Förbereda regeringsskifte

16 september 2014

STOCKHOLM: Tillbaka i huvudstaden igen, och nu blir det några dagar av inre arbete här innan det är Oslo, Harvard och New York som står på programmet under några dagar.

I riksdagen inleder sittande talmannen preliminära sonderingar om regeringsbildning, även om den mer formella processen självfallet måste invänta valet av en ny talman i samband med att den nyvalda riksdagen samlas.

Och i regeringskansliet är det självklart att vi förbereder en så smidig och korrekt övergång från en regering till en annan som möjligt.

Jag har varit med om detta i olika funktioner och i olika riktningar 1976, 1978, 1979, 1981, 1991, 1994 och 2006 så det finns en del att falla tillbaka på.

1976 var det ingen vacker historia, men under de senaste decennierna har detta skett på det sätt som en mogen demokrati skall göra det på. Och så skall det självfallet vara även denna gång.

Men i övrigt fortsätter det ordinarie arbetet.

I morgon har riksdagens utrikes- och försvarsutskott i sina nuvarancde gestaltningar begärt information om bl a utvecklingen i Östersjö-området i olika avseenden, och dit kommer då bl a jag för att informera och svara på de frågor kring detta som kan finnas.

Även ÖB tillhör dem som man bett komma för att lämna information, och det är självfallet alldeles utomordentligt.

Med all säkerhet kommer också situationen vad gäller Ryssland och Ukraina att beröras.

Och i dag ratificerade ju såväl Radan i Kiev som Europaparlamentet i Strasbourg i en parallell session det viktiga associeringsavtalet mellan EU och Ukraina.

Här i Sverige blev det ju en av de sista propositioner som denna regering lämnade över till riksdagen – beslutet också om avtalen med Georgien och Moldavien fattades ju av regeringen vid sammanträdet förra veckan.


Den utmanade demokratin

15 september 2014

ATHEN: Det blev en lång flygning i dag ner hit till den grekiska huvudstaden och kvällens diskussioner om de utmaningar demokratin står för i dagens värld.

På 1990-talet talade vi mycket om demokratins landvinningar över världen, och så var det ju faktiskt också.

Sovjetunionens sammanbrott, i förening med den starka globaliseringen, ledde till att auktoritära regimer föll och en ny demokratisk era föreföll att stå för dörren.

I dag ter sig bilden lite annorlunda.

Utan att dramatiskt ändra bilden har Freedom House i sina årliga rapporter över tillståndet för friheten i världen under senare år noterat en svagt negativ trend.

Och med det glädjande undantaget av Tunisien har ju de stora förhoppningar som knöts till den s k arabiska våren grymt krossats.

I dag är repressionen i Egypten med all sannolikhet värre än vad den var under Mubarak-eran, och regionen i övrigt bjuder ju också på en dyster blick.

I Europa är det utan tvekan den auktoritära utvecklingen i Ryssland, och den ryska maktens tydliga strävan att stävja en demokratisk utveckling i de länder man anser tillhöra sin intressesfär, som oroar.

S k färgade revolutioner har ju närmast officiellt upphöjts till det avgörande strategiska hotet mot dagens Ryssland, och därmed är landet långt från de förhoppningar många inte minst i landet självt hade på 1990-talet.

Kanske är det i Asien som de avgörande utvecklingarna kommer att ske.

President Putin besökte nyligen officiellt det demokratiska Mongoliet inklämt mellan Ryssland och Kina, men mycket tydligt i sin strävan att bevara och stärka sin demokratiska utveckling.

Och i såväl Indien som Indonesien har vi ju nyligen sett demokratiska maktskiften.

I Indien var det det 16:e parlamentsvalet sedan självständigheten, och för Indonesien det tredje demokratiska parlamentsvalet.

Att Indonesien har världens största muslimska befolkning, och att Indien ju är världens särklassigt största demokrati, finns anledning att notera särskilt.

Men samtidigt ser vi den bekymmersamma situationen i Thailand, liksom hur demokratin i Pakistan, där ju det första demokratiska skiftet i landets historia nyligen ägde rum, hotas av olika krafter.

Och vi följer självfallet mycket nära utvecklingen inte minst i dessa dagar i Afghanistan.

Den stora frågan för framtiden är självfallet Kina och dess utveckling.

Kan en allt öppnare ekonomi gå hand i hand med ett tydligt slutet och auktoritärt politiskt system?

Jag tillhör de som är tveksamma på den punkten, även om man skall vara medveten om att frågor som dessa nog avgörs i ett ganska långt tidsperspektiv.

Och inom den stora frågan om Kina i dess helhet ryms just nu den mindre men alls icke oväsentliga frågan om ett mer demokratiskt styre för Hong Kong i enlighet med vad som faktiskt utlovades.

Även om de talas mer sällan om den saken har vi ju anledning att notera den fortsatt demokratiska utvecklingen i Taiwan, som ju på sitt sätt också är en del av Kina, och där den ekonomiska utvecklingen dessutom varit imponerande.

Kring dessa frågor har vi resonerat under kvällen under ledning av New York Times skicklige kolumnist Roger Cohen.

I dag är ju den internationella dagen för demokrati, och det är därför detta symposium och denna diskussion anordnad i det som ju är vår demokratis vagga.

Men i morgon eftermiddag är jag tillbaka i Stockholm igen.

Där dominerar ju frågorna kring vår egen demokratis mer omedelbara parlamentariska konsekvenser.


Tyvärr bara en riktig vinnare i kväll…

14 september 2014

STOCKHOLM: Så har då väljarna gjort sitt val, och vi får en riksdag med en sammansättning som förvisso reflekterar just väljarnas val, men som sannerligen inte kommer att göra uppgiften att ge Sverige den ledning som behövs under de kommande åren särskilt enkel.

Det är i själva verket den mest besvärliga parlamentariska situation som vi haft i vår moderna historia.

Efter åtta år av en med alla rimliga mått mätt framgångsrik alliansregering kommer vi nu sannolikt att lämna över till någon form av röd eller rödgrön regering.

Vår omedelbara uppgift fram tills dess att den nya riksdagen samlas den 30 september blir dels att ha fortsatt ansvar för regerande av landet och dels göra vad vi kan för att underlätta det demokratiska regeringsskifte som kommer att följa dagarna därefter.

Det enda som regeringen enligt regeringsformen inte kan göra under denna period är att utlysa nyval, även om det väl i och för sig skulle kunna vara frestande.

Men det ligger i sakens natur att politiskt präglade beslut som inte nödvändigtvis behöver fattas just nu skjuts fram och överlämnas för avgörande till den regering som tillträder efter oss. Så brukar det vara, och så blir det även nu.

Om valresultatet kan och kommer åtskilligt att sägas.

Antalet förlorare är många.

Alliansen vann valrörelsen, men förlorade valet. Så är det.

Men rödgröna är mycket långt från den riksdagsmajoritet som de för bara några veckor sedan föreföll vara övertygade om att de skulle nå.

Och ett land regeras ju genom att bygga majoriteter i riksdagen. Det kommer sannerligen inte att bli enkelt.

Två förändringar vi nu ser förefaller att vara av mer strukturell natur.

Den ena är självfallet, och det har jag skrivit om tidigare, att Sverigedemokraterna rejält biter sig fast i vårt politiska system.

Vi har ju dessvärre en situation där de är detta vals egentligen enda vinnare.

De kan inte längre ses som ett möjligt övergående fenomen, utan som ett nytt och påtagligt främmande inslag i det politiska systemet.

Kanske kan det, utan alla jämförelser i övrigt, jämföras med när miljöpartiet steg för steg tog sig in och etablerade sin plats på den politiska kartan.

Och det har ju haft påtagliga långsiktiga konsekvenser. På ett eller annat sätt kommer samma sak att gälla nu.

Den andra är att det nu är uppenbart att socialdemokraterna sjunkit ner till en nivå som måhända är mer normal nordisk för dem, men långt under vad de brukade ha under åtskilliga decennier. Resultatet 2010 var ingen anomali utan inledningen till ett nytt skede.

En viktig förklaring till detta är med all sannolikhet de två mer eller mindre nya partiernas inträde på agendan.

Såväl miljöpartiet som Sverigedemokraterna har, från olika håll, ätit sig in i den väljarbas som mer traditionellt socialdemokraterna på ett eller annat sätt fångade upp.

Ett resultat av dessa förändringar är ju att socialdemokraterna nu för första gången på mycket länge tvingas att gå i koalition för att regera.

Det var visserligen samlingsregering under andra världskriget, och koalition med dåvarande bondeförbundet under delar av 1950-talet, men det förändrar inte att socialdemokratins självbild under långa decennier var bilden av ett parti som styrde och ställde själv.

När man hade en reell möjlighet att bryta den s k blockpolitiken och ingå en koalition med ett borgerligt parti var det ytterst denna självbild som satte stopp för det steget. Det var omedelbart efter valet 1994.

Men då hade man ett stöd en bra bit över 40%, och nu har man etablerat sig på nivåer som ju är signifikant mycket lägre än så.

Det moderata valresultatet innebär förvisso en betydande nedgång, men innebär att vi nu – efter det unikt starka valet 2010 och det i och för sig också mycket bra valet 2006 – är tillbaka på nivåer som vi var mycket nöjda med att vi lyckades att etablera under de senaste decennierna.

Fredrik Reinfeldt valde på valnatten att meddela att han kommer att avgå som partiordförande nästa vår. Det kommer att rinna mycket vatten under broarna innan dess, men han valde att ge beskedet redan i kväll.

Han kommer då att avsluta en utomordentligt framgångsrik period både som statsminister och partiordförande.

Och om man ser till de mer strategiska förhållandena är det alldeles uppenbart att den allians som etablerades inför valet 2006 cementerats under dessa regeringsår och inte minst under denna valrörelse.

I detta ligger en mycket betydelsefull kraft för framtiden.

Om allt detta kommer det att skrivas mycket under de kommande veckorna, även om skulle tro att media mest kommer att fascineras av spekulationer kring den kommande regeringsbildningen.

Och det är naturligt så.

För min del fortsätter nu arbetet fram till dess att det blir möjligt att lämna över till en ny regering dagarna efter det att den nya riksdagen samlas.

Jag flyger tidigt i morgon bitti till Athen för att medverka i ett stort symposium som New York Times anordnar där om framtiden för demokratin som styrelseform i världen.

Jag medverkade vid motsvarande symposium förra året, och de var mycket bestämda på att de ville att jag – alldeles oavsett valresultat – skulle komma tillbaka.

Så det blir några timmar av spännande diskussion i hjärtat av antikens Athen, och bokstavligen i demokratins vagga, innan jag är tillbaka här i Stockholm mitt på dagen på tisdag.

Sedan blir det en del att stå i här på hemmaplan, men kring nästa helg kommer jag på ett eller annat sätt att bege mig till New York för att lite nedskalat vara där i samband med det sedvanliga öppnandet av FN:s generalförsamling.

Jag säger på ett eller annat sätt eftersom det finns en del oklara punkter.

Egentligen skall jag vara med på den stora årskonferensen med International Institute for Strategic Studies i Oslo under helgen, men det finns samtidigt ett visst tryck när det gäller viktiga möten om Irak i FN under samma tid.

Men när vi kommit så långt kommer vi också att veta hur det gått i det avgörande dessa dagar som måhända är ännu större än vårt val här i Sverige, nämligen folkomröstningen i Skottland om huruvida man skall bryta upp Storbritannien eller inte.


Valrörelsens sista skälvande timmar…

13 september 2014

STOCKHOLM: Så blir det en sista dag med olika kampanjinsatser innan det i morgon är dags för valdagens lugn och avgörande.

För min del blir det några timmar i Stockholms innerstad tillsammans med finansminister Anders Borg innan vi strålar samman med allianspartiernas ledare på Norrmalmstorg för vårt sista möte i valrörelsen 2014.

I går var det så slutdebatt i SVT, även om ju kvällen bjuder på vad som kallas en statsministerduell i TV4.

Jag måste säga att jag har lite svårt för den hårda mediastyrning av debatternas uppläggning och agenda som nu kommit att bli praxis. Den har måhända sina fördelar – men också mycket bestämda nackdelar.

Förr i världen – nåja, så länge sedan var det inte – var det debattörerna själva som fritt valde vilka ämnen och frågor de ville ta upp.

Journalisternas roll inskränktes till att hålla reda på talarordning och tid.

Då gick man en mycket tydligare bild av de olika partiernas agendor och prioriteringar inför valet och de kommande åren.

Och det fanns ju dessutom ett överraskningsmoment som inte skall underskattas. Skulle någon oväntat plocka upp en okänd kanin ur någon hatt?

Sådant hände faktiskt – och hade sin betydelse.

Nu blir det i stället relativt hårt hållna multidueller enligt en agenda som i detta fall SVT själv beslutat.

I går var det faktiskt så att säkerhets- och försvarspolitiken passerade nålsögat och fick komma med – om än som det allra sista av de olika ämnen som ju började med föräldraförsäkringen och sedan hann med att passera en rad olika stationer.

Vad jag saknade i går var mer av diskussion om den ekonomiska utvecklingen och politiken. Det flimrade förbi, men mest upphackat i traineejobb och andra föga relevanta saker.

Hur tror vi att Sveriges konkurrenskraft kan komma att utvecklas? Klarar vi av att få den tillväxt som ger oss jobben och välfärden?

Att försvarspolitiken kom med var självfallet bra.

Den rödgröna splittringen var åter uppenbar – och den är farlig.

Men vikten av en stark och tydlig utrikespolitik i de frågor som har relevans och tyngd för Europas och vår fred och frihet kom inte riktigt fram på det sätt jag skulle ha önskat.

Men för mig var det uppenbart att det var alliansens kväll i går kväll.

Fredrik Reinfeldt var statsminister med tyngd och skärpa på det sätt vi sett så många gånger denna valrörelse.

Annie Lööf blixtrar i övertygelse, klarhet och fart.

Göran Hägglund lyfte fram det sociala engagemang för utsatta som genuint är hans.

Och Jan Björklund får alltid in de vassaste replikerna mot den förvirrade och förfelade vänstern.

De rödgrönas ledare avstår jag från att recensera. Det är sakpolitiken som skall vara avgörande.

Valet avgörs i morgon, och osäkerheten är fortfarande betydande. Mer är öppet denna lördag än någon annan lördag omedelbart före ett val som jag varit med om – och jag har vid det här laget varit med ett tag.

De senaste opinionsundersökningarna tyder på ett mycket besvärligt läge för Sverige och för möjligheterna till en stark och handlingskraftig regering under de närmaste åren. Och det har sin betydelse såväl vad gäller ekonomi som säkerhet.

En allvarlig del av denna bild är alldeles självklart den överhängande risken för att Sverigedemokraterna biter sig fast i vårt politiska system.

I början av 1999-talet lyckades vi bli av med det elände som fenomenet Ny Demokrati då representerade. Så blir det dessvärre inte nu, och de långsiktiga konsekvenserna av detta skall dessvärre inte underskattas.

Om detta skriver jag på DN Debatt i dag, och länk finns via min svenska Twitter här till höger.

Nu kastar jag mig ut i valrörelsens sista skälvande och viktiga timmar!


Snabbt ToR Tallinn

12 september 2014

TALLINN: Även om det är mitt i slutskedet av vår valrörelse var det viktigt att komma över hit i går kväll för den informella middagen med mina nordiska och baltiska kollegor.

Vi är ju ett väl sammansvetsat team som ömsesidigt drar nytta av varandras vishet, perspektiv och informationer. Och inte minst i dessa dagar är det betydelsefullt.

Så vi letade oss i en buss och dimma ut till en restaurang vid stranden av Finska Viken en bra bit öster om Tallinn för några timmar av mycket informell diskussion i går kväll.

Viktigt var inte minst att få en klarare bild av vad som hände när ryska FSB kidnappade en estnisk polis alldeles på den estniska sidan av gränsen förra fredagen.

Nu står polisen åtalad i Moskva för spioneri.

Vi enades snabbt om att göra ett formellt uttalande från vårt mer formella möte i dag på förmiddagen till stöd för Estland och med krav på att polisen omedelbart friges.

Det handlar, alldeles självklart, om en allvarlig situation.

Och i går kväll gjordes också ett uttalande av en talesman för EU i samma ärende.

Självfallet ägnade vi tid åt att gå igenom läget när det gäller den ryska politiken gentemot Ukraina och de kommande stegen i detta avseende.

Nu träder ju nya förstärkta sanktioner mot Ryssland från såväl EU som USA i kraft.

De ryska motsanktionerna inte minst när det gäller livsmedel har ju sina märkliga drag – bortsett från att det generellt sett är ett märkligt drag från Kremls sida.

Medan import av fisk från Norge stoppas är det fritt fram för såväl Island som Färöarna, och inte minst från den senare noteras nu en markant ökning av exporten av lax till Ryssland.

Om sedan all denna lax verkligen kommer från Färöarna är en annan sak. Det sägs att det redan börjat säljas räkor från Vitryssland i Moskva.

Men nu är det morgon, och jag hinner inte med mera än att vara med i det sedvanliga s k familjefotot innan det är dags att återvända till Stockholm.

Mina duktiga medarbetare från UD lämnat jag kvar på det fortsatta mötet under dagen.

Nu är det närmast torgmöte i Stockholm med finansminister Anders Borg och infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd som står på programmet.

I det nummer av ansedda The Economist som utkommit i dag finns en analys av Sverige och den svenska valrörelsen som alldeles säkert kommer att läsas världen över – och som måhända dessa dagar borde läsas på sina håll också i vårt land.


Bra stöd för vår politik

11 september 2014

VÄSTERÅS: Snabbt och bra kampanjmöte här denna dag i slutspurten av den valrörelse som ju börjat få ordentligt med vind i seglen under den senaste veckan.

Och i går var jag i Norrköping, Linköping och Åtvidaberg i samma ärende.

I dag på morgonen kom så nya och viktiga sysselsättningssiffror som inte saknar relevans för valrörelsen.

Med nästan 100.000 nya jobb under det senaste året visar det sig nu att det tillkommit ca 340.000 nya jobb sedan regeringsskiftet 2006.

Och det visar att jobbpolitiken som denna regering drivit faktiskt fungerar – och fungerar bra.

Denna dag inleddes dock med sedvanligt regeringssammanträde där vi fattade beslut om att lägga propositioner till riksdagen om ratificering av de viktiga EU-avtalen med Ukraina, Georgien och Moldavien.

Arbetet med dessa avtal har ju varit viktigt för oss under de senaste åren som ett led i arbetet med EU:s Östliga Partnerskap.

Och inte minst mot den bakgrunden var det tillfredsställande att regeringen i dag kunde fatta dessa beslut.

Jag utgår från att det kommer att finns ett mycket brett stöd i riksdagen för dessa avtal, och att riksdagens beslut kommer att kunna fattas under hösten.

Nu återvänder jag till Stockholm för några snabba sammanträden på UD i olika ärenden, och därefter lyfter jag mot Tallinn.

Där är det nu det årliga mötet med alla de nordiska och baltiska utrikesministrarna, men med anledning av vår valrörelse blir det för min del bara kvällens middag som jag har möjlighet att delta i.

Med all sannolikhet kommer diskussionen på middagen att domineras av våra bedömningar av hur den ryska politiken utvecklas, liksom av hur vi på olika sätt kan hjälpa Ukraina i dess svåra situation.

Viktigt är att den vapenvila som ingåtts i de östligaste delarna av Ukraina verkligen håller, och att det därmed kan skapas bättre förutsättningar för en mer politisk process mellan främst Ryssland och Ukraina.

De ytterligare sanktioner som EU nu fattat beslut om kommer att träda i kraft, men samtidigt är det ju självklart att det alltid måste finnas en beredskap att modifiera eller häva dessa om Ryssland är berett av upphöra med sin aggression och destabiliseringspolitik.

Där tror jag dock knappast att vi ännu är.

I går publicerades i Bryssel och Washington den årliga stora opinionsundersökningen Transatlantic Trends som ju också jämför opinionen i Sverige med den i ett antal andra länder.

Det finns åtskilligt i denna rapport som är av intresse, men jag noterade med speciell tillfredsställelse att 74% i Sverige förklarade att de stöder det sätt regeringen sköter vår utrikespolitik på.

Och den siffran skall då jämföras med ett europeiskt genomsnitt på 52% och en motsvarande siffra i USA på 35%.

I går offentliggjordes förslaget till fördelning av ärenden i den nya EU-kommissionen, och som bekant fick Cecilia Malmström den politiskt mycket tunga och viktiga handelsportföljen.

Det var den position som stod högst upp på vår önskelista, men vi visste ju också att bl a Tyskland hade gjort exakt samma prioritering.

Men att det nu blir Cecilia är ju ett viktigt erkännande såväl till henne som till den tyngd som Sveriges regering i dag har i EU-politiken.

På olika andra poster blev det också från vår utgångspunkt tillfredsställande och lovande nomineringar, med försöken att spela ner den viktiga utvidgningspolitiken som möjligt smolk i glädjebägaren.

Man satte nu ”utvidningsförhandlingar” snarare än ”utvidgning” i arbetsbeskrivningen för en av kommissionärerna för att därmed ligga i linje med Jean-Claude Junckers strategisk okloka uttalanden i denna fråga.

Nå, det är en viss förbättring i förhållande till vad som tydligen planerades för någon vecka sedan, men fortfarande oklokt mot bakgrund av EU:s uppenbara strategiska intresse av reformpolitik, samarbete och integration i vårt omedelbara närområde.


Värna EU:s trovärdighet

09 september 2014

UPPSALA: Mitt på dagen i dagen i dag blev det så utflykt hit till Uppsala för klassiskt politiskt torgmöte tillsammans med EU-minister Birgitta Ohlsson.

Opinionsundersökningarna denna valrörelse är spretigare än vanligt, men är dock entydiga på två utomordentligt viktiga punkter.

Den ena är att gapet mellan alliansen och de rödgröna partierna har minskat tämligen rejält under den allra senaste tiden.

Och den andra är att det fortfarande är ovanligt många väljare som säger att de ännu inte har bestämt sig för vilket parti de skall lägga sin röst på.

De rödgröna partierna sammantaget har fortfarande ett övertag, men i dag finns det nog ingen politisk bedömare som inte säger att valrörelsen hitintills påtagligt har ändrat situationen och att det har alla förutsättningar att bli mycket jämnt och mycket spännande.

De många TV-debatterna har säkert haft sin betydelse, och inte minst duellen mellan Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven i TV i söndags. Att en favör gett alliansen en skjuts framåt är uppenbart.

Vid sidan av sakfrågorna är det nu allt mer regeringsfrågan som rycker fram. De flesta väljare vill ha någon typ av besked om vilken regering som kan komma efter valet.

Och den önskan är ju mycket rimlig.

Alliansen har ett klart, tydligt och trovärdigt regeringsalternativ.

Men på den rödgröna sidan slås jag av hur osäkerheten snarast är i tilltagande.

Stefan Löfven närmast ropar på hjälp för att undvika att miljöpartiet och vänstern skall få för stort inflytande över honom om det nu skulle gå den vägen, och det inger knappast så stor förtroende.

Men som siffrorna nu ser ut skulle han riskera att hamna i ett mycket påtagligt beroende av dem – långt större än vad jag är övertygad om att de trodde skulle bli fallet innan valrörelsen inleddes.

Och detta skulle alldeles självklart öka den politiska osäkerheten inte minst men inte enbart när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken.

Att detta är någonting som vi inte behöver i denna osäkra tid borde vara tämligen uppenbart.

När Birgitta Ohlsson och jag talade och svarade på frågor på Stora Torget här var det också dessa frågor som helt och hållet stod i centrum.

Utvecklingen i Ukraina fortsätter självfallet att kräva uppmärksamhet.

Sent i går blev vi i Bryssel klara med det senaste paketet av sanktioner mot Ryssland.

Detta beställdes ju av stats- och regeringscheferna vid deras möte som en reaktion mot att Ryssland nu fört in reguljära förband i striderna i Ukraina. Det handlar om en ny invasion.

Några medlemsstater svävar nu på målet i denna fråga, vilket knappast är särskilt lyckligt.

Sanktioner är självfallet inget självändamål, utan bara ett av flera medel i en samlad politik. Och att lyfta sanktioner kan stundtals vara ett än tydligare instrument än att införa dem.

Skulle Ryssland vara berett att ta bort sina trupper från Ukraina skulle självklart grunden för detta senaste sanktionspaket bortfalla. Men om det bromsas utan att så sker så är det ju dessvärre uppenbart att det påverkar EU:s trovärdighet i denna viktiga fråga.

Och EU:s trovärdighet är viktig.

I går var Frank Belfrage i Bryssel som Sveriges representant i styrelsen för nyinrättade European Institute of Peace, och han rapporterade att EIP nu verkligen kommit igång med stark styrelse och kompetent ledning.

Direkt från Bryssel åkte styrelsens ordförande Staffan de Mistura till Beirut och Damaskus i sin egenskap av FN-representant med uppgift att försöka få ett slut på kriget i Syrien. Men Staffan kombinerar väl sina bägge hattar för FN och för EIP.

Morgondagen blir för min del också fortsatta diskussioner med valrörelsen.

Det blir möten i Norrköping, Linköping och Åtvidaberg och – fruktar jag – påtagligt sen återkomst till Stockholm.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 427 andra följare