Två nya nedskjutningar…

23 juli 2014

BRYSSEL: En andra arbetsdag här mitt i sommaren.

Men världen står, milt talat, inte still.

Tvärt om.

Med Hamas raketer som nu stoppar åtskillig civil flygtrafik till och från den livsviktiga Ben Gurion-flygplatsen vid Tel Aviv, och en allt mer brutal israelisk offensiv i Gaza, ser situationen där utomordentligt dyster ut.

Och om det fanns förhoppningar om att tragiken och brottet med MH17 skulle få Kreml att minska flödet av tunga valen till terroristerna i östra Ukraina har de uppenbart kommit på skam.

De rapporter som finns tyder på att leveranserna av tungs vapen fortsätter, och nu på eftermiddagen har två ukrainska flygplan skjutits ner i samma ungefärliga område där MH17.

Det kan knappast råda någon tvekan om att det åter är robotsystemet levererade från Ryssland som kommit till användning.

Alldeles uppenbart har de som använder dessa fortsatt grönt ljus gör sina aktiviteter.

Allvaret i detta kan knappast uttryckas tillräckligt starkt.

Det handlar om indirekt eller direkt krigföring mot ett självständigt europeiskt land.

Och var arkitekterna bakom detta sitter behöver man knappast tvivla alltför länge om.

Samtidigt meddelas i dag från den ryska regeringen att man förbereder nya ekonomiska åtgärder riktade mot såväl Moldavien som Ukraina med anledning av dessa länders avtal med EU.

De åtgärder man redan utannonserat mot Moldavien har redan stoppat ca 60% av landets återstående export till Ryssland med alla de effekter detta har inte minst mot lantbruksektorn.

Så det vi nu ser är en kombination av ekonomiskt krig, informationskrig och – ja, faktiskt – riktigt krig i östliga Europa.

Jag räknar med att detta kommer att påverka diskussionerna här i Bryssel i morgon om de konkreta åtgärder som måste riktas mot den ryska ekonomin.

Men sedan är det självfallet en annan sak i vilken utsträckning dessa kommer att påverka det ryska agerandet.

Kortsiktigt tror jag inte man skall ha för stora förhoppningar i det avseendet.

I det längre perspektivet är det, enligt min mening, uppenbart att Ryssland kommer att förlora på den politik man nu för.

Ukraina har förvandlats till ett land där känslorna mot det Ryssland som man historiskt, kulturellt och ekonomiskt alltid stått nära nu är mycket starka. Och det är sådant som varar och som formar framtiden.

Relationen mellan Ukraina och Ryssland avgör mycket av framtiden i de östra delarna av vårt Europa. Och vad Ryssland nu åstadkommer är att dramatiskt försämra denna relation för decennier och kanske generationer framöver.

Det är utomordentligt svårt att se hur Ryssland – i det längre perspektivet och alldeles bortsett från hur många raketer eller robotar man nu skjuter i sitt lilla krig i Donbass – skulle kunna gynnas av detta.

Men dagen här har varit en dialog mellan Europa och Sydoastien.

Och för dessa länder är det självklart Kina och dess utveckling som står i centrum.

Vi har fått höra åtskilligt om farhågorna för ett allt skarpare kinesiskt uppträdande framför allt i Sydkinesiska sjön, och speciellt men inte enbart från Vietnam och Filippinerna är språket mycket tydligt.

Och här finns självfallet ett mycket starkt gemensamt intresse för våra två regioner för att värna den internationella rätten och alla länders lika rätt och möjligheter i dessa hänseenden.

Men självfallet har våra regioner också ett mycket starkt gemensamt intresse av att värna och utveckla globaliseringen och det internationella handelsutbytet.

I långa avseenden är det ju EU som stått och står modell för det ekonomiska och politiska samarbete som successivt stärka i Sydostasien genom ASEAN.

Så sent som i mitten av 1979-talet var ju detta en region huvudsakligen associerad med krig och konflikter – i dag handlar det om imponerande ekonomisk utveckling och en successiv om inte överallt problemfri demokratisk utveckling.

Det presidentval i regionens ledande land Indonesien som just avslutats är ju ett av flera tecken på detta.

Bakslaget i Thailand, och vägen tillbaka till konstitutionell demokrati där, tillhör dock alldeles självklart det som diskuterats här under dagen.

Vad de närmaste dygnen kommer att innebära veta jag dessvärre inte. Situationen i Europas olika närområden ter sig allt mer bekymmersam.

Det är lätt att se nedåtgående spiraler – och dessvärre inte självklart att se hur dessa på kort sikt skall kunna brytas.

Det är den europeiska sommaren 2014 – ett sekel efter den europeiska sommaren 1914.


Djup sorg och stigande vrede

22 juli 2014

BRYSSEL: En djup sorg och en stigande vrede.

Så beskrev den nederländske utrikesministern Frans Timmermans stämningen i sitt land när vi inledde dagens viktiga möte med EU:s utrikesministrar, och det kom att stämma också som en beskrivning av den stämning som dominerade våra diskussioner.

Det rådde ingen tvekan om att orsaken till tragedin och brottet med nedskjutningen av MH17 var Rysslands tilltagande tillförsel av tunga vapen av olika slag – stridsvagnar, raketartilleri, luftvärnsrobotar – till de separatister som nu allt fler beskriver som terrorister.

Och detta faktum noterar vi också i de slutsatser vi kom att anta.

Det rådde total enighet runt bordet om att det nu behövs tydliga och tidiga åtgärder, och vi gav bestämda uppdrag om att ta fram konkret underlag för konkreta beslut. Kanske redan på torsdag men i alla händelser före månadens utgång.

Vi vidgade tydligt ramen för det som nu sätts upp på listan med bl a försvarsmateriel, tillgång till kapitalmarknader och högteknologi för bl a energisektorn. Vi var också överens om skräpta åtgärder mot handel med och investeringar i ockuperade Krim.

Att de som direkt och indirekt bär ansvaret för nedskjutningen skall ställas inför rätta var ett självklart krav. Jag är övertygad om att detta ställningstagande kommer att få vitt gående konsekvenser som kommer att sträcka sig en bra bit framåt i tiden.

Hur denna konflikt nu kommer att utvecklas återstår att se.

Jag ser att president Putin sammankallade sitt nationella säkerhetsråd i Moskva i dag, och det finns nog anledning att tro att det finns åtskilliga dom är tilltagande bekymrade över den situation sol han nu fört Ryssland in i.

Men osvuret är bäst. Risken för att han väljer att ytterligare eskalara sina insatser och risker skall inte underskattas.

Man kan ju dock hoppas att han inte alldeles glömt bort det gamla sovjetiska begreppet om korrelationen av styrkor. EU:s ekonomi är närmare tio gånger större än Rysslands.

Också situationen i och kring Gaza och andra områden i vidare Mellersta Östern stod på vår dagordningen, och vi kunde enas om tydliga och viktiga slutsatser också när det gäller främst konflikten kring Gaza.

I våra diskussioner tillhörde jag dem som tog upp den alarmerande situationen för kristna inte minst i Mosul-området, liksom en situation i Irak i stort som kräver starkt ökad uppmärksamhet.

Nu fortsätter vi i kväll med mer informell middag med de sex utrikesministrarna från det Östliga Partnerskapets länder, och diskussionerna där kommer med all sannolikhet att handla om den ryska politiken och hur den kan komma att utvecklas.

Perspektiven kan vara lite olika, men oron finns mycket tydligt hos alla runt detta bord.

I morgon fortsätter mötena här med överläggningar med utrikesministrarna från ASEAN-länderna i Sydoasien. Självklart blir MH17 en stor fråga också då.

Men innan de mötena börjar hoppas jag att det blir tid att äta frukost med vår kommissionär Cecilia Malmström. Vi har alltid mycket att tala om – i dag ännu mer än vanligt.


MH17 och Gaza i Bryssel

20 juli 2014

VID MEDELHAVET: De senaste dygnen har utan tvekan varit tämligen så intensiva med upptrappad konflikt kring Gaza och gangsterdådet med nedskjutningen av MH17 över östrligaste Ukraina.

Kring nedskjutningen har jag ju kommenterat rätt utförligt i olika media, och inte minst i en artikel i Financial Times i går som de bad mig att skriva.

Det finns självfallet detaljer kring detta som inte är klara, men det råder knappast någon tvekan om att det var proryska separatister som sköt ner planet, och att man gjorde det med ett tämligen avancerat luftvärnsrobotsystem.

Jag tror dock knappast att det var deras avsikt att skjuta ner just detta flygplan. Det finns tecken som tyder på att de avsåg att skjuta ner vad de trodde var ett ukrainskt transportflygplan, och att de också trodde att det var det som de lyckats med.

En i sammanhanget tämligen avgörande fråga är självfallet varifrån robotsystemet kom – och vart det sedan har tagit vägen.

På ukrainsk sida förnekas att några av deras enheter av denna typ erövrats av separatisterna. Vi har ju dessutom under den senare tiden kunnat konstatera ett påtagligt ökat inflöda av också tyngre vapen från Ryssland till separatisterna, och det ligger nog dessvärre nära till hands att de i detta också inkluderat detta system.

En intressant och viktig fråga är självfallet vart systemet därefter tagit vägen. Här finns det mer eller mindre tydliga indikationer på att man i skydd av nattens mörker efter nedskjutningen fört det tillbaka till Ryssland.

Från rysk sida görs nu energiska försök att förneka varje form av ansvar för det som inträffat, och det förefaller som om man på olika sätt vill undanröja det bevismateriel av olika slag som skulle kunna finnas i området.

Var den s k svarta lådan finns just nu är oklart, och det verkar också som om delar av flygplansvraket förs undan och inte kommer att vara tillängliga för internationella experter. Och då är det inte förvånande att man försöker att föra undan det ansvariga robotsystemet.

Under tiden prånglar den ryska propagandan ut diverse smörja. Ett tag hävdades det att det nog var så att Ukraina hade försökt att skjuta ner den ryske presidentens flygplan när denne var på väg tillbaka från Brasilien.

Och på sociala media, där man är mycket aktiv, prånglades medvetet förfalskad information ut.

Det hänvisades t ex till en tweet från en spansk person i flygkontrollen på Kievs flygplats som hävdade att det var Ukraina som hade skjutit ner MH17. Någon sådan person finns dock icke – det handlade om ett av de många fiktiva konton som nu sätts upp och används på just detta sätt.

När jag dagen efter katastrofen talade med min nederländske kollega Frans Timmermans var han mycket bestämd på att hans land inte kommer att ge upp innan det såväl direkta som indirekta ansvaret för hans landsmäns död klarlagts och de ansvariga ställts inför rätta.

Det har jag självfallet den allra största förståelse för.

Och därmed kommer vi med all sannolikhet att få en utveckling kring MH17 som kommer att påminna om den efter sprängningen i luften av PanAm 103 över Lockerbie i Skottland i december 1988.

Utomordentligt noggranna utredningar kom att tydligt peka på libyskt ansvar för terrordådet, och konsekvenserna för Khaddafi blev på sikt mycket kännbara.

Vad det inträffade mer omedelbart pekar på är ju hur den ryska destabiliserings- och interventionspolitiken i östra Ukraina blivit allt grövre under de senaste veckorna.

Stridsvagnar, artilleri och luftvärnsrobotar har nu plötsligt tillförts de stridande separatisterna. De har öppnat rekryteringskontor i Moskva och det finns indikationer på träningsläger i närheten av Rosotov.

Detta går självfallet helt och hållet på tvärs med den officiella och diplomatiska retoriken från rysk sida. Här handlar det alldeles uppenbart om en politik med dubbla ansikten. Ett mjukare diplomatiskt för att undvika upptrappade västliga sanktioner, och ett hårdare också militärt för att med hårda medel destabilisera Ukraina.

Att detta måste få konsekvenser för vår samlade politik i denna fråga säger sig självt. När vi träffas i kretsen av EU:s utrikesministrar i Bryssel på tisdag förmiddag kommer detta alldeles självklart att bli en av de stora frågorna.

Då kommer också den allt mer komplicerade och bekymmersamma situationen i Mellersta Östern att stå på vår dagordning.

När detta skrivs fortsätter Hamas att skjuta raketer mot Israel, och den israeliska armén IDF försöker att rycka fram i Gaza:s gränstrakter för att eliminera de tunnelsystem som man anser att Hamas här har.

Tyvärr är detta ett scenario vi sett förr – 2008-2009 liksom 2012. Och vare sig Hamas eller Israel lyckas egentligen uppnå så mycket mera än att antalet lidande och dödade civila blir allt fler och den bitterhet som står ivägen för en fred allt djupare.

Israel har denna gång visat en öppenhet för förslag till vapenvila, men dessa har hitintills konsekvent avvisats av Hamas.

Från vår sida är det självklart att nu kräva en omedelbar vapenvila, men samtidigt är det efter dessa de senare årens krig uppenbart att det behövs en mer genomgripande lösning på områdets problem.

Jag skulle hoppas att det nu kommer att vara möjligt att inleda en process med den inriktningen.

Huvudelelementen i en sådan är tämligen uppenbara.

Israels blockad av Gaza måste upphöra, även om det måste finnas kontroller för att säkra att krigsmateriel av olika slag förs in i området. Medverkan från EU:s sida i detta sammanhang är en konkret möjlighet.

Lika rimligt som Gaza-bornas krav på att blockadens upphörande är Israels krav på att raketattacker och andra terrordåd skall stoppas.

Detta kräver också en överenskommelse om administrationen av och säkerheten i Gaza, och här finns ju en grund i den överenskommelse som ledde till den nya teknokratregeringen i den palestinska administrationen.

Det finns element i tidigare uppgörelser och överenskommelser som mycket väl skulle kunna fogas samman i en ny och bättre uppgörelser som gör att en vapenvila nu – viktig som den är för att förhindra att fler oskyldiga civila dödas eller skadas – inte bara blir en paus innan raketerna börjar skjutas och bomberna börjar att falla igen.

I morgon bär det så för min del av till Bryssel för två intensiva dygn där.

Det är möte med EU:s utrikesråd på tisdagen som följs omedelbart av ett möte med utrikesministrarna från det Östliga Partnerskapets länder. Och på onsdag har vi så gemensamt möte med de ditresta utrikesministrarna från ASEAN-länderna i Sydoasien.

På plats kommer således att finnas såväl Malaysias som Ukrainas och Nedereländernas utrikesministrar. Ansvaret för dådet mot MH17 blir alldeles självklart en mycket stor fråga.


Kompetens före kvot

17 juli 2014

VID MEDELHAVET: Om gårdagens möte med Europeiska Rådet kommer säkerligen mycket att sägas av andra, så jag skall vara lite mer kortfattad i det ämnet.

Men det var ett betydelsefullt möte. Framförallt för vad det inte uppnådde.

På sina håll fanns det nog förväntningar om att man i en mindre och sluten krets av några större länder och aktörer skulle kunna koka ihop ett personpaket som övriga medlemsländer sedan skulle få acceptera.

Men så blev det, som bekant, inte. Och det var i grunden rätt hälsosamt. Frågor som dessa kräver en bredare förankring, och när den inte finns fungerar det helt enkelt inte.

Jag hoppas att den lärdomen kommer att sitta i länge.

Sedan skall sägas att jag inte är överdrivet förtjust i den nuvarande tendensen att utse personer till olika poster baserade på olika kvoter.

Visst måste olika balanserande hänsyn i viss utsträckning tas – det ligger i det europeiska samarbetets natur – men jag skulle önska att viktiga poster tillsattes mer enligt kriteriet kompetens än efter kriteriet kvot.

Även om det självfallet borde finnas rimliga möjligheter att kombinera de två kriterierna.

Nu kommer stats- och regeringscheferna att samlas igen den 30 augusti för att då fatta beslut om de två viktiga personfrågor som återstår – efterträdare till Herman van Rompuy respektive Catherine Ashton.

Jag har svårt att se annat än att gårdagens debacle påtagligt stärker Jean-Claude Juncker när han nu under de allra närmaste veckorna skall sätta samman sitt team.

Det är svårt att se att han fullt ut kan göra detta utan att ha i alla fall ett antagande om option eller optioner för Hög Representant med i ekvationen, och han har då möjligheten att den 30 augusati gå till Europeiska Rådet med ett paket där möjligheten att då komma med mer radikala avvikelser är mycket begränsade.

Han var i sitt program inför voteringen i Europaparlamentet tydlig med att han ville ha en Hög Representant med ”styrka och erfarenhet”, och det skall bli intressant att se vilken slutsats detta leder honom till i denna viktiga fråga.

Europeiska Rådet sammanträdde i en situation där den ryska också militära inblandningen i östra Ukraina blir allt tydligare, de omedelbara ansträngningarna till en vapenvila kring Gaza misslyckats, förhandlingarna med Iran balanserar på en knivsegg och alla civila flygplatser i Libyen stängts på grund av instabiliteten i landet.

Det säger sig självt att de utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningarna för Europa är större och svårare än vad de varit på mycket länge.

Men Europeiska Rådets möte var inte bara betydelsefullt för vad det inte uppnådde – också för slutsatser som faktiskt beslutades.

Rådets slutsatser vad gäller Ryssland och Ukraina blev starka och bra.

Nu togs viktiga steg som det inte fanns möjlighet att få gehör för i kretsen av utrikesministrar vid vårt senaste möte.

Tydliga restriktioner inte bara för handeln med Krim utan också för investeringar där var viktiga.

Och nu aviserar tydligt skräpta sanktioner, enligt dramatiskt utvidgade kriterier, för skarpt beslut före utgången av denna månad.

I går utannonserade USA i ljuset av den senaste utvecklingen en ny omgång sanktioner riktade mot individer och företag främst i Ryssland. Och nu handlade det om påtagligt skarpa åtgärder, där såväl oljejätten Rosneft som Gazprombank fördes upp på listan.

Det rimliga vore självfallet att USA och EU i en fråga som denna kunde gå fram hand i hand, och det skulle i så fall leda till att Europeiska Rådets slutsatser för fram till konkreta beslut paralella med dem som USA nu fattat.

Det skulle tveklöst ha effekt, men jag kan väl se att det kommer att vara åtskilliga runt bordet som får kalla fötter inför den möjligheten.

I östra Ukraina fortsätter situationen att försämras. Nu kommer rapporter om att Ryssland trappat upp ytterligare genom att skjuta ner ett ukrainskt flygplan över ukrainskt territorium. Om detta är riktigt handlar det i folkrättslig bemärkelse om aggression.

Och det kommer utan tvekan att påverka den fortsatta utvecklingen i denna ytterst allvarliga europeiska kris.


Juncker vald i Strasbourg

15 juli 2014

VID MEDELHAVET: I Strasbourg valdes den av EU:s stats- och regeringschefer nominerade Jean-Claude Juncker i dag till ordförande i EU-kommissionen fört de kommande fem åren. Resultatet var, i alla fall i denna del, väntat.

Hans programförklaring syftade alldeles uppenbart till att vinna poäng hos ett flertal av de olika grupperingarna i EU-parlamntet. Men den innehöll också betydelsefulla politiska markeringar.

Bra var att han gav arbetet med den digitala inre marknaden så hög prioritet som han gjorde, även om han ju här måste ha ett tydligt stöd av medlemsstaterna för att få de beslut inte minst i ministerrådet som detta viktiga arbete kräver.

Hans markeringar vad gäller den viktiga utvidgningspolitiken var fortsatt sträva. Även om han inte formellt sätter stopp för några pågående förhandlingar är det uppenbart att han vill markera en annan och mer negativ inställning än den som tidigare varit den rådande.

Och det tror jag är en politik som är mindre klok. Reformerna i vårt omedelbara närområde kräver den inspiration som ligger i utvidgningsperspektivet, och utan dessa kommer utvecklingen i dessa för Europa i dess helhet viktiga områden att bli mer problematisk.

Men om detta har jag ju skrivit mer utförligt här tidigare.

När det gäller utrikespolitiken markerade han att han vill se en ny Hög Representant med tyngd och erfarenhet, och den kommentaren kommer nog på sina håll att ses i perspektivet av de diskussioner kring denna post som nu pågår och som ju skall komma till ett avgörande när stats- och regeringscheferna träffas i Bryssel i morgon kväll.

Och det är förvisso inte oviktigt vem som får denna post. Jag företräder med viss bestämdhet uppfattningen att den måste tillsättas efter personlig kompetens och erfarenhet och inte bara för att fylla den ena eller andra kvoten i något komplicerat läggspel.

Vi befinner oss i en situation där utrikes- och säkerhetspolitiken måste tas på allvar av alla och envar.

Allt tyder nu på att Ryssland aktivt för in tunga vapen och personal till de områden i östligaste Ukraina som fortfarande kontrolleras av de väpnade separatisterna. Och detta sker i klar strid mot internationella krav och i klar kontrast mot det diplomatiska spelets språk.

Detta kräver, enligt min mening, ett tydligt svar från EU:s ledare när de träffas i morgon. Allt annat vore ett tydligt tecken på svaghet, och skulle leda till de konsekvenser som svaghet i dessa sammanhang alltid brukar leda till.

I Studio Ett i P1 tidigare i dag hade jag möjlighet att kommentera konflikten kring Gaza, och starkt beklaga att den möjlighet till en vapenvila som fanns tidigare i dag inte kunde fullföljas främst p g a att Hamas vägrade att vara med på den.

Vare sig Hamas eller Israel har möjlighet att uppnå de olika mål de har med enbart militära medel. Det är den entydiga erfarenheten från de tidigare konflikterna såväl 2008-2009 som 2012. Och eskalering förändrar i grunden ingenting i detta.

Därför är det min förhoppning att de måste finna en väg till vapenvila.

Och att man därefter måste finna en väg till såväl fortsatt arbete med att stärka den palestinska administrationen som med att återuppta någon form av fredsprocess.

När EU:s utrikesministrar samlas i Bryssel om vecka blir detta självklart en viktig fråga.


Utvidgningen i fokus

12 juli 2014

DUBROVNIK: Det har varit osedvanligt bra och intensiva diskussioner på Croatia Summit här om EU:s utvidgningspolitik i allmänhet och situationen i denna del av Europa i synnerhet.

I stort sett alla regionens utrikesministrar är på plats, och därtill ett antal från EU-länder i övrigt som Nederländerna, Italien, Ungern och Sverige vid sidan av Rumänien och Bulgarien.

Och därtill EU-kommissionens ansvarige kommissionär Stefan Füle.

En hel del oro uttrycktes över de signaler som kommit från diskussionerna i Bryssel i dessa olika frågor i linje med vad jag skrivit om tidigare här.

Själv ägnade jag tid åt att understryka vikten av fortsatta och förstärkta ekonomiska reformer i regionens olika länder. Arbetslösheten är generellt sett mycket hög och det tillkommer heller inte nya jobb i någon större utsträckning.

Och EU-kommissionen har faktiskt inte kunnat beteckna någon av regionens länder utanför kretsen av medlemsstater som ”fungerande marknadsekonomi” på det sätt som man gjort med t ex Turkiet.

Så det finns en del att göra här.

Samtidigt är det självfallet att situationen mellan Israel och Palestina kräver uppmärksamhet.

Förutom att vädja om att man ömsesidigt och omedelbart upphör med alla attacker mot civila mål av olika slag handlar det för vår del mycket om de rent konsulära frågeställningarna.

Det visar sig att det finns ett icke oväsentligt antal personer med svenskt medborgarskap på Gaza, och självfallet gör vi vad som är möjligt för att hjälpa dem som ju vill lämna. Vi har också förstärkt vår personal i området för detta.

Om vad som händer i de nukleära förhandlingarna i Wien vet jag i grunden ingenting, trots en hel del kontakter med Catherine Ashton där i andra frågor, och det är ju också så det skall vara.

Men på söndag ansluter bl a USA:s John Kerry till förhandlingarna, och det är ju om inte annat ett tecken på att dessa går in i ett avgörande skede.

Ett sammanbrott vore mycket allvarligt. Vi har tillräckligt med sammanbrott i regionen och världen just nu.

Så jag utgår från att alla kommer att göra sitt yttersta för en överenskommelse.

För min del inleds nu en förhoppningsvis lite lugnare fas, även om den kommande veckan kommer att bli viktig med Europaparlamentets omröstning om Juncker på tisdag och möte med stats- och regeringscheferna på onsdag med såväl Ukraina som personnomineringar på dagordningen.

Och självfallet kommer det att krävas åtskilliga kontakter under de närmaste dagarna i dessa frågor.

Veckan därpå – om vi nu förlänger perspektivet – är det så dags för EU:s utrikesministrar att mötas, och i det sammanhanget har vi också möten först med våra kollegor från det Östliga Partnerskapets länder och därefter med utrikesministrarna från ASEAN-länderna i Sydostasien.

Och vid det laget vet vi hur det gått i Wien och vad som blivit utfallet av olika överläggningar i Bryssel, så det kommer att finnas åtskilligt annat att tala om också.

Att situationen i Mellersta Östern i hela dess vidd måste finnas på vår agenda är tämligen uppenbart.


Överraskningarnas Balkan…

10 juli 2014

SPLIT: Nu var det inte riktigt meningen att det var hit jag skulle komma, men problem på flygplatsen i Dubrovnik ledde efter visst cirklande till att vi omdirigerades hit.

Split är förvisso en trevlig och intressant stad, och jag har från Bosnien-krigets dagar många och starka minnen från just denna flygplats.

Härifrån utgick mycket av FN:s verksamhet.

Det var åtskilliga gånger jag landade här för att sedan gå över i en norsk FN-helikopter för färd på lägsta höjd ända upp till norra Bosnien, eller till en brittisk eller fransk dito för att på ett eller annat sätt kunna försöka närma mig det belägrade Sarajevo.

Från den dramatiska sommaren 1995 minns jag hur amerikanska och iranska flygplan stod sida vid sida på flygplatsen här och lastade ur olika saker för Bosnien.

De låtsades inte se varandra – men det var svårt att låta bli att se dem.

Men det var då det. Mycket har hänt sedan dess.

Nu räknar jag dock med att inom någorlunda rimlig tid på ett eller annat sätt kunna fortsätta i riktning mot Dubrovnik och Croatia Forum 2014.

Och där är det den fortsatta utvidgnings- och stabilitetspolitiken på Balkan som vi skall diskutera.

Det är andra och mer positiva perspektiv som häller nu.

Inte utan oro har jag dock tagit del av olika signaler från Bryssel och diskussioner där som antyder att man kraftfullt vill tona ner EU:s utvidgningspolitik under de kommande åren.

Blivande kommissionspresidenten Jean-Claude Juncker har gjort olika uttalanden som alla visar på en stark skepsis, och på en inställning som visserligen utan att fundamentalt riva upp existerande politik snarare förefaller vilja bromsa än driva på.

Delvis kan detta förstås.

Andra frågor står i centrum inte minst i en period där de ekonomiska utmaningarna fortfarande är de dominerande i många medlemsländer.

Och på sina håll sker det ju ett öppet ifrågasättande av den fria rörighet som man menar fått alltför stora dimensioner när antalet medlemsstater successivt ökar.

Men från delvis andra utgångspunkter borde det vara uppenbart att detta är en felaktig eller t o m direkt farlig politik.

Utvidgningspolitiken är en central del av vår politik för fred och stabilitet på den europeiska kontinenten, och denna är i sin tur en central del av det uppdrag vi getts av våra europeiska medborgare.

Att det gäller här på Balkan är alldeles uppenbart.

Det må visserligen vara så att det knappast kommer att vara möjligt att föra förhandlingar och ratificeringar framåt så snabbt att ytterligare något land kan träda in i medlemskretsen under de kommande fem åren, men det sänder i alla fall fel budskap att basunera ut detta som det viktigaste man har att säga.

Risk finns att man häller kallt vatten på de redan alltför svaga reformimpulserna i de olika länderna, och att detta i sin tur öppnar för krafter och utvecklingar som på sikt kan bli påtagligt bekymmersamma också ur ett bredare europeiskt perspektiv.

I kväll öppnas så den årliga kulturfestivalen här i Dubrovnik, men i morgon blir det kring dessa teman som våra diskussioner här kommer att starta.

Men självfallet ges här också möjlighet till diskussion om utveckligen i de olika länderna.

Det som oroar mig mest just nu är utvecklingen i Makedonien, där vi nu ser icke oväsentlig oro mellan landets slavisk-makedonska och albanska befolkningsgrupper.

Det avviseras stora demonstrationer i Skopje i dag med anledning av ett antal domar som fallit nyligen. Landet är i vissa avseenden fortfarande skört, och det faktum att dess väg fram mot EU har blockerats av främst Grekland har dessvärre inte gjort den saken bättre.

I Bosnien blir det så val i höst, och det skall bli intressant att se om det leder till några mer grundläggande förändringar.

Att det finns ett betydande ekonomiskt och socialt missnöje blev ju uppenbart tidigare i år, men sedan dess har effekterna av de kraftiga översvämningarna tagit över betydande delar av uppmärksamheten.

Det skall bli intressant att höra bedömningarna under de närmaste dagarna om inte minst den bosniska utvecklingen.

Landets politiska och ekonomiska stagnation riskerar – utan att jag vill dramatisera situationen alltför mycket – att bli ett tilltagande problem för regionen i dess helhet.

Att man hamnat efter t o m Albanien i arbetet att närma sig EU visar ju hur allvarlig situationen faktiskt är.

När jag lyfte från Frankfurt på eftermiddagen kom nyheten att regeringen i Berlin bett den diplomat som på den amerikanska ambassaden representerar underrättelsetjänsten att lämna landet.

Och deras gjorde man så officiellt det bara är möjligt.

Det är ett unikt steg.

Också i vårt land har det inträffat att vi bett personer på ambassader lämna på grund av verksamhet oförenlig med vad som bär gälla.

I flertalet fall har det under åren handlat om personer österifrån som bedrivit spioneri eller förberedelser för detta, men också fall av s k flyktingspionage från andra länder har lett till denna åtgärd.

Men veterligen har vi aldrig gjort pressmeddelanden om dessa saker. Ibland har det läckt ut i alla fall, och då ofta bekräftats, men oftast har ambitionen varit att ha en viss diskretion.

Berlin har nu valt en annan väg i relationen till sin viktigaste allierade, och jag måste självfallet utgå från att det finns starka skäl för att de gjort så.

Övertramp eller överträdelse av grav karaktär måste rimligen ha skett av den person som nu får lämna, och det är självfallet oacceptabelt.

Samma sak hade gällt i vårt land, och det oavsett från vilket land personen i fråga hade kommit.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 358 andra följare