Rödgröna skatter och rödgrön kulturskymning

23 oktober 2014

STOCKHOLM: Rödgrön budgetdag i riksdagen i dag, och därmed inledningen till ett nytt skede i denna den politiska osäkerhetens tid.

I storleksordningen 23 miljarder kr i höjda skatter kommer självklart att bromsa tillväxt och jobb, och i en formulering i budgetpropositionen skriver regeringen faktiskt precis detta.

Uppenbart har de politiskt tillsatta inte hunnit fram med rödpennan i texterna. Men nu står sanningen där svart på vitt.

Totalt huvudlöst är det plötsliga förslaget att lägga ner de svenska kulturinstituten i Rom, Athen och Istanbul.

Med viss överdrift beskrev jag detta som ren talibanpolitik – även de var ju mot den regionens klassiska kultur och förstörde vad de kunde.

Och det är ju närmast ett mysterium hur man utan någon som helst förvarning eller beredning eller utredning kan kasta fram ett förslag som detta.

Jag misstänker att det varit viss desperation i budgetarbetet när man inte fått siffrorna att få ihop och så plötsligt tvingats pressa fram illa förbereda fördrag också till besparingar.

Och detta är väl f ö sannolikt den enda besparingen på offentliga utgifter i budgetförslaget.

Annars är det höjda skatter, höjda bidrag och höjda utgifter för hela slanten.

Men i övrigt avstår jag i detta sammanhang från att kommentera budgeten.

Annars var det arbetsdag i Stockholm för mig i dag.

Telefonkonferens med personer runt om i Europa om olika utmaningar för främst EU under de närmaste åren.

EU måste leverera resultat 2015 också för att bereds vägen för någon typ av överenskommelse under 2016 som kan rädda kvar Storbritannien i EU under 2017.

Men också lunch med en gammal vän från Ryssland med en tämligen deprimerande diskussion om de politiska och ekonomiska utsikterna i den ryska huvudstaden just nu.

Inte förvånande i sina huvuddrag, med diskussionen ger självfallet mer djup till bilden. Vi kom överens om att hålla närmare kontakt framöver.


Den nya rörans Sverige

22 oktober 2014

STOCKHOLM: Att reda ut exakt vad som inträffade i riksdagens EU-nämnd i dag är inte alldeles lätt. Men måhända var det ett första mer allvarligt tecken på vad som väntar under denna mandatperiod.

Att döma av medias rapportering var det oklart vilken politik inför EU-toppmötet om klimat och energi i morgon som regeringen egentligen sökte mandat för, och när detta så småningom kanske började klarna blev det uppenbart att denna saknade stöd i EU-nämnden.

Och då är det, med den ordning som lagts fast, detta som faktiskt gäller.

EU-nämnden har en tämligen så stark ställning i vårt system, och det är bara den linje som har stöd där som kan vara Sveriges linje.

Under de åtta år jag månad efter månad besökt, diskuterat och förankrat i EU-nämnden har jag alltid fått dess stöd för den linje jag föredragit. Ibland har denna också inneburit en betydande och medveten flexibilitet för att möjliggöra arbetet med att söka lösningar i Bryssel.

Men nu kommer det uppenbarligen att bli mer besvärligt.

Den inledande oklarheten i dag hade sannolikt sin bakgrund i rödgröna spänningar i regeringen. Det fanns helt enkelt inte en tillräckligt enad linje.

Och när detta så kolliderade med att regeringen är i tydlig minoritet i EU-nämnden blev det riktigt kaotiskt och slutade med att regeringen inte fick stöd för sin linje.

Det har aldrig tidigare inträffat i en så stor fråga och inför ett så viktigt möte.

Hur regeringen framgent skall hantera denna situation återstår att se.

Skulle detta upprepas gång efter gång kommer våra möjligheter till inflytande i det europeiska samarbetet snabbt att minska.

En situation där företrädare för andra EU-länder inte har någon aning om huruvida den linje som våra företrädare har i preliminära diskussioner kommer att överleva fram till beslut på ministermötet innebär alldeles självklart en mycket betydande risk för att vi marginaliseras.

Bra är det inte. Med detta är den nya rörans Sverige.


”Det är för jävligt”

21 oktober 2014

STOCKHOLM: Det kändes skönt med en arbetsdag hemma efter att ha varit mer eller mindre långt borta i världen under en tid.

Via media tar jag del av att ÖB Sverker Göransson efter sluten föredragning inför berörda utskott i riksdagen med en formulering som väl inte kom ur diplomatins finare verkstad lät meddela att ”det är för jävligt att någon är inne på vårt vatten”.

Och därmed gjorde han, bortsett från sina känslor, alldeles klart att han är övertygad om att ”någon är inne på vårt vatten.”

Annars har det ju förekommit viss ordlek om vad som är en underrrättelseoperation och vad som är ubåtsjakt. På sina håll har det varit viktigt att påpeka att det just nu inte handlar om det senare.

Skillnaden är väl att operationen självfallet går över i ett annat skede när den främmande farkosten säkert lokaliserats.

Och regelverket för hur försvarsmakten då skall agera är lagt fast i det som kallas IKFN – instruktionen för krigsmaktens uppträdande i fred och neutralitet.

I vissa delar är denna i dag påtagligt föråldrad, men i sina operativa huvuddrag gäller den fortfarande.

Jag skulle tro att man på Högkvarteret har plockat fram den och läst på under de senaste dagarna.

Just nu fascineras media av olika detaljer i det som nu pågår. Och även om försvaret utåt meddelar åtskilligt är det självfallet så att totalbilden påverkas också av andra informationer man har och olika bedömningar man gör.

Det taktiskt operativa har självfallet sin påtagliga mediala attraktionskraft, men i det längre perspektivet är det alldeles självklart det strategiskt säkerhetspolitiska som är det avgörande och som det kommer att finnas anledning att diskutera.

Och den debatten kommer alldeles självklart att behöva föras långt längre än till det omedelbara och naturliga konstaterandet av att ”det är för jävligt”.

Hur regeringen avser att hantera detta återstår att se. Naturligt är att söka ett brett samråd, och från den utgångspunkt jag har tycker jag att de steg som regeringen hittills tagit i detta avseende har varit riktiga och bra.

Mer besvärligt lär det möjligtvis bli lite längre fram. Vi kommer alldeles säkert att se det sedvanliga kompaniet av förnekare träda fram, och nu tillkommer att dessa kan komma att ha en tydligare förankring också i regeringen och dess närhet.

Detta är inte en verklighet man i första taget är beredd att ta till sig eftersom det skulle riskera konsekvenser som man inte vill acceptera. Och då kommer det säkert att satsas krut – om uttrycket tillåts – på att försöka förneka denna verklighet.

Vi har sett mönstret förr.

Men just nu handlar det om att försvaret skall ha ro att föra de operationer man bedriver så långt det är möjligt.

Och sedan blir det tid att utvärdera resultatet och att börja diskussion om de mer strategiska och säkerhetspolitiska slutsatser som måste dras.

Min dag har dock i allt väsentligt handlar om annat.

Konferenssamtal med World Economic Forum om en del förberedelser för ett kommande möte i Dubai med inriktning på de olika utmaningarna för EU under de närmaste åren. En hastigt beställd artikel för internationella media om den utmaning som ligger i valet i Ukraina på söndag. Planering av en del andra kommande resor.

Och inte minst ett trevligt möte med de moderata ledamöterna i riksdagens utrikes- och försvarsutskott för att diskutera deras arbete framöver.

Riksdagen blir ju också i dessa frågor långt mera betydelsefull under de närmaste åren.

Regeringen är förvisso regering, men dess makt över den avgörande makt som ligger i riksdagens beslut har ju sina mycket påtagliga begränsningar.

Och det kommer att ha sin betydelse också på dessa områden.


Om ubåtsoperationer mot Sverige

20 oktober 2014

STOCKHOLM: Den pågående verksamheten i Stockholms skärgård tilldrar sig av lätt insedda skäl en del uppmärksamhet, och det är långt ifrån onaturligt.

I detta sammanhang är det naturligt att det också blickas bakåt på vad som hände under främst 1980- och början av 1990-talet.

Om detta kan jag ge besked, för jag var med.

Och då kan det finnas anledning att här ge möjlighet att ladda ner två dokument av min hand om detta.

Det första är ett anförande i Kungl Krigsvetenskapsakademin 1991, där jag drar de slutsatser som jag tyckte då var möjliga att dra mot bakgrund av det föregående decenniets utveckling.KKrVA 91

Anförandet innehåller en del som då var föga uppmärksammat också om den äldre bakgrunden till dessa operationer. Det var relevant då, och kan möjligen vara det nu också.

Det andra är en av mig kommenterad sammanfattning av den rätt kontroversiella rapport om detta som Rolf Ekeus på den dåvarande regeringens uppdrag producerade 2002. Kommenterad Ekeus

Jag var inte påtagligt imponerad av hans försök till kålsuparteorier och andra konstigheter – om jag uttrycket mig försiktigt – men min kommenterade sammanfattning ger dock den intresserade möjlighet att ta del av såväl dessa som mina kommentarer och korrigeringar.

Stolligheterna är inte så få.

Annat skulle ha kunnat tillfogas, inte minst vad f d ÖB Bengt Gustafsson skrivit.

Men det får räcka med detta för dagen.

Här kan den intresserade återvända till ett av de svåraste, mest dramatiska och omdiskuterade skedena i svensk säkerhetspolitik i alla fall sedan 1945.

Och sedan återstår det att bilda sig en uppfattning av den möjliga relevans som detta har för dagen.

Den frågan kommer det med all säkerhet att återkomnas till.KKrVA 91Kommenterad Ekeus


Hem mot Stockholm igen

20 oktober 2014

ISTANBUL-STOCKHOLM: I går efter lunch avslutade vi våra diskussioner nere i Bodrum, och efter angenämt uppehåll i soliga Istanbul bär det nu hem till Stockholm igen.

Våra avslutande sessioner dominerades helt av de regionala konfliktperspektiv som nu helt dominerar också den turkiska politiska scenen.

Frågorna blir allt fler, och svaren blir allt svårare.

I den oppositionella pressen, och från de oppositionsföreträdare som var med i våra diskussioner skrivs och sägs det att det är president Erdogans ”obsession” med att bli av med Assad i Syrien som nu skapat de svåra utmaningar som landet står inför.

Men det är nog att göra det lite för lätt för sig.

Ankara var förvisso inte den enda huvudstad som i inledningen av det syriska kriget 2011 gjorde bedömningen att Assads dagar var lätt räknade och inriktade politiken därefter.

Jag minns en serie av internationella möten där detta var den etablerade sanningen.

Att det var en felaktig bedömning av vad som omedelbart skulle komma att hända är alldeles uppenbart, men det innebär ju inte för den sakens skull att det var moraliskt fel att ta klart och entydigt ställning mot regimen i Damaskus.

I dag ligger internationellt fokus så gott som helt på vikten av att bekämpa ISIL, och det är lätt att få ett intryck av att man näst intill är beredd att glida in i ett faktiskt samarbete med Damaskus i detta syfte.

Att Damaskus ingenting hellre skulle vilja är tämligen uppenbart.

Mot denna bakgrund framstår onekligen det envisa fasthållandet i Ankara av vikten av att bekämpa också Assad-regimen som något avvikande.

Men det behöver inte innebära att det är fel i det längre perspektivet.

I våra diskussioner fanns det också en annan tendens som är värd att notera.

Man uppfattar att den övriga västvärlden nu ser Turkiet som sin buffert, och att man vill driva denna ”buffert” till olika åtgärder utan att själva vara berett till några avgörande uppoffringar.

Inte minst riktas denna misstänksamhet mot USA. Det snabba amerikanska tillbakadragandet från Irak ses som ett tecken på att den amerikanska politiken ofta saknar den uthållighet som är en av många förutsättningar för någon framgång i denna region.

Och också amerikanska röster i våra diskussioner kunde instämma i detta.

Att regionens omvandling på allvar aktualiserat den kurdiska frågan är ingen nyhet, men blir samtidigt tydligare för var dag som går.

AK-regeringen har initierat en tydlig fredsprocess med kurdiska PKK, och denna har i alla fall lett till en vapenvila med många positiva konsekvenser.

Konkreta steg framåt har också tagits vad gäller inte minst det kurdiska språket.

Men nu befinner sig denna i ett kritiskt skede när olika kurdiska röster kritiserar Ankara för att inte på ett eller annat sätt ingripa i Syrien och då inte minst i Kobani.

Den absoluta huvuddelen av stadens ca 150.000 invånare har redan flytt till Turkiet, men kurdiska soldater försvarar den fortfarande mot ISIL:s angrepp med visst stöd av amerikanska flyginsatser.

Och under det senaste dygnet har detta stöd kompletterats med olika konkreta leveranser och förstärkningar via turkiskt territorium.

Företrädare för regeringen säger att man siktar på att kunna föra den kurdiska fredsprocessen i hamn innan det parlamentsval som planeras till juni nästa år.

Och den ambitionen finns det all anledning att ge stöd.

Skepsis saknas dock inte.

Det finns åtskilliga som säger att Erdogan gör detta huvudsakligen av valtaktiska skäl, även om man noterar att det ofta sägs av de som aldrig visat något intresse över huvud taget för någon kurdisk fredsprocess.

En avgörande fråga är självfallet hur Turkiet skall förhålla sig till de kurdiska semi-stater som nu växer fram längs dess södra gräns.

Med KRG i norra Irak har man etablerat ett mycket nära och gott samarbete såväl ekonomiskt som politiskt.

Men det är skillnad på det PDK-parti som dominerar politiken i KRG och det PKK-anknytna PYD som helt dominerar de kurdiska delarna av nordligaste Syrien.

Och även om man har fredsprocessen internt i Turkiet är det uppenbart att förhållandet till PYD är mer komplicerat. Och det är att uttrycka saken försiktigt.

På sikt är det uppenbart att Turkiet har ett intresse av stabila förhållanden i dessa områden, och alldeles självklart kommer dessa att domineras och styras av olika kurdiska grupperingar.

Samtidigt har man ett tydligt intresse av att inte rubba existerande gränser i regionen. Och det utgår från att varje sådan process skulle bli utomordentligt både besvärlig och farlig.

Nu lägger jag dessa diskussioner bakom mig för i alla fall de allra närmaste dagarna, även om jag kommer att återvända till dem under hösten.

När jag nu återkommer till Sverige återkommer jag till ett land och en situation där frågan om främmande undervattensverksamhet långt inne i vårt territorium dominerar.

Detta är ju frågor jag har en del bakgrund i och kunskap om, men jag har än så länge avhållit mig från offentliga kommentarer till det som nu sker.

När jag lyssnar på det noggrant avvägda ordval som kommer från försvarets företrädare är det dock tydligt att de är så säkra på sin sak som man kan bli innan man faktiskt har lagt händerna på något.

Och i så fall är det svårt att underskatta allvaret i det som nu sker.

Säkert kommer jag att ha anledning att återkomma till denna fråga under veckan – om inte annat så till viktiga delar av den historiska bakgrunden.

Mot slutet av veckan möts så EU:s stats- och regeringschefer för att också lösa ut viktiga frågor om energi- och klimatpaketet. Det skall bli spännande att se vad det resulterar i.

Innan dess ser jag att statsminister Stefan Löfven nu avlägger besök i Helsingfors, Tallinn, Riga och Vilnius.

Det är så det skall vara, och visar på viktiga prioriteringar från också den nya regeringens sida.

Han kommer att få åtskilliga frågor om kontinuitet eller inte i viktiga delar av den svenska säkerhets- och Europa-politiken.

Och alldeles säkert kommer också utvecklingen i Ukraina att diskuteras.

Till helgen är det ju det viktigt parlamentsval i Ukraina med också en stor mängd internationella och europeiska observatörer på plats.

Och förhoppningen är ju att det kommer att leda till ett resultat so, ger en stark regionregering och en tydlig reformmajoritet.

Att landets ekonomi var i dåligt skick redan innan är ingen hemlighet, men till detta kommer alldeles självklart verkan av konflikten. Det verkar som om ekonomin kommer att drabbas av en nedgång kring 10% detta år.

Det visar vikten av snabb och tydlig samling i den ukrainska politiken så snabbt som möjligt efter detta val.


Den globala och den nära instabiliteten

18 oktober 2014

BODRUM: Årets möte organiserat av några olika tankesmedjor här på den turkiska kusten har haft att diskutera större utmaningar än något av de tidigare möten av detta slag som avhållits.

Över alla diskussioner hänger frågan om vi inte har kommit in i en längre period av global instabilitet, och att denna till betydande del är fokuserad på det europeiska närområdet.

Men det handlar också om, för att använda ett nu populärt intryck, en medioker global ekonomisk utveckling.

Och till detta skall läggas alla de olika effekterna av den accelererande digitala revolutionen.

Självfallet är det situationen i den arabiska världen och de olika konflikterna där som dominerad. Och dessa påverkar ju inte minst Turkiet mer och mer.

Just ligger världens fokus mycket på ISIL och de olika ansträngningarna att bekämpa dess försök att sätta upp ett expanderande kalifat. Men det säger sig självt att det bara är en del av den vidare utmaningen i regionen.

Om ISIL kommer att lyckas i sina ambitioner eller inte återstår att se.

Själv tillhör jag de som tvivlar.

Att bygga stater är inte enkelt, och det är ju faktiskt detta som man bu försöker. Men jag tror samtidigt att det kan ta betydande tid innan vi ser detta misslyckande, och att detta i sig kan komma att öppna dörrarna för nya svåra utmaningar.

Att hålla ihop Irak på ett eller annat sätt är alldeles avgörande.

Oroande just nu är hur det bildas olika shia-milisförband som kastar sig in i kampen mot ISIL.

Men i ett längre perspektiv riskerar detta att leda till att Irak rämnar, och detta kommer påtagligt att spela ISIL eller dess efterträdare i händerna. Och uppskjuta ytterligare det misslyckande som jag tror förr eller senare måste komma.

På lite distans från denna konflikt har vi också en situation i Libyen som inte minst från ett EU-perspektiv är djupt oroande.

Ca 100.000 flyktingar har kommit in i EU från det sönderfallande Libyen bara under detta år.

Oljeproduktionen i Libyen fungerar till betydande del, men inkomsterna distribueras till de olika milisgrupper som sedan manövrerar och strider mot varandra på ett sätt som förstör vad som möjligen finns av en libysk stat.

Och konsekvenserna av detta riskerar att bli allt värre och värre.

I våra diskussioner fanns de som inte såg något alternativ till någon form av ”boots on the ground” om det skall bli möjligt att stabilisera denna viktiga del av Europas omedelbara närområde.

Utanför vårt mötesrum lyser solen frestande över det blåa Medelhavet, men det blir inte mycket tid över för dess frestelser.

I kväll blir det dock lite mer informella middag inne i Bodrum. Men jag misstänker att den kommer att domineras av våra fortsatta diskussioner.


Reflektioner över Asien

16 oktober 2014

SEOUL-ISTANBUL: Det var en dag med en bit mer än elva timmars flygning över Asirn från Seoul hit, och sedan kommer det att bärs vidare från Istanbul ner till Bodrum för helgen där.

Och faktiskt var det klart väder hela vägen under denna dag.

Medan de flyg från Ostasien med destination Helsingfors man då och då tar sveper upp över norra Sibiriens ödemarker har Korean Air i dag tagit mig över Asiens verkliga hjärta.

Vid Tianjin på den kinesiska kusten var trafiken med fartyg till de stora hamnarna imponerande.

Det talas mycket i dessa dagar om hur den kinesiska ekonomin bromsar in från en tillväxttakt kring 10% till någonting som antas ligga kring 7,5%. Och skillnaden är inte obetydligt – det ser vi inte minst på världens råvarumarknader just nu.

Men även detta är en expansion, och jag ser att trafiken från Kinas hamnar ökade med 6% under september. Fartygen jag såg lastade väl till del julhandeln i Europa och Amerika.

Över norra Kina var luftkvaliteten denna dag betydligt bättre än vad som dessvärre ofta är fallet.

Man borde ha kunnat se solen i Beijing i dag.

Och norr om Beijing kunde jag i den klara luften i alla fall blicka ner på den kinesiska muren. Att bygga imponerande infrastruktur har tradition i landet.

Det inre av Kina och av Asien fascinerar i sin storhet och ödslighet. Vi flög strax söder om Mongoliet, och då och då dyker det upp städer och industrier. Vägar och järnvägar har planerats med linjal.

Men i Xinjiang är det de väldiga öknar som en gång Sven Hedin tog sig fram igenom som dominerar. Hans bravader framstår sannerligen inte som mindre när man nu bekvämt från 13.000 meters höjd blickar ner på denna ödslighet.

Snöklädda bergskedjor markerade att vi lade Kina bakom oss och tog oss in över Kazakhstans väldiga och successivt allt plattare land.

Av Aral-sjön finns nu inte mycket kvar. Delar här och där skymtar förbi. Och denna enorma ekologiska katastrof har utvecklats snabbt bara under de senaste åren.

Åtskilliga flygningar fram och tillbaks till Afghanistan har ofta fört mig över den krympande sjön.

Efter timmarna över väldiga Kazakhstan börjar mörkret komma över Kaspiska Havet. När vi flyger in över Dagestan är det fortfarande sol uppe hos oss, men därnere börjar det redan bli mörkt.

Kaukasus snötäckta toppar kontrasterar mot det tilltagande mörkret, och man skymtar ljusen där nere från Tbilisi och Batumi.

Och så bar det vidare över Svarta Havet till landningen alldeles på andra sidan av Bosporen.

Jag är åter i Europa.

Men Asian fascinerat. Och varje besök jag gjort under åren i Korea har förvisso imponerat.

Och denna gång hade jag bättre möjligheter att se utvecklingen när det gäller teknologi, industri och undervisning, och det gavs dessutom rikliga möjligheter med spännande samtal inte minst med företrädare för den mångfasetterade koreanska universitetsvärlden.

Inte sällan kommer frågan om utvecklingen i norr och en möjlig återförening upp.

Härom dagen dök så Kim Jong-un upp igen på några bilder efter den långa bortavaro som ju lett till en flod av spekulationer.

Men på mig ser uppställningen på dessa bilder så spänt arrangerad ut, och leendena så artificiella, att de snarare förstärker bilden av en tilltagande osäkerhet i Nordkorea. Och förutom den slutna gruppen kring ledaren finns det inte en antydan till någon annan levande individ på serien av bilder.

Tydligt är att regimen där vill att Seoul skall lätta på de olika sanktioner som infördes efter torpederingen av det sydkoreanska fartyget i mars sänkningen 2010. Det har varit budskapet också i en del av de överraskande högnivåkontakter som nu ägt rum.

Och på sina håll i Seoul hörs röster som säger att dessa sanktioner inte medfört så mycket mer än att den desperata regimens beroende av Kina blivit än mer desperat.

Dock – och det visas ju nu – har de givit Seoul ett kort att spela.

Sakta håller den totala isoleringen i norr på att brytas. Det är uppenbart att det finns en framväxande grupp som med olika affärer skaffar sig ett något bättre liv, och insmugglade mobiltelefoner i förening med likaledes insmugglade sydkoreanska såpoperor har också sin betydelse.

Fortfarande är ”reformism” ett officiellt skällsord i den politiska vokabulären, men ledningen måste samtidigt inse att systemet förr eller senare riskerar att helt enkelt rämna.

För mig är det en avgörande fråga om systemet går att gradvis reformera enligt t ex kinesisk modell, eller om försök i den riktningen kommer att leda till en okontrollerad utvecklingen som gör att systemet rämnar och regimen kollapsar.

Och jag skulle tro att det är en fråga som än mer intensivt sysselsätter dem i Pyongyang som vägar tänka på framtiden i lite mer systematiska former.

I Seoul är det nu som förr en gradvis, ordnad och i viss utsträckning också förhandlad omvandling i norr som steg för steg leder till någon typ av återförening som man strävar efter.

Men man är inte omedveten om att ett scenario med en kollaps också är tänkbar.

Och en sådan utveckling skulle innebära betydande utmaningar i en lång rad olika avseenden. Massiva flyktingströmmar, kärnvapen och en desperat regimrest är bara några av de frågor man då kommer att ställas inför.

Ekonomiskt skulle bördan inledningsvis vara betydande. För lite mer än ett kvarts sekel sedan var Nordkorea sannolikt rikare än Sydkorea, men nu är det en skillnad på en faktor någonstans mellan tio och 15.

Mitt i en middag med några av IT-entreprenörer frågar en av dem plötsligt mig om hur jag tyckte att man bäst skulle klara av just internet- och teleinfrastrukturen i norr om det blev en snabb förändring.

Frågan om vad som kan hända finns där hela tiden.

Men samtidigt skulle ett förenat Korea på sikt sannolikt bli en allt starkare ekonomisk utmanare.

De säkerhetspolitiska utmaningarna i en sådan situation – landet mellan Japan och Korea – skulle alldeles uppenbart vara betydande. Det tänks åtskilligt också på kärnvapenfrågan i detta perspektiv.

De närmaste dygnen kommer dock till betydande del att ägnas utmaningarna i denna region. Och de är snabbt växande.

Vid motsvarande diskussion för ett år sedan minns jag att vi talade om riskerna för att ett fortsatt krig i Syrien skulle spridas in i Irak och successivt påverka också situationen i Turkiet på ett allvarligt sätt.

Så har det förvisso blivit.

I dag finns det ca 1,6 miljoner flyktingar från detta krig i Turkiet, och bara under några dagar av de inledande striderna runt Kobane tog landet mot lika många flyktingar som hela Europa i övrigt gjort under hela denna konflikt.

Men spänningarna blir allt mer påtagliga.

Den oerhört viktiga kurdiska fredsprocessen hotas. Och ISIL försöker säkert etablera sig direkt också i Turkiet på samma sätt som man gör det i andra länder. Jag såg t ex att några taliban-ledare i Pakistan nu tillhör de som slutit sig till dess svarta fana.

De enkla möjligheterna i politiken finns inte i den situation som uppstått och som ser ut att bli allt värre.

Det var spännande dagar i nordöstra Asien.

Nu blir det några spännande dagar med de allt mer komplicerade perspektiven här.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 468 andra följare