.

På plats här finns såväl USA:s Hillary Clinton som Rysslands Sergej Lavrov, och det kommer nu att göras ytterligare försök att nå fram till en resolution som kan leda till ett faktiskt beslut avsäkerhetsrådet senare i dag.

Ett misslyckande skulle riskera att spela den brutala diktaturen i Damaskus i händerna.

Och underminera Arabförbunders ansträngningar att få en fredlig lösning och övergång.

Det måste självfallet undvikas. Och samtalen här i München kommer att bli avgörande.

På förmiddagen framträdde förutom utrikesminister Clinton också USA:s försvarsminister Leon Panetta med det gemensamma budskapet om den transatlantiska relationens centrala betydelse för USA.

Värt att notera var hur Hillary Clinton speciellt nämnde Sverige, Japan och Australien som viktiga partners i olika frågor.

Början på diskussionerna

MÜNCHEN: Den stora årliga säkerhetskonferensen har nu tagit sin början här.

Det vimlas och minglas, pratas och diskuteras så det står härliga till i hörn och korridorer på anrika hotellet Bayerischer Hof.

Traditionellt var detta en konferens centrerad kring Nato och dominerad av försvarsministrar. Ett lätt härnadståg anlände alltid från Washington för att tala om för européerna vad som faktiskt gällde.

Det var järnridåns dagar.

Men dagens värld ser tack och lov annorlunda ut, och konferensen har successivt fått en bredare agenda och ett bredare deltagande.

Kärnan förblir dock transatlantisk.

Här finns nu såväl USA:s utrikesminister Hillary Clinton som dess försvarsminister Leon Panetta.

Kanske finns i detta ett försök att sända signalen om den transatlantiska länkens fortsatta betydelse i en tid när mycket av både uppmärksamhet och resurser ju skiftas till Asien.

Två av de tre armébrigader som USA fortfarande haft baserade i Tyskland flyttas nu tillbaka till USA.

Kvar i Europa blir en här i södra Tyskland och en i norra Italien.

Och det är samtidigt ett tidens tecken att Tysklands Angela Merkel inte är här i år eftersom hon i stället åkt till Kina.

Ämnen för diskussion under de kommande dagarna saknas i alla fall inte.

I effermiddag står först Tysklands roll i Europa och därefter energipolitikens olika utmaningar på agendan innan Münchens borgmästare Christian Ude i kväll bjuder på traditionell mottagning.

Och för mig brukar den mottagningen dessutom vara en välkommen möjlighet att träffa vår duktige honorärkonsul här för att diskutera förbindelserna mellan Sverige och denna viktiga del av Tyskland.

Till München och Washington

STOCKHOLM: Efter en nyttig arbetsdag här hemma förbereder jag mig nu för en vecka borta från huvudstaden.

Regeringsdiskussionerna i dag på förmiddagen kom naturligt nog att domineras av det besked regeringen fått om Astra Zeneca:s beslut att avskeda 1200 personer inom sin forskning i Södertälje.

Den biomedicinska forskningen är viktig för Sverige, och nu blir det Lars Leijonborg som får uppdraget att se på vad vi kan göra för att den kompetents som alla dessa personer har kommer till utnyttjande.

I morgon fredag beger jag mig till München för den årliga stora säkerhetskonferensen där – lite av ett säkerhetspolitikens Davos, om det uttrycket tillåts.

Och där har jag i morgon eftermiddag att leda en diskussion om olika energipolitiska utmaningar med bl a Arzerbaijans president Aliev och Ukrainas dito Yanukovich.

Men under de kommande dagarna blir det diskussioner också med USA:s Hillary Clinton och EU:s Catherine Ashton i olika frågor.

Och min polske kollega Radek Sikorski tillhör också deltagarna i München.

Rysslands Sergej Lavrov deltar inte i år, men det ryska deltagandet i övrigt är ändå betydande.

När konferensen avslutas efter lunch på söndag sätter jag mig på olika plan som sent på den kvällen kommer att ta mig till Washington.

Det ursprungliga skälet till den resan är att vara med när tankesmedjan SIPRI från Stockholm – som nyligen korats till en av de allra bästa i världen på dessa frågor – etablerar en närvaro i den amerikanska huvudstaden.

Och det sker genom ett arrangemang på House of Sweden på måndag eftermiddag där Zbigniew Brzezinski – utan tvekan en av det amerikanska samhällets allra skarpaste tänkare på dessa frågor – och jag resonerar om de olika utmaningar som USA och Europa står inför.

Han har ju nyligen dessutom kommit ut med en bok i dessa frågor som varit föremål för åtskillig uppmärksamhet.

Men självfallet kommer jag att utnyttja dagarna i Washington också för samtal i en rad andra frågor.

Nätfriheten, utvecklingen i Iran och olika strategiska framtidsbedömningar tillhör de övriga frågor som står på dagordningen.

Och denna gång tänkte jag dessutom försöka att träffa olika nyckelpersoner i den amerikanska kongressen.

Det är som bekant valår i USA, och därmed extra intressant att höra hur tongångarna går i olika frågor.

Först torsdag morgon nästa vecka är jag tillbaka i Sverige.

Torsdag i Stockholm

STOCKHOLM: Torsdag med regeringssammanträde och allt vad som därtill hör.

Vid sidan av den formella listan med formella ärenden finns det alltid frågor där det är viktigt att stämma av mer informellt i regeringskretsen.

I går rapporterade Fredrik Reinfeldt till riksdagen om EU-toppmötet och stabilitetspakten, och i går kväll kom också Cecilia Malmström förbi Stockholm för mer informella diskussioner om den europeiska utvecklingen från kommissionens horisont.

Vi följer nu noga konsultationerna i FN:s säkerhetsråd i New York om Syrien.

Det ryska hotet om ett veto har nu lett till en situation med intensiva diskussioner om möjligheten att finna en väg framåt.

När Arabförbundet ber om stöd för sin fredsplan kan inte FN bara säga nej.

Hedrande för Sverige

STOCKHOLM: I går publicerade tankesmedjan European Council on Foreign Relations sin numera årliga utvärdering av utrikespolitik i Europa.

Huvudomdömet blev – föga förvånande – att den ekonomiska krisen lett till en försvagning också av EU:s också utrikespolitiska möjligheter.

Jag skrev ju en del om den saken i min betraktelse på DN Debatt på nyårsafton.

Men intressant är att man detta år också gör ett försök att värdera hur olika länder inom EU står sig när det gäller utrikespolitiken.

Och med alla de reservationer som måste vidhängas försök till värderingar som denna utfaller det hedrande inte minst för Sverige.

Faktum är att vi är ett av de två länder som pekas ut som speciellt framgångsrika i det utrikespolitiska arbetet.

“We identified Sweden as a “leader” on 11 components of European foreign policy – more times than Italy and Spain combined.”

“This suggests that Sweden – the 14th largest member state in terms of population and the eighth in terms of GDP – punches considerably above its weight.“

Och speciellt värt att notera är att det andra land som lyfts fram är Polen, som vi ju etablerat ett allt närmare samarbete med i olika också utrikespolitiska frågor.

“Poland also emerged as a “leader” on eight components of European foreign policy…Like Sweden, it was also in part a consequence of the activism of its prime minister and foreign minister.“

Sverige är knappast en stormakt, och vår utrikesförvaltningen kan knappast i kvantitativa termer mäta sig ned vad de klassiska europeiska s k stormakterna men också andra EU-länder håller sig med.

Att vi ändå ses som en ledande aktör på så många och så viktiga områden är ett resultat av vår strävan att ofta ligga på framkant i olika frågor, att inte vika undan när vi har en ståndpunkt vi tror på och den professionalism som ju utmärker vår utrikesförvaltningen.

Nu har ett nytt år börjat med nya utrikespolitiska utmaningar.

Och ECFR:s bedömning – som publicerades i en rad europeiska huvudstäder i går – visar de förväntningar som finns också på oss när det gäller att forma en starkare och skarpare europeisk politik.

Väntan på New York

AMSTERDAM: Ett kort stopp för att byta plan här på Schipol på väg hem från dagen med samtal i Madrid.

Jag var den första utrikesminister från ett annat EU-land som kom på besök till den nya regeringen, och utrikesminister José Manuel García-Margallo sade att jag dessutom var den förste som hörde av mig per telefon efter det att han tillträtt.

Nu hade vi möjlighet att över en lunch i Palacio la Viana i centrala Madrid gå igenom en rad olika aktuella utrikespolitiska frågor.

Och kunde konstatera en mycket betydande samsyn mellan våra bägge regeringar.

Vi träffas igen resan mot slutet av denna vecka.

När jag om några timmar landar i Stockholm hoppas jag kunna ta del av diskussionerna om Syrien vid mötet med FN:s säkerhetsråd i New York idag.

Från EU-länderna deltar såväl Storbritanniens William Hague som Frankrikes Alain Juppé i mötet, och från USA kommer Hillary Clinton.

Rapporteringen talar om att utkastet till resolution med stöd för Arabförbundet redan har stöd av 10 av rådets 15 medlemsstater, och därmed kan den antas under förutsättning att inte Ryssland eller Kina lägger in ett veto.

Jag måste medge att jag har svårt att se att Ryssland till slut skulle stå fast vid ett veto med de konsekvenser för landets anseende som ju detta skulle ha.

Men osvuret är nog bäst.

Morgon i Madrid

MADRID: Strålande sol och ljumt och behagligt väder möter mig denna morgon innan det är dags att börja dagen med morgonmöte på vår ambassad.

Och sedan följer mötena slag i slag innan det är dags att återvända till Stockholm.

Den nya regeringen under Mariano Rajoy har att kämpa med betydande ekonomiska utmaningar.

Ungdomsarbetslösheten är chockerande hög, och budgetsituationen är därtill mycket allvarlig. Ett åtagande att minska det senare ner till 4,4% av BNP mot årets slut är mycket krävande.

Och få delar inte åsikten att det behövs betydande reformer på den spanska arbetsmarknaden – ungdomsarbetslösheten bär vittne om den saken.

Säkert kommer vi under dagen att disakutera också gårdagens toppmöte i Bryssel och dess resultat, och säkert kommer det att noteras med tillfredsställelse att också Sverige nu kommer med i den nya finanspakten.

Även om den inte innebär några nya åtaganden för oss ses säkert vårt medlemskap som ett uttryck för en mer grundläggande europeisk solidaritet.

Traditionellt finns det mycket som förenar ansatsen i svensk och spansk utrikespolitik, och det har knappast förändrats med regeringsskiftet här.

En mindre romantiserande inställning till regimen på Cuba innebär i stället att vi i denna fråga närmar oss varandra.

Men dagens diskussioner kommer sannolikt att fokuseras det på europeiska närområdet och vårt ansvar där.

Senare under dagen möts ju FN:s säkerhetsråd i New York för att diskutera Syrien och den allt allvarligare situationen där.

Arabförbundet, EU och USA är nu i allt väsentligt enade i frågan. Det förefaller märkligt om Ryssland trots detta skulle insistera på det veto som msn ju hotat med.

Söder och öster om Medelhavet är utmaningarna många.

Men också i den östliga riktningen har vi anledning att utveckla vår politik.

Och kanske hinner jag också säga någonting om arbetet i Arktiska Rådet.

Latinamerika ligger av lätt insedda skäl Spanien nära.